gsomigentleman.blogg.se

Människor köper saker på kredit för att de helt enkelt inte kan vänta tills de har sparat ihop till (och faktiskt har råd med) den där tv:n (och företagen jublar som kan tjäna pengar inte bara på att sälja produkter, utan även på ränta och förseningsavgifter). Folk slänger boken och ser filmen istället eftersom historien huvudsakligen är densamma (och Hollywood jublar eftersom de kan tjäna ytterligare någon miljard på ännu en urdum ”blockbuster”). Dieten ska göra dig smal på sex veckor, inte lägga om ditt liv så att du lever nyttigare för alltid (för då behöver du ju inte banta igen och det tjänar industrin inget på). Till och med politikerna tänker överlag max framåt till nästa valår för att lyckas bli omvalda... Exemplen på ovan berörda fenomen är i princip oändliga.

Som aktieintresserad ser jag exakt samma fenomen på börsen: pengarna ska in, aktien ska stiga och stiger den inte (eller sjunker) så tappar man tron på företaget och säljer sina aktier med förlust. Vad hände med att våga tro långsiktigt på en idé och därför vara villig att hålla fast i sitt projekt i nöd och lust, för att sedan efter ett, fem, eller kanske tio år, slutligen få lön för mödan? Samtidigt ska man vara medveten om att stora aktörer ofta sitter och pressar ner kurserna för att skrämma småsparare att sälja billigt, något som genererar otroliga pengar till de stora drakarna.

I vår tid vill människor ha resultatet utan att lägga ner tiden och mödan och samhället står alltför ofta och hejar på.  Jag vill vara rik, men jag vill inte arbeta 50 timmar i veckan; jag vill vara snygg men orkar inte gå till gymmet; jag vill vara bildad men läser inte en enda bok, etc. Vad hände egentligen med den livslånga strävan mot ett högt uppsatt mål?

En liten tanke med att jag driver den här bloggen om min strävan mot gentlemannaidealet är att jag önskar inspirera er läsare. Er dröm kanske skiljer sig från min, men det är av mindre vikt i sammanhanget. Jag tror att det är nyttigt att ha någon form av långsiktig tanke om vad man vill uppnå. Således vill jag uppmana er att göra tvärtom mot vad hela samhället för tillfället gör, ta er tid, fundera vart ni vill och sätt sedan upp små delmål mot hur ni ska ta er dit. Jag lovar, livet kommer att kännas mer meningsfullt med ett mål att sträva efter och ni kommer att bygga upp ert självförtroende medan ni uppfyller delmålen på vägen dit. Att man någonsin når målet är sedan kanske inte det viktiga, utan den personliga strävan och utveckling som är vägen kan duga fullt lika gott.

/G

Som en stilintresserad man kommer man snart till den punkt där man äger nog vita och blå skjortor för att klä upp en mindre bataljon (nåja), och det ter sig då tämligen normalt att röra sig ut i andra färgskalor för att komplettera garderobens skjortsegment. Man står då slutligen där i en butik och funderar på vad som egentligen passar till alla de marinblå/grå överdelarna man äger och slutligen faller ögonen på en rosa skjorta. Man inser att skjortan uppfyller alla de krav man kan ha på att passa ihop med den övriga garderoben, men ändå drar man sig kanske något för att inhandla plagget. Varför då detta? Förmodligen är det på grund av brat-stämpeln!

Sedan början av 2000-talet har tyvärr den rosa skjortan blivit starkt förknippad med personer som dessvärre ligger tämligen långt ifrån det gentlemannaideal jag så dyrt omhuldar. Den rosa skjortan har alltför ofta återfunnits med uppvikta ärmar på någon backslickkille vid namn Noppe, Poppe, eller dylikt hittepånamn, som vid Stureplan, eller ute i skärgården, iklädd nämnda skjorta sprutat champagne omkring sig och allmänt uppträtt tämligen stöddigt. Den rosa färgen har alltså tämligen länge varit synonym med ”stekare” och ”brat”. Detta är väldigt beklagligt eftersom en rosa skjorta är ett långt mångsidigare plagg än man först kanske förstår och jag tänker därför försöka nyansera bilden av den rosa skjortan och, om möjligt, ta tillbaka den för gentlemännens räkning!

Tänk dig din blå skjorta, gentlemannens äldste och mest mångsidiga vän - i princip överallt där du kan bära den kan du egentligen bära en rosa skjorta. Visst, den rosa skjortan är måhända inte riktigt lika formell som den blå, men så länge kulören hålls tämligen diskret torde rosa skjortan kunna fylla den blå skjortans kostym. Ljusa chinos en sommardag? Konferens i Marinblå kostym och blå slips? Våga välj rosa! Prova även att matcha rosa med svart, till exempel en svart slips, eller grått i form av en kofta/kavaj och ni ska få se på överraskande resultat.

Rosa är, som ni troligen inser om ni börjar matcha skjortan mot andra plagg, en fantastiskt allsidig färg och borde ha en självklar plats i garderoben bredvid armén av vita och blå skjortor. Snyggast är i mina ögon en rosa skjorta med vita ränder, ett plagg som klär en man i de allra flesta situationer.

Dessutom har den rosa skjortan fördelen att den får dig att skilja dig från alla de fantasilösa män som helt vuxit fast i det blå eller vita alternativet, och alla vet ju att det är väldigt trevligt att stå ut stilmässigt på ett positivt sätt!

/G

Det är inte varje dag man stöter på något så magnifikt som ett e-bibliotek fullt av gratis klassiker. Tyvärr är jag personligen rejält insyltad i "Borta med vinden" för tillfället, men jag såg flertalet titlar som såg riktigt intressanta ut redan vid en snabb sökning i katalogerna.

Därför uppmanar jag er att passa på att surfa in på: http://www.gutenberg.org/ och slänga ett vaket öga på samlingarna. Ni får gärna hojta till om ni hittar något särdeles fantastiskt!

/G

Jag minns när jag var 18 år, studenten närmade sig med stormsteg och det enda man verkade göra var att ränna på studentskivor. I den situation jag då befann mig var jag i ett skriande behov av skjortor (och andra lite finare plagg att kunna bära på nämnda skivor) och min räddning var utan undantag butiken MQ. På den tiden stod MQ för klassiskt herrmode i ett mellanprissegment, det vill säga något dyrare än HM (och också något bättre kvalitetsmässigt), men ändå inte fullt lika ruinerande som märkeskläderna från Åhléns eller NK. Kring 2008-2010 kunde man lita på att MQ hade det man behövde och alltid fanns det något att inhandla.

Åren har dock gått och MQ är inte längre det förlovade land det en gång var för mig. Borta är de snyggt skurna kläderna i stabila basfärger och istället har de ersatts med sneda knäppningar, märkliga material och utstickande färger. Dessutom har många av de klassiska och stilrena märkena, (till exempel J. Linderberg) försvunnit och även det egna märket Bläck lever en tynande tillvaro. Vad hände egentligen?

Visst finns det fortfarande en del vackra saker att återfinna i MQ:s butiker, typexempel är det blå mockabälte som jag visar som bild för denna text. Dock finns inte den där ohyggliga bredden som förut fanns. Hittar man något är det ett undantag snarare än en regel tyvärr. Istället kan jag bara konstatera att det är Zara som har övertagit MQs roll som leverantör av kläder i mellanprissegmentet och jag styr hellre min kos dit än tittar på ännu en skjorta med hemskt avvikande armvågslappar och skrikig kontrastfärg i kragen på MQ.

Någonstans borde företagsledningen för MQ inse att de slagit in på helt fel väg. Uppenbarligen har MQs popularitet sjunkit tillsammans med förändringarna och detta har även visat sig i börskursen som mestadels har vandrat i nedåtgående trend sedan noteringen 2010.

Jag tycker att det är lite ledsamt att något som var så bra har blivit så dåligt och därför hoppas jag att MQ tar sitt förnuft till fånga, slänger ut alla märkliga märken, kläder i konstiga färger och söker sig tillbaka till grunderna – klassiskt herrmode, i klassiska färger. Prisvärd kvalité helt enkelt.

/G

Under de senaste dagarnas ökade fuktighet står det tyvärr smärtsamt klart att mina kängor inte är vad de brukade vara. Trots att jag bara haft dessa skor i knappt ett år är de redan så till den milda grad slitna att det läcker in fukt i dem. Utöver att jag blir smått indignerad över den bristande kvalitén inser jag också att det snart är dags för en dust med butikspersonalen i den affär där jag införskaffade skorna. Reklamationsdags det vill säga.

Något som kommer väl till handa när dylika situationer uppstår är att jag inte bara är en man som strävar efter att bli en gentleman, jag råkar även vara utbildad jurist. Jag tror att det överlag finns en okunnighet hos människor som inte har läst juridik om vilka rättigheter man egentligen har, vnågot som är väldigt synd. Här kommer därför en liten guide i vardagsjuridik rörande köp och reklamation. Observera att all information nedan rör situationen där ni (privatperson, konsument) handlar av ett företag (näringsidkare) och är minst sagt förenklad (jag tar således inte på mig något ansvar för denna text ej är uttömmande och väldigt förenklad juridiskt). Kalla det juridik för svensson om ni vill:

Öppet köp – Öppet köp är något som butiken inte måste ge dig, men ibland väljer att ge dig som en service eller en handling av goodwill. För produkter man köper på distans (via telefon eller internet) och produkter som säljs hemma (av en dörrförsäljare) har man dock alltid 14 dagar ångerrätt (2. Kap. 9 § Distans- och hemförsäljningslagen, det är alltid bra att ha lite paragrafer att kasta på eventuella försäljare som bråkar.) Denna ångerfrist löper enligt huvudregeln från den dag då varan mottas om man köper en sak och från den dag avtalet sluts om avtalet rör en tjänst. Det fina är även att även om ni har avtalat om andra saker så gäller dessa regler oavsett (Distans- och hemförsäljningslagen 1 kap. 3 §).

Reklamation – Den där saken du köpte har gått sönder och nu vill du ha en ny (alternativt ha pengarna tillbaka), vilken rätt har du? Nu blir det lite ”hardcore juridik” här: kort sagt ska en vara man köper vara felfri (och vad som anses felfritt är en stor diskussion som inte ryms här) och är den inte det har man rätt att reklamera den. Att en vara går sönder fort anses normalt innebära att den är behäftad med fel, det vill säga felaktig. I 20 a § konsumentköplagen finns en presumtion för att alla fel som uppträder inom sex månader är sådana som försäljaren svarar för. Går produkten sönder inom sex månader har du enligt huvudregeln rätt att få en ny. Detta innebär inte att det är så till hundra procent, men om du kan visa att den är trasig måste försäljaren alltså motbevisa att felet är deras. Således är det i princip alltid möjligt att få en ny vara, eller pengarna tillbaka, om varan går sönder under det första halvåret efter att man köpt den.

Detta om de första sex månaderna, men vad händer om felet visar sig efteråt? Till exempel om dina skor går sönder efter ett år genom att sulan helt släpper. Som konsument har man rätt att reklamera varan i tre år från och med köpet, men efter sex månader är situationen inte lika fördelaktig som tidigare. Eftersom sexmånadersfristen har passerats är det nu upp till konsumenten (dig) att bevisa att felet fanns vid köpet, det vill säga är ett så kallat ursprungsfel. Typiskt sätt skulle ett ursprungsfel kunna vara försvagade sömmar, dålig limning, undermåligt material, etc. Typexemplet är skor som lossnar från sina sulor eller kläder där sömmarna spricker. Detta kan självfallet vara svårt att bevisa och kan väcka en del diskussion, fördelen är dock att man som kund alltid kan vara både påläst och indignerad medan butikspersonal sällan är det.

Allra oftast räcker det trots allt med att vara trevlig och säga att man vill ha pengarna tillbaka för en trasig produkt, det är först när personalen vägrar som man tar fram paragraferna ur rockärmen. Det viktigaste är dock att veta vilka rättigheter man har, annars blir man blåst och det är lätt att känna sig ganska liten jämfört med ett stort (och ibland styggt) företag.

Detta var en liten crashcourse i hur man hanterar en situation som vi alla stöter på då och då. Såklart finns det långt mycket mer juridik bakom än vad jag tagit upp nu och tur är det för juristernas karriärmöjligheter och löneutveckling. Dock anser jag att detta är en bra inledning och förhoppningsvis känner ni att ni har fått lite mer på fötterna och kan kräva er fulla rätt om det blir problem.

/G

Det är en sorgens dag, jag har beslutat mig för att skicka tillbaka slipsarna från tieroom. Ett beslut som självfallet inte var det lättaste att fatta med tanke på hur underbart vackra de är även i verkligheten (så att säga), men jag känner ändå att de inte riktigt lever upp till det jag önskar mig.

Utseendet är det verkligen inget fel på, de är helt fantastiska i sina färgkombinationer överlag (alla utom den till synes gul/blå slipsen som visade sig vara guld/blå). Problemet ligger snarare i konstruktionen i övrigt: produkten känns stabbig och uppträder, enligt min mening, inte bra när man formar en knut med den. Dessutom är den ”smala” änden så pass tilltagen i bredd att det är svårt att få till en smal och trevlig knut med begagnade av min favorit Full Windsor

Jag tror att jag stirrade mig något blind på att det stod 100% siden på hemsidan och måhända fick detta upp mina förväntningar något för mycket. Det är självklart så att det ändå är skillnad på siden och siden. Slipsarna verkade dessutom redan ha tagit en del stryk i frakten och jag vill inte ens veta hur de skulle ha sett ut efter upprepat användande. Siden ska i min mening inte bli buktigt på det sätt dessa slipsar redan har tendenser till. Således kommer de att förpassas tillbaka till sitt ursprung och jag kommer att få fortsätta min jakt på vettiga halsbeklädnader; förbannat synd med tanke på hur fina de var.

Jag tröstar mig med att jag trots allt har en ganska ansenlig kollektion innehållande både Bläck (min personliga favorit såhär långt) och Atlas Tie Design (fina, men inte lika trevliga att knyta som Bläck.)

Senast jag talade med Mr. Shamaran var han dock fullt nöjd med sin laddning slipsar, så jag kan blott konstatera att smaken som så många gånger tidigare är som baken. Nu vet ni i alla fall hur jag tyvärr känner för slipsarna från Tieroom, tur att de har öppet köp en längre tid.

/G

Stil handlar såklart inte bara om att uppträda på rätt sätt eller att vara klädd på ett vettigt sätt. Hela ens liv ska helst genomsyras av stil. Tänk dig själv att du träffar en person som klär sig elegant, talar elokvent och sedan kommer du hem till honom och det är det värsta som har hänt. Är hela lägenheten ett kaos som inte lever upp till personens stil i övrigt kommer den uppfattning  man hyser om personen att få sig en törn. Det borde alltså vara lika prioriterat att få stil på boendet som att få stil på sig själv.

Det är nu vi kommer tillbaka till titeln på detta inlägg. Missförstå mig rätt, IKEA är helt fantastiskt! Ärligt talat, det är det första stället man letar på när man behöver något till hemmet, nästan oavsett vad det är. Dessutom är det allt som oftast väldigt prisvärt. Ni undrar förmodligen varför jag klagar när jag faktiskt verkar gilla varuhuset? Problemet är att det är lite för lätt att åka till IKEA och köpa allt det man ska ha, vilket leder till att var och vartannat hus fylls till bredden av likformade möbler (om man har tur är de i alla fall i olika färgkulörer, det finns oftast en handfull). Hur tråkigt är inte detta egentligen? Jag säger inte att det inte finns guldkorn att finna på IKEA, men behöver man verkligen köpa hela sin lägenhet i matchande stil färdig att skruva ihop?

”IKEA är ju så billigt”, och ja, det är det, särskilt jämfört med andra moderna möbelfirmor. Dock finns det massor av bättre fynd att göra, både på blocket och på auktionssidor. IKEA är inte det enda stället där man kan få god valuta för sina pengar. Kalla mig galen, men jag vill mycket hellre ha ett matsalsbord med lite anor och stolar från 1800talets andra hälft, en matsalsuppsättning som har upplevt saker, samt har historia och karaktär, än ikeas vita spånskivor med plastlaminat. (Denna kritik gäller i princip alla moderna möbelfirmor, IKEA är bara symbolen för fenomenet.)

Ett av mina stora beroenden är att hänga på www.barnebys.se och kolla in vilka möbler som säljs och till vilka priser. Jag kan lova att man väldigt ofta blir överraskad när magnifika möbler slumpas iväg för en spotstyver!

Dagens inlägg vill egentligen inte dissa IKEA i samma utsträckning som det försöker få er att tänka efter. IKEA är bra, heja Kamprad! Vem vill inte ha hyfsade möbler till folkliga priser? Det man dock måste betänka är: hur kul är det när alla har likadana soffor i likadana färger och varje hem rör sig i en färgskala mellan vitt och äggskal? Våga ta ut svängarna lite och gör något annorlunda!

/G

Nu när vintern närmar sig med stormsteg, närmar sig även ett av de årliga problem vi män måste tampas med. När kylan blir påträngande och öronen ömmar vore det förfärligt skönt att ha något varmt på huvudet, frågan är bara vad. Jag vill redan från början förkasta alla typer av stickade mössor/toppluvor/andra dylika lösningar, det finns ingen så säker stilförstörare som en opassande huvudbonad.

Ponera följande situation: En man i nyputsade kängor, grå kostymbyxor, en mörkblå rock som matchas med en lättare halsduk och sedan… en mössa i skrikig färg på huvudet (se exemplet ovan). Usch! Problemet stannar inte vid att det är fult, alla har vi någon gång tagit av oss en mössa enbart för att inse att håret under ser ut som om det blivit slickat av en katt. Mössan förstör alltså inte enbart stilen under den tid du bär den, utan kommer att ha effekter under resten av dagen.

Så vad gör man som man? En sanning är den eviga ”vill man vara fin får man lida pin”, men jag kan tycka att det inte är särskilt klädsamt med illröda öron heller.

 Jag såg faktiskt en man imorse som av ren desperation (jag hoppas det var det och inte att han på riktigt trodde att det var stiligt) hade hänfallit till att bära tantmössa, det vill säga fem kilo dött djur, på huvudet. Det faktum att han dessutom bar på en skinjacka som var minst 20 cm för stor i axlarna tillsammans med ett par hudnära jeans och ett par converse motsäger dock desperationsteorin och får mig att frukta att han snarare var någon form av hipster.

Jag önskar att jag varmt kunde rekommendera en fodrad hatt av till exempel fedora-modell som lösning på problemet, men även här finns det vissa tveksamheter. Visserligen är hatten en självklar attiralj i den inbitne gentlemannens garderob, problemet är bara att hatten, år 2013, uthärdat många och långa år i händerna på tölpar och hipsters. Tänk igenom vilka ni sett hattar på de senaste åren, förmodligen enbart på:

1. Hipsters (pälsmössa, toppluva som närmast leviterar ovanför håret och den anskrämliga upprullade mössan).

2. Turisten (beppemössa på semestern för att skona skalpen eller den där halmhatten inköpt på Kuba).

4. Partyprissen (douchebag som bär sin HM-inköpta hatt för att han tror att den gör honom oemotståndlig för tjejer).

1. Äldre herrar (någonstans mellan 70 och graven, de enda av de uppräknade som bär hatten med värdighet).

Således arbetar man från början något i motvind när man beslutar sig för att göra hatten till sin huvudbonad. Det är svårt att bära hatten seriöst och många tolkar hattbärandet som ett exentriskt särdrag eller en ironisk poäng.

Eftersträvansvärt är såklart den klassiska hatt-look som exemplifieras så lysande i till exempel Mad Men (som förövrigt är både en bra serie och ett smörgåsbord av stilighet), men det är inte helt lätt att slå ann denna sträng år 2013. Dessutom går hatten inte att bära till vad som helst utan att bäraren riskerar att se utklädd ut, således fordras tillexempel enligt min åsikt någon form av längre och mer dressad rock för att komplettera hatten.

Mina slutliga tankar blir således något diffusa. Jag skulle väldigt gärna rekommendera hatten som den självklara huvudbonaden för alla stilmässigt medvetna män, men här kämpar gentlemännen i uppförsbacke mot alla som släpat hattens rykte i smutsen. Det vore dock synd att ge upp hatten av denna anledning, kanske är det dags för en revival? Kanske är det dags att ta tillbaka hatten från alla som bär den av fel anledningar och på fel sätt? Dock vet jag inte om jag ännu har mod nog, kanske blir det ännu en vinter med röda öron.

/G

Jag måste göra ett kortisinlägg om en gliring jag precis fick på kontoret. Dagen till ära har nämligen tagit på mig en grå-grönrandig slips med små heraldiska symboler från Atlas Tie Design och kommentarerna lät inte vänta på sig. Nyligen sprang till exempel ekonomichefen förbi mitt kontor och när han fick se min utstyrsel utbröt han: "Både nyklippt och slips? Håller du på och söker nytt jobb?!"

Frågan är om detta är ett tecken på att arbetsplatsen är väldigt casualklädnadsinriktad, eller om jag helt enkelt inte har slips nog ofta så att mina kollegor hinner vänja sig vid tanken... Vad kan man säga, det är i alla fall lite roligt att man får reaktioner (även om inte alla är bra).

/G

Kunskapen om hur man skriver på ett korrekt sätt är något som i vårt samhälle allt mer försvinner och detta gör mig väldigt upprörd. Till upprörd kanske jag även bör tillfoga ordet sorgsen, eftersom det verkar som att den moderna människan har väldigt lite till övers för att lära sig den ädla dygden att uttrycka sig korrekt i skrift. Även bland fullvuxna människor är det ovanligt att kunna stava, bygga meningar, sätta punkter och komman, etc. Bland ungdomar ska vi inte ens tala om hur långt förfallet har gått. Samhället är helt klart fullt av människor som särskriver, använder talspråk i text och stavar ord lite som de själva önskar. (Jag tänker inte ens gå in på hur många som på ett uppenbart felaktigt, och minst sagt pinsamt, sätt använder de och dem.)

Faktum är att inget kan få mig att ifrågasätta någons intelligenskvot mer än om personen stavar mig som ”mej”, eller ”sär skriver” ord. Om jag någonsin får makt över vilka personer som ska anställas vid ett företag kan jag lova att särskrivarna kommer att få sina cv:n brända oavsett övriga kvalifikationer.

Jag erkänner: Jag är en språknazist (eller grammar nazi för er som är lite mer bevandrade i engelsk terminologi). Denna titel har inget att göra med nazismen och dess hemskheter, utan handlar helt sonika om att jag som person ohjälpligt avskyr inkorrekt språkbruk.

Det är faktiskt upp till var och en om de vill lära sig skriva! Genom tolv år skolgång, först nio år i grundskolan och sedan tre år i gymnasiet, fick jag aldrig lära mig hur man bygger en mening, hur olika satser fungerar, eller hur man sätter komman korrekt. Jag fick å andra sidan skriva många historier och läsa en och annan bok, vilket i alla fall delvis har hjälpt mig. För min del kom vattendelaren när jag började studera och fick tillbaka mitt första pm helt rödmålat, det var då jag insåg att jag var tvungen att ta tag i mitt eget skrivande och vårda mitt språkbruk. Förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen sedan dess.

Jag mår psykiskt dåligt av människor som inte kan använda det svenska språket på ett korrekt sätt. Är jag själv perfekt i mitt språkbruk? Nej såklart inte, jag är inte felfri. Dessutom finns det oerhört mycket att lära sig och jag är långt ifrån fullärd på denna punkt. Personligen gör jag dock mitt bästa för att skriva korrekt och bruka en viss språkrikedom för att tillse att jag i alla fall inte bidrar till det pågående förfallet.

Således, några få pointers:

1. Särskrivning är ovanligt i svenskan, men tyvärr vanligt hos svenskarna. Det heter inte ”jätte glad”, det heter jätteglad, det heter inte ”hjärn död”, det heter särskrivare (fyndigt, jag vet).

2. De och dem, här finns det en bra utväg eftersom man trots allt ser mindre dum ut om man skriver dom än felanvänder de och dem. Vill man ändå propsa på att skriva de/dem är ett tankeknep att byta ut orden mot they/them som vägledning.

3. Jag och mig, faktum är att det heter ”Kalle är bättre än jag”, inte ”Kalle är bättre än mig”. På daglig basis kan man även se att tidningsjournalisterna gör fel på detta vis genom att skriva till exempel ”under hans karriär har zlatan”, istället för ”under sin karriär har zlatan”.

4. Vårt/Vårat, ert/erat, det finns inget som heter vårat eller erat, det heter vårt och ert.

Självfallet finns det oändligt mycket mer att diskutera rörande denna frågeställning, men detta känns som en lagom ambition för en lunchrast. Nu kan ni ju roa er med att hitta alla de fel jag gjort i denna korta text och skratta åt min okunnighet kontra er överlägsenhet. Happy hunting!

/G

Ibland kan det vara frestande att lägga en stor summa pengar på att köpa den ”perfekta garderoben”, fylld med fantastiska kläder. Troligen uppstår denna tanke i början av strävandet mot att bli en gentleman, måhända har man lite pengar sparade, kanske har man precis fått skatteåterbäringen, eller så drar man helt enkelt in nog med pengar för att unna sig detta. Hurusom faller lusten att handla på med infernalisk styrka och man känner att ”nu jävlar ska här spenderas så att jag får den där klädmässiga bredden någon gång!”. Det är då du ska tänka efter och dra lite i handbromsen. Att köpa allt man vill ha på ett bräde är inte alltid det mest fördelaktiga och detta är varför:

1. Sprida kostnaderna över tid
Den första och kanske mest basala delen i varför det är nyttigt att sprida sina inköp är såklart att det finns en poäng i att sprida sina kostnader över tid. För varje krona du inte spenderar idag kan du få mervärde imorgon om du investerar den vettigt. Genom att sprida dina inköp över tid får du möjlighet till andra saker, till exempel resande (vad är mer utvecklande än att se världen?) eller att bygga buffert och spara. Dessutom kan du ju alltid köpa kläder för pengarna sen, det vill säga en skjorta idag eller fler i framtiden med lite ränta på pengarna?

2. Glädjen i att jaga, leta, hitta, fynda och köpa
Jämför dig själv med en jägare, hur kul är det egentligen att hoppa rakt in i ett rum fullt med vad du nu vill jaga och gå bananas med ditt automatvapen, alltså spray and pray? Är inte jakten en väldigt stor del av själva upplevelsen? Bättre då att i goda vänners lag göra det till ett intresse att leta efter det perfekta plagget och när du väl hittar något värt att köpa så hugg till.  

3. Risken för misslyckanden och felbedömningar
Denna punkt hänger lite ihop med punkten ovan där jag förklarade att själva jakten på kläder blir något av en njutningsfull process. Problemet med att köpa mycket kläder vid samma tillfälle är det klassiska problemet ”tänk om jag hittar något bättre”. Säg att du precis har köpt två dussin skjortor och känner dig ganska nöjd med dig själv för att sedan upptäcka att det fanns bättre alternativ… Plötsligt blir dina två dussin skjortor inte lika roliga längre och du kommer förmodligen att ha ångest över att du måste dras med dem. Risken för felbedömningar och misslyckanden är överhängande, särskilt i början innan man hinner ta till sig all den kunskap som krävs. Jag är själv mitt i lärandefasen, det är till exempel inte särskilt länge sedan jag fick lära mig vad randsydda skor var - Tänk om jag hade lagt alla mina pengar på skor med limmade sulor på grund av denna kunskapslucka? Genom att köpa över tid hinner kunskapen utvecklas och köpen anpassas därefter.

4. Att hitta sin stil
Denna punkt hänger något ihop med punkten ovan, precis som att kunskapen utvecklas utvecklas också stilen över tid. Hade jag köpt mig en hel kostymgarderob när jag var 15 och precis hade sett Reservoir dogs skulle den ha innehållit ett dussin svarta kostymer och lika många svarta slipsar. Stilmässiga preferenser förändras över tid! Genom att inte köpa hela garderoben vid samma tillfälle får man möjlighet att tänka över, inspireras och påverkas i sina val. Genom att inhandla plaggen över tid kan detta tänk få utvecklas, frodas och man slipper känna sig fastfrusen i exakt det sinnelag som rådde i den sekund man bestämde sig för att köpa allt man behövde.

5. Det finns oftast ett billigare tillfälle
Problemet med de flesta av oss är att vi är tämligen usla på att planera när det kommer till shopping. Varje vinter överraskas vi av att vi behöver vinterkängor och varje sommar inser vi plötsligt att det inte hänger ett enda par hela shorts i garderoben. Sagt och gjort, vi far ut i butiken och handlar till ordinarie priser. Har du tålamod och möjlighet att vänta är detta bra både för garderoben och för plånboken! Säsongsreor, högtider, mellandagsrea, specialerbjudanden, möjligheterna att fynda är många om man är lite kring sig. Detta är vad du riskerar att gå miste om ifall du införskaffar allt vid ett och samma tillfälle. (Att det ofta är förra årets kläder som reas ut är för dig inget problem eftersom du inte är någon modeslav utan tryggt satsar på klassisk och tidlös stil.)

6. Trender som kommer och går
Ponera följande: året är 1994 och du bestämmer dig för att köpa en helt ny garderob. Sagt och gjort, 20 skjortor inhandlas och alla är såklart i pastellfärger med tanke på att det är det som är inne just då… Några år går, året är 2000, hur heta känns de där skjortorna nu egentligen? Genom att handla över tid finns det möjlighet att låta utbudet förändras och på detta sätt ges utrymme för bättre produkter och andra stilmässiga lösningar att ersätta de gamla och högst modebetonade.

/G  

http://blogg.dn.se/sthlmimitthjarta/2013/10/21/brunkebergstorg-kl-12-00/

Oerhört intressant blogginlägg som tar upp samma problematik som jag tidigare skrivit om rörande uteluncher. Extra intressant att författaren använder lunch som en valuta för jämförelsens skull. Själv brukar jag tänka i slipsar och konsertbiljetter, vill jag köpa X eller vill jag ha motsvarande värde i slipsar/biljetter (även om jag inte alltför ofta realiserar mina slipsdrömmar).

/ G

Jag erkänner, jag är beroende… men jag lovar, jag kan sluta när jag vill! Eller kan jag verkligen det? Idag har jag beställs sex stycken nya slipsar och kan blott konstatera att jag sedan länge är inne på min andra slipshängare. Svårligen kan jag sätta fingret på vad som egentligen fascinerar mig så mycket med slipsar, jag tycker nog helt enkelt väldigt mycket om att sticka ut från den hord av män som dagligen tar på sig enbart skjorta och går till jobbet. Slipsen tar skjortan det där steget längre och är en fantastiskt accessoar att kombinera med koftor, pullovers, västar, kavajer, etc.

Sex slipsar kan kännas något i överkant för en som redan har fler än 25, men det är svårt att säga nej när en bra deal presenterar sig. Jag har länge dreglat över innehållet på Tieroom.se och när Mr. Shamaran (en god vän till mig som fått sitt smeknamn eftersom han introducerade mig till Shamaran Petroleum, ett oljebolag som opererar i Kurdistan) på förslag sade att vi borde förena våra krafter insåg jag genast potentialen. Genom att gå ihop och handla gemensamt kom vi upp i en sådan kvantitet att Tieroom gick med på att ge oss ytterligare rabatt utöver de 50 kr som redan dras ifrån priset på varje slips vid ett köp av tre eller fler. Således, vackra slipsar till väl rabatterade priser, vad mer kan man begära?

Det lustiga var dock att jag och Mr. Shamaran, trots att vi har väldigt lika tankar om stil i stort (han är nog den vän som har haft störst påverkan på mitt beslut att utvecklas stilmässigt och jag hoppas att han kommer att skriva ett eller annat gästinlägg här framöver), endast beställde en enda slips som var likadan, Rabbe. Angående resterande slipsar visade det sig att vi hade helt olika smak, jag önskade något mer preppy och han suktade efter något aningen mer nedtonat. Detta visar hur en bra slips sätter en klart personlig touch på en outfit som annars riskerar att bli tämligen konform för oss män. Således presenterar jag här bilder på våra respektive slipsköp.

Gentlemannaidealet innebär att man alltid ska kunna finna sig i alla typer av situationer och helst aldrig stå handfallen inför ett problem. Detta innebär att man behöver ha ett ganska långtgående praktiskt kunnande, något som inte särskilt ofta förknippas med välklädda och välverserade människor. Ibland måste gentlemannen helt enkelt hänga av sig kavajen, ta ur manschettknapparna, kavla upp ärmarna och jobba med sina händer.

Själv måste jag erkänna att jag långt ifrån är någon händig man, men det gäller ändå att ha en och annan grundkunskap i bakfickan när livet ställer till problem. Till exempel har jag för tillfället ingen bil, men det faktum att jag har ett körkort gör att jag riskerar att komma i situationer där jag måste byta ett trasigt däck. De flesta av er tänker förhoppningsvis att detta är en ganska självklar kunskap att inneha som förare, men jag vågar påstå att det finns både en och annan person därute som skulle stå mer eller mindre handfallen om punkteringen plötsligt var ett faktum.

Allt jag kan om bilar, vilket inte är mycket, har jag lärt mig av min morfar (som var den som övningskörde med mig när det begav sig). Som en liten ynnest mot honom brukar jag hjälpa till och byta däck på hans bil de två gånger per år det behövs, vinterdäck till sommardäck och vice versa. Detta är något vi båda tjänar på, han i och med att han får däcken på plats och jag, i och med att jag får hålla mina kunskaper à jour.

Utöver detta lilla exempel finns det såklart mycket annat praktiskt arbete som pågår bakom scenen i gentlemannens liv. Till exempel är det minst sagt nyttigt att vara händig med symaskinen när det kommer till att lägga upp byxor och fålla näsdukar till kavajfickan. (Där är jag dock inte riktigt än.)

Gentlemannen ska ju helst bemästra allt från matlagning, via styrdans, till att knyta en slips på ett korrekt sätt. Det vill säga en lång rad praktiska moment. Dessa kunskaper är minst lika viktiga för helhetsintrycket som till exempel bildning eller god klädstil. Man kan vara hur påläst man vill och ändå se bortgjord ut om man inte klarar av de praktiska momenten.

Slutligen skadar det ju inte om man har något speciellt litet knep i bakfickan, varför inte lära sig att till exempel sabrering? (Se nedan hur det egentligen ska gå till: http://www.youtube.com/watch?v=jg6et6TnD8g )

/G

 

 

Och på den tredje dagen bloggade han igen, ifrån de döda... (nåja, jag har i alla fall återvänt från mina strapatser i tjänsten.)

Gårdagens event på Jupiter var verkligen på gränsen till en praktskandal. Måhända hade jag sedan tidigare något höga förväntningar eftersom det utlovades Loake-erbjudanden, men jag blev till den grad besviken att det är tveksamt om jag någonsin kommer att handla via Jupiter igen.

De ”fina erbjudanden”, som i förväg hade utlovats, visade sig vara att man kunde få den tvivelaktiga glädjen i att beställa skor från hela Loakes 1880-sortiment (som sedan kunde hämtas ut i butiken) till den nätta summan 2500 kr för ett par lågskor. Logiken i att jag skulle beställ via Jupiter till detta pris är obefintlig då jag kan få likadana skor, inklusive skoblock från England och betala ca 400 kr mindre. Jag undrar faktiskt lite hur de tänkte när de aviserade denna ”deal” som ett bra erbjudande.

Det enda som var glädjande med kvällen var att jag sällan skådat så många välklädda män på ett och samma ställe i Stockholm, samt att det, som alltid, var kul att klämma och känna på Loake-skor.

Det var tur att det var rea på Åhléns så att jag kunde tröstköpa några matchande näsdukar till min nya blå kavaj. Näsdukar är verkligen hutlöst prissatta överlag i Sverige och ofta överstiger priset 200 kr för en enda. Samtidigt är en näsduk i kavajfickan ett perfekt sätt att få in lite mer färg och personlighet i outfiten. Hurusom så kom jag över två st Tigernäsdukar till den nätta summan av 98 kr, det vill säga, jag sparade nästan 400 riksdaler jämfört med ordinarie (betydligt mer skräckinjagande) pris. Det fanns ett gäng kvar när jag gick därifrån så är ni intresserade kan Åhléns vara värt ett besök idag.

Idag blir det nya tag och jag far iväg på äventyr till staden på jakt efter konst tillsammans med en god vän inte vill vandra ensam genom stadens gallerier. Skjorta och slips är som vanligt mina bundsförvanter när det kommer till att kräva uppmärksamhet och respekt från stadens (i många fall) inte särskilt serviceminded galleriägare.

/G

Jag åker iväg på resa i tjänsten imorgon, vilket innebär en del panik eftersom jag både måste matcha och packa outfits för de närmsta dagarnas skiftande äventyr. Risken är även stor för att det kommer att krävas ett och annat värmande plagg dit jag ska. Behöver jag ens förtydliga att det snarare ser ut som om jag ska flytta än bege ut på resa?

Medan jag trotsar Norrlands kyla får ni andra börja ladda inför Loake-eventet på fredag. Jag hoppas vi alla ses i Jupiters butik i Sturegallerian efter 16.00. Glöm nu för allt i världen inte plånboken och slipsen hemma! När det smäller är det ju trots allt Fancy Friday!

/G

Något som sätter våra ramar som människor är att vår tid här på jorden är begränsad. Dessutom är det omöjligt att veta exakt hur mycket tid som har givits just en och därför ligger det i farans riktning att bli något stressad. På detta sätt inskränks våra möjligheter att uppnå allt det vi tänkt oss, eftersom den knappa tiden dessutom är fylld med en himla massa måsten, till exempel en himla massa jobb. Utav denna anledning är jag närmast besatt av att maximera nyttan med mina dagliga timmar och minimera slöseriet.

När jag säger maximera nyttan och minimera slöseriet förstår jag att det är lätt att min åsikt missuppfattas. Jag vänder mig inte mot att ha roligt, eller i allmänhet göra saker som gör en glad, det finns ju trots allt ett ordspråk som säger att ”tid man gillade att slösa var inte slösad”. Det är alltså inte den tid du lägger på sådant som är kul som är i skottgluggen för dagens text, snarare handlar det om den tid som slösas på grund av förutsättningarna i ditt dagliga liv. Nu ska jag visa hur man kan frigöra otroliga tidsresurser på ett lätt sätt.

Statistiska centralbyrån beräknar att medellivslängden under våra liv kommer att öka upp mot 85 år (för oss män, något längre för kvinnorna), med lite tur kanske man även kan hänga i lite längre än så. Detta innebär att du och jag förmodligen kommer att behöva jobba fram till minst 70 och således ha någonstans kring 45-50 år i arbetslivet. Säg 45 för enkelhets skull. Antal arbetsdagar på ett år varierar mellan 224 och 229 beroende på skottår och helgdagar, ett mediantal blir således 226,5. Vart vill jag då komma med detta? Jo, genomsnittsarbetaren på ett kontor har en timma lunch.

Av denna timma sitter nog de flesta av i alla fall halva tiden, få behöver egentligen mer än en halvtimma för att äta och hinna slappna av lite. Kvar är en halvtimma som i princip bara slösas bort varje dag. Jag vill påstå att den där halvtimman rymmer all världens potential och jag tror att det blir extra tydligt om man börjar räkna lite på det: 226,5 (antal arbetsdagar på ett år) multiplicerat med 45 (antalet arbetsföra år) multiplicerat med den där halvtimman = 305 775 minuter, eller om man så vill straxt över 5 096 timmar. Tänk nu efter och ta in potentialen i den enorma summan.

Där har du den tid du känner att du inte har! Sen förstår jag såklart att man kanske inte gärna kan släpa med gitarren till kontoret, eller effektivt hinna träna på den lunchrast som man har, men det räcker gott och väl för att till exempel bilda sig lite (min käpphäst, jag vet). Presumerat en snitthastighet på 30 sidor i timmen, eller 15 sidor per lunchrast, skulle man hinna läsa 152 880 sidor under ett arbetsliv. Omräknat i böcker med en medellängd på 400 sidor blir resultat smått fantastiska: 382,2 st.

Ett smärre bibliotek avverkat bara på lunchrasten!

Med lite målmedvetenhet kan man åstadkomma så mycket mer än man någonsin gör genom att bara äta och sedan sätta sig och dricka kaffe / slösurfa.

Exakt detsamma gäller all tid i kollektivtrafiken, varför bara sitta där och stirra ut genom rutan när du skulle kunna göra något annat? 20 minuter i vardera riktning varje arbetsdag ger 6795 ”bortkastade” timmar under ett helt arbetsliv. Vad sägs om att ta med dig ipaden och börja skriva den där boken du alltid velat skriva?

Möjligheterna är oändliga om tiden maximeras!

/ G

Nu har jag hållit på med detta lilla projekt i sexton dagar, det vill säga lite över två veckor och kan konstatera att det i alla fall finns en och annan därute som uppskattar att läsa det jag skriver (eller uppskattar att skratta åt det, vad vet jag).

Dagligen är det ungefär en skolklass i antal som klickar in här och tittar till om det har hänt något nytt och det gör mig glad (de bästa dagarna betydligt fler). Jag hoppas att du får ut något av att läsa mina långa, ibland något otillgängliga texter.

Tack för att du läser, det gör det klart roligare att skriva!

/G

Ps: Glöm inte bort att det är Loake-visning på Jupiter denna fredag!

I dagens konsumtionssamhälle är det mer eller mindre omöjligt att inte bli överöst av goda råd (reklam) om vilket märke som är det rätta. Mycket har sagts om det dåliga i fenomenet märkeskläder och det faktum att man betalar en minde förmögenhet för dessa (ofta enbart på grund av märket). Idag vill jag dock försöka ge ett delvis annat perspektiv.

Det finns en uppsjö av företag som lever på att se till att just deras märken ständigt är ”inne”, så att de kan se till att sälja på oss konsumenter kläder av halvdan kvalité till ett högt pris. Utan att nämna några namn tänker jag t.ex. på de tillverkare som gör t-shirtar så tunna att man i princip kan se igenom dem och som sedan kränger dessa för närmare tusen kronor bara för att det råkar vara rätt logga på dem. (Av just denna anledning är jag lite allergisk mot produkter med stora och väl synliga märken.)  Denna typ av produkter är såklart en bluff om du letar efter kvalité. Är du däremot ute efter att visa hur inne och rik du är, eftersom du uppenbarligen kan lägga tusen kronor på en t-shirt, är detta rätt väg att gå. Dock både hoppas jag och tror att ni som läser denna blogg är långt vettigare än så.

Att märken finns är inte av ondo, det hjälper trots allt oss konsumenter att särskilja företag från varandra och underlättar således processen att hitta företag som levererar bra kvalitet och bra passform. En renommé avseende god kvalité är inget som byggs upp i en handvändning och de företag som står för god kvalité vårdar ofta denna del av sitt varumärke på ett föredömligt sätt. Genom detta har en rad märken blivit synonymt med vackra och hållbara produkter och konsumenten kan, oavsett var eller när köpet görs, lita på att kvalitetsnivån är densamma över tid.

Låt mig berätta en liten historia om Lacoste, ett märke jag personligen är rätt förtjust i. Detta är ett märke som med sin särpräglade krokodil av många ses som ett ”stekarmärke” och vars pikéer både är kända och ökända av just denna anledning. Min relation till Lacoste baserar sig dock på något helt annat. I början av gymnasiet fick jag ärva en pikétröja av min far som då hade haft den i över femton år, det var en Lacostetröja och den var färgmässigt precis som den dag den kommit ur fabriken. 15 år och fortfarande i perfekt kvalité! Detta fick mig att själv införskaffa ett gäng pikétröjor från Lacoste och såhär 6-7 år senare kan jag konstatera att dessa hittills har hållit sig riktigt bra.  

Min poäng: visst är det dyrt att betala 800 kr för en piké, särskilt om man gör det på grund av märket. Att lägga 800 kr på ett plagg som ger god kvalité över en längre period är däremot inte dyrt, i alla fall inte i längden. Hittar man ett märke som står för god kvalité över tid kan det alltså vara värt att lägga ut några extra slantar.

Jag har tidigare pratat en del om användningspris (inköpspris/antal användningar) och kan konstatera att siffran för min vita lacoste-piké är minst sagt imponerande: 800 kr / 312 =  2,56 kr. (beräknat på att jag använt den åtminstone en gång i veckan sedan jag köpte den för sex år sedan.) Det skulle vara intressant att se samma siffror för en budgetpiké, men tyvärr äger jag ingen att jämföra med.

En liten brasklapp vill jag förövrigt lämna såhär på slutet. Lacoste gör, i min ödmjuka mening, fantastiska pikéer som är ett givet val när en skjorta skulle vara alltför formel/varm. Att Lacoste är bra på detta innebär däremot inte att de är bra på allt de gör, till exempel är deras skor notoriska för att vara av dålig kvalité och gå sönder snabbare än du kan säga ”sulsläpp”.

Således blir mitt slutliga råd: stirra dig inte blind på märket, produkten är det som räknas.

/G

För den Boomerangfrälste kan jag annars tipsa om deras egen webshop som har en outletavdelning där de säljer ut föregående säsongers sortiment till långt humanare priser än normalt: http://www.boomerangstore.com/sv/outlet-1/men/outlet-herr.html

Får nog bestämt lugna mig ett tag nu, har sedan tidigare några Lacostetröjor på väg hit från Tyskland.

Happy hunting!

/G

Alla har vi något vi antingen vill ha eller vill göra, det är mycket det som driver oss som människor. Ofta handlar detta om spirituella eller sociala mål, vilket är himla härligt på sitt sätt (min jakt på gentlemannaidealet handlar ju till exempel om just ett sådant mål). Idag ska vi dock inte tala om sådana abstrakta saker, utan om det rent hardcore materialistiska. För visst finns det något ni vill ha utöver inre frid?

Vi har alla även någon sak eller upplevelse vi drömmer om att ha råd med och det som förenar oss är att vi behöver pengar för att uppnå den där grejen vi längtar efter. Pengar ja, man verkar aldrig ha nog med pengar och oavsett hur mycket man tjänar önskar man förmodligen att man tjänade lite till. När jag var student levde jag som en student och klarade det fint, nu när jag jobbar är det andra ekonomiska ramar som gäller för mig och tyvärr har jag anpassat mig därefter (precis som ni förmodligen gör eller har gjort). Jag vill dock poängtera att det sällan är i inkomsterna rikedomen byggs upp, utan i de låga utgifterna. Så länge man spenderar i paritet med vad man tjänar kommer man alltid att förbli fattig.

Jag skrev för några dagar sedan om hur mycket pengar som försvinner iväg till kaffe bland mina studievänner och idag fick jag ett liknande uppslag av en tjejkompis, hon sa ”du borde skriva något om att alla tusenlappar som försvinner iväg på uteluncher”, så här sitter jag nu och misshandlar mitt tangentbord.

Nu ska vi leka en liten lek du och jag: Frammana för ditt inre bilden av den där saken som du åtrår, men inte känner att du kan slösa pengar på att köpa. Komigen, jag vet att du har något som du gärna skulle lägga till dina possessioner. Kanske är det något billigt men onödigt, ett par manschettknappar för 500 kr från Skulltuna? Kanske är det något väldigt dyrt, den där BMW:n du sneglat på? Läs nu mitt exempel på hur du kan få 14’000 kr mer att disponera över, kanske räcker det hela vägen fram till det du vill äga (och om inte annat så kommer du en bit på vägen).

Följande är fakta:
- en genomsnittslunch i Stockholmsområdet kostar 81 kr.
- En hemlagad genomsnittsmatlåda kostar någonstans mellan 10 och 20 kr beroende på innehåll.

Räknar vi med matlådan som 20 kr (för att ha lite marginaler i resonemanget) kommer vi enkelt fram till att man sparar 61 kr varje gång man tar med sig  en matlåda istället för att äta ute. 61 kr får sedan mutipliceras med 5 (antalet arbetsdagar på en vecka) och sedan med 47 (antalet arbetsveckor på ett år), vilket ger oss den nätta summan av 14’335 kr. Det vill säga, en relativt stor summa pengar.

Någonstans i periferin kan jag nästan höra folk som viskar och väser… ”snåljåp!”.

Ibland hör jag folk ifrågasätta mina tankar och det är inte helt ovanligt att folk tycker att jag snålar när jag släpar med mig en lunchlåda, men för mig handlar matlådan om något mycket högre än snålhet. Att välja ett kostnadseffektivt sätt att leva sitt liv i det lilla handlar om resursallokering för att maximera lyckan. Det vill säga, vad blir jag lyckligast av? – Att äta ute varje arbetsdag, eller att ha 14’000 kr som jag kan göra något roligare för? I min värld är valet ganska enkelt, men det kräver såklart en del självdisciplin att genomföra.

Vad skulle du göra för 14’000 kr? Ta det där körkortet du haft dåligt samvete över att inte ha fixat? Köpa fem par Loakeskor? Ta med dig älsklingen och sticka till London över weekenden? Spara allt och bygga en ekonomisk buffert så du kan sova gott? Se alla dina favoritartister när de kommer till Sverige utan att behöva tänka på utgiften? Det sistnämnda är faktiskt en av mina drömmar och till stor del det jag gör med mina överblivna pengar utöver aktiehandel.

Jag köpte konsertbiljetter för över 6000 kr förra året, en summa som kan synas väl tilltagen, men för mig var det värt varje krona. Jag såg bland annat Springsteen 3 gånger och jag kan inte komma på något som är mer livsbejakande, för mig, än just det. Gentlemannadrömmen handlar enligt mig lika mycket om att njuta av livet som om att göra något vettigt av det.

Jag säger inte att ni ska leva som "smålänningar" och vända på varenda krona, det handlar mer om att tänka över sina utgifter och göra en bedömning om pengarna inte skulle göra mer nytta på något annat ställe. Jag kan känna att det till exempel är värt att lägga några hundra på att gå ut och äta en trevlig trerätters i gott sällskap (en form av livsnjutande enligt mig), men samtidigt gör jag bedömningen att 80 kr på lunch är slöseri. Allt är relativt.

Genom att välja och tänka igenom lite noggrannare vad man lägger sina pengar på öppnar sig stora ekonomiska möjligheter. Man får helt enkelt mycket pengar över, långt mer än man tror. Vad man sedan väljer att lägga dem på, det är upp till var och en. Väljer man att äta lunch ute får helt enkelt något annat stryka på foten, detsamma gäller den där koppen kaffe, inträdet på krogen, etc. Prioriteringar är ledordet.

Det är klart att man måste kunna leva som en vanlig människa och ta en fika ibland, eller svänga förbi McDonalds när hungern tränger sig på för den delen, men tänker man igenom det här lite så märker man vilken skillnad det gör i plånboken. Som sagt, 14’000 kr bara på att välja matlåda framför utemat, vad mer slösar du pengar på? Pengar som skulle kunna gå till att uppfylla dina drömmar, oavsett vilka de är.

Själv ska jag hinna med att både livsnjuta och bli miljonär innan trettio på detta sätt. Vi får se om jag lyckas!

/G

Nu är det faktiskt dags för Sveriges kvinnor att få sig en känga (fyndigt indeed). Jag vet att jag mestadels skriver inlägg om manlig stil, eftersom det är det jag själv kan relatera till, men nu är det i jämställdhetens namn dags att sparka lite även på tjejernas uppenbarelse.

Gummistövlar, senast imorse såg jag en kvinna som hade lämnat sina vanliga skor hemma till fördel för dessa blom-mönstrade schabrak. Jag är inte den som säger att gummistövlar aldrig har en funktion, jag menar somliga av oss sysslar säkert med fiske i någon älv, eller lantbruk på någon lerig åker. Alla andra däremot, vad är ursäkten för att kränga på sig dessa anskrämliga skapelser? Varje gång det finns en tillstymmelse till våt asfalt, särskilt på sensommaren, ser man hur stadens alla kvinnor rusar till sina garderober och plockar fram en uppsjö av gräsligt mönstrade gummistövlar. Jag gissar att de, var och en, lagt ansenliga summor på dessa skor som de sedan använder tre dagar i augusti om de har turen (oturen?) att det regnar.

Jag förstår tanken, svensk sommar/höst kräver vattentäta skor, men snälla, inte vadhöga skodon gjorda i färgglatt och mönstrat gummi. Titta på oss män, vi klarar oss fint med ett par impregnerade, alternativt väl insmorda, boots eller kängor, varför skulle ni behöva något mer ”extremt”?

Således: shape up tjejer. Grabbar, carry on!

/G

Att leva i allmänhet är tyvärr sällan vare sig gratis eller billigt, därför kommer här ett inlägg om hur man maximerar värdet på sina pengar så att man har råd att bekosta det man vill.

Detta inlägg kommer att handla om logik, det vill säga ett finare ord för vanligt simpelt bondförnuft. Det kommer även att handla om ekonomi. Sluta inte läs nu (!), för om det var din första impuls är det nog du som behöver höra det här mest av alla.

Vill du tjäna mer pengar än du gör?

Jag vet att många, alltför många, anser att det är krångligt med ekonomi och därför ska jag försöka vara lite pedagogiskt hjälpsam. Jag ser dagligen personer som helt enkelt kastar bort pengar (som de tror att de sparar) bara för att de inte har kunskap nog om hur saker och ting fungerar.

För att förstå mitt resonemang nedan måste man förstå ett litet koncept som kallas för inflation, det vill säga att pengar minskar i värde. Enkelt förklarat, den sak som kostade tio kronor när du var barn, kostar idag betydligt mer, saker fördyras över tid. (Ett löjligt exempel är de tuggumin som vi alla köpte för 50 öre när vi var barn men som idag kostar 1-2 kr, en fördyrning med över 100%).

Nedan är en liten lista över inflationen varje år sedan år 2003 (alltså över tio års tid) varje år har pengarna blivit mindre värda, det vill säga du kan köpa mindre för dem nu än du kunde förut även om siffran är densamma. (Ett år var det deflation, 2009 och då blev pengar man inte gjorde något med faktiskt mer värda).

- 2003: 1,9 %              
- 2004: 0,4 %
- 2005: 0,5 %
- 2006: 1,4 %
- 2007: 2,2 %
- 2008: 3,4 %
- 2009: -0,3 %
- 2010: 1,3 %
- 2011: 2,6 %
- 2012: 0.9 %

Börjar man lägga ihop de där procenttalen för varje år blir det plötsligt ganska mycket och ni inser nog att de där slantarna ni sparar i madrassen och inte får ränta på ganska snabbt förlorar i värde över tiden. Lade man en hundralapp i kassaskåpet 2003 förändras den såhär över tiden i köpkraft (obs, alla värden avrundande till fyra decimaler):

- 2003: 1,9 %          Hundralappen har nu en köpkraft av 98,1 kr     
- 2004: 0,4 %         Hundralappen har nu en köpkraft av 97,7076 kr
- 2005: 0,5 %         Hundralappen har nu en köpkraft av 97,2190 kr
- 2006: 1,4 %         Hundralappen har nu en köpkraft av 95,8579 kr
- 2007: 2,2 %         Hundralappen har nu en köpkraft av 93,7491 kr
- 2008: 3,4 %         Hundralappen har nu en köpkraft av 90,5616 kr
- 2009: -0,3 %     Hundralappen har nu en köpkraft av 90,8333 kr
- 2010: 1,3 %         Hundralappen har nu en köpkraft av 89,6525 kr
- 2011: 2,6 %         Hundralappen har nu en köpkraft av 87,3215 kr
- 2012: 0.9 %         Hundralappen har nu en köpkraft av 86,5356 kr

På tio år har alltså hundralappen tappat nästan 13,5 kronor i köpkraft, eller om man så vill, 13,5% av sitt värde!!!  

De flesta av oss har ju heller inte endast 100 kronor i sitt sparande, har du exempelvis 30'000 kr som legat och skräpat de senaste 10 åren har du alltså förlorat över 4000 kronor i köpkraft.

Nu har jag nog gett dig lite panik om du inte tänkt på detta tidigare, så hur undkommer man detta? Ränta är svaret! Genom att se till att du får ränta på dina pengar motverkar du inflationen, men det gäller att få till en så bra ränta som möjligt. Nedan presenteras några olika stereotypa  sätt att hantera detta på:

1. Medelsvensson gör tyvärr inte särskilt mycket utan tänker: ”jag låter pengarna ligga på mitt lönekonto, ifall jag behöver dem”. Enda problemet är att ett lönekonto i regel har 0% ränta, det vill säga det är detsamma som att stoppa pengarna i madrassen att ha dem där (se exemplet ovan).

2. Den som är lite mer slipad flyttar sina pengar till ett typiskt sparkonto, vilket oftast ger 0,5% ränta. Den som tittar på procentsatserna i exemplet ovanför ser dock snabbt att inflationen överstiger denna ränta de flesta år. Så vadå, förlorar jag pengar på att spara? Ja faktiskt: de pengar som ligger på ditt sparkonto förlorar också i köpkraft, inte lika fort som på ett lönekonto, men likväl så förlorar de värde.

Så, vad gör man?

3. Det minsta var och en borde göra är att öppna ett räntekonto med hög ränta, detta kan göras genom de flesta banker (bara att de är usla på att tipsa om det eftersom de inte vill betala ränta till dig). Det finns idag banker som erbjuder 2,5% ränta med fria uttag och insättningsgaranti (mer om vad detta är lite senare), vilket innebär, om ni jämför med tabellen över årens inflation, att man går plus, ibland mycket, ibland lite, men endast ett år skulle pengarna ha minskat i värde om exemplet gjordes med 2,5% ränta på pengarna per år.  

Angående insättningsgaranti: Observera att banken du har pengarna på ska ha insättningsgaranti, annars tar du en stor risk eftersom du utan insättningsgaranti förlorar pengarna om banken går omkull.

Sedan finns det såklart aktier och fonder, som potentielt ger långt bättre avkastning än så, men då talar vi också om en förhöjd risk. Andra produkter än just bankkonton tänker jag inte avhandla i detta inlägg, det är inte min mening att undervisa er i avancerade ekonomiska verktyg, utan bara att ge er lite sunt bonnförnuft som kommer hjälpa er i livet.

Summa summarum:
- Lönekonto = Dina pengar förlorar värde per år med samma procentsats som inflationen är.

- Sparkonto (standard) = Dina pengar förlorar värde med samma nummer som inflationen-0,5% (om det är räntan på kontot)

Sparkonto (hög ränta) = Du tjänar pengar med den procentsats som överstiger inflationen årligen. Det vill säga, är inflationen 1,8% till exempel tjänar du 0,7 % om din ränta är 2,5%.

Mitt tips till er: var inte dumma! Det är jobbigt att tjäna in pengar redan som det är i Sverige och det är högst onödigt att förlora ca 2% årligen (inflationsmålet i Sverige är 2%).

En medellön i Sverige var år 2011, enligt SCB, 294 398 kr över helåret . Stoppar en medelsvensson alltså in hela sin lön på sitt lönekonto och låter den ligga kvar där förlorar personen på ett år köpkraft till ett värde av 5887,96 kr. Man kan enligt min erfarenhet ha ganska mycket roligt för så mycket pengar. Således, lite fräckt sagt, vill du åka på en weekendresa under semestern eller vill du ha kvar pengarna liggandes på ditt lönekonto?

/G

Dagen har spenderats i gott sällskap ute på Drottningholm och jag kan lova att jag sett fler färgsprakande kombinationer i lövens färger än man normalt ser i de flesta fyrverkerier. Dock ska dagens inlägg inte handla om höstfärger, utan om att det inte behöver kosta skjortan att ha en hyfsad stil.

Det är lätt att man drabbas av en viss ekonomisk ångest när man inser vad en garderob full med kvalitetskläder kostar. Kvalité brukar sällan vara billigt och det är lätt att fastna i tankevurpan att man behöver lägga tiotusentals kronor på ett bräde för att bygga en garderob värdig den stil man vill ha. Visserligen kommer man inte från att bra kläder kostar, men görs investeringarna allteftersom blir kostnaden i alla fall hanterbar över tid.

Väldigt få av mina egna plagg håller någon nämnvärd klass om man jämför med de ”riktiga” grejerna, men det håller mig inte från att klä mig stiligt. Här är till exempel en bild på min outfit från dagens äventyr på Drottningholm.

Skjorta från Top Man – ca 300 kr.
Kofta från Burton köpt i England – 250 kr (rea).
”Engångskavaj” (skymtar knappt) från HM – 499 kr.
Jeans från Bläck – 300 kr (rea).
Bälte från Saddler – 200 kr (rea)
Rock från Top man – ca 800 kr.
Skor från Ecco – 499

Totalt: 2858 (som ni kan se har jag dock haft tålamod och fyndat en hel del på rea).

Själv tycker jag att det är en outfit som funkar rätt bra och ser betydligt stiligare ut än vad man normalt kan förvänta sig för den totala prislappen. Betänk att till exempel en huvtröja från Peak, en t-shirt från Fred Perry, ett par jeans från Diesel och en random fake-läderjacka, det vill säga Svenssons standardklädsel, skulle landa på något liknande i pris som den kombination jag bär.

Man får nog helt enkelt acceptera att man kanske inte har råd att köpa den perfekta, välsittande och högkvalitativa garderoben direkt, men det behöver inte hindra en från att göra det över tid. Fake it until you make it! Bit för bit byter man ut sin stil/garderob och de sämre delarna byts ut mot bättre. Visst, det tar lite längre tid och det blir något dyrare än om man köper allt direkt (om man inte fyndar det mesta på rea, vilket såklart går om man har tålamod), men man slipper lägga ut 30'000 på ett bräde och av större vikt, man slipper se ut som en slashas under tiden man sparar till utgiften.

/G

I min exil (hos flickvännen för närvarande) har jag ändå tid att sprida några tankar en lördagsmorgon som denna:

Varför utvecklar så få personer sina intellekt medvetet? Jag känner minst tre dussin personer som lägger i genomsnitt 5-10 timmar i veckan på att träna sina kroppar på olika gyminrättningar, men knappt en handfull som lägger samma tid på att träna sitt intellekt. Inget fel med fysisk träning i sig, det måste också prioriteras, men kanske inte uteslutande.

Så vad sägs om att dagen till ära passa på att läsa en bok, se en dokumentär eller till exempel lösa ett korsord? Här kan jag även ge ett litet tips (som jag kanske kan få ångra) till er lässugna angående ett av mina riktiga guldkorn i shoppingväg.

På Myrorna i Skärholmen säljs begagnad litteratur både på engelska och på svenska från tio kronor, ett helt fantastiskt pris. (Det är i källaren som denna litteraturskatt gömmer sig, så missa den inte bara för att resten av butiken är full av annat krimskrams). Själv brukar jag komma därifrån med något halvdussin böcker varje gång jag gör ett besök. Det finns mycket och fynda, men jag ber att ni lämnar ett och annat fynd till mig när ni rumsterar bland de oändliga hyllorna där, annars kommer jag bittert att ångra att ni fick detta tips.

Happy hunting!
/G  

Jag kan tyvärr rapportera att det förmodligen blir lite inläggstorka framöver (både ikväll och imorgon) med tanke på att jag dels ska på landskamp med jobbet ikväll, dels ska besöka Drottningholms slott imorgon med flickvännen. Vi hörs igen efter det!

/G

Jag minns när jag var sjutton år och mitt största stilistiska framsteg på den här sidan millennieskiftet var att införskaffa ett par svarta sneakers med vita ränder från Adidas (de finns förövrigt fortfarande i min ägo som gräsklipparskor lustigt nog). Efter att sedan urminnes tider ha gått runt i gympadojor av okänt fabrikat var detta höjden av stil och jag tyckte verkligen att jag hade kommit långt på vägen mot att bli ”mer välklädd”, dessutom var jag ivrigt påhejad av en tjejkompis som mer eller mindre låg bakom köpet. Dressade skor i gymnasiet? Det var något som inte ens fanns på världskartan.

När jag nu tar på mig samma, eller liknande, skor kan jag inte låta bli att känna mig både naken och underklädd. Det ser, i min mening, ofta slarvigt ut med sneakers och de allra flesta utstyrslar höjs kraftigt av ett par vettiga skodon. Således spatserar jag för tillfället runt i ett par dressade skor, dock inte randsydda. Spontant känner jag att jag snart är på väg att ta det här steget igen, nya skor och känslan av ”usch” inför det man lämnat bakom sig.

Jag tänker snart köpa mig mitt första par randsydda skinnskor, ett enormt steg både kvalitéts och prismässigt för mig som är van att lägga sisådär 500-1000 kronor för ett par skor. Jag kan redan nu föreställa mig hur jag sedan kommer att se på mina nuvarande Eccoskor i goretex och rysa vid tanken på att jag hade dem som ”finskor”.

Jag tänker mig att det finns människor därute som tittar på mig på samma sätt som jag tittar på ungdomarna i för stora huvtröjor och utslitna sneakers. Jag anser att jag klär mig helt okey i alla fall, men jag gissar att de ser på mig o tänker ”svarta skor till blå byxor? Men lilla gubben!”. Eller, ”ska du verkligen ha en guldfärgad klocka till ett silverfärgat bältesspänne?”.

Jag är mitt i förvandlingen, så jag har helt enkelt inte hunnit köpa på mig nog med grejor i rätt färgskalor för att jag kan matcha hela min outfit i alla lägen. (Bruna skor kräver blå/grå jacka, brunt bälte, och brunt armband på klockan t.ex.) Alltså lär de som har tagit konceptet hela vägen se nedlåtande på mina, om än tappra, smått ofullständiga försök till stil.

På något sätt finns det alltid en nivå över ens egen. Förmodligen kommer någon även att titta på mina nya randsydda skor (som jag känner är ett stort stilistiskt steg åt rätt håll) och tycka att jag slösar bort pengar för att jag inte lagt det dubbla pengamässigt på ett par ”riktiga” kvalitetsskor. Utveckling måste få ta sin lilla tid och jag tror att det är viktigt att inte tappa perspektivet. Man får helt enkelt minnas hur man var (och vem man var) när man gled runt i sneakers och acceptera att många andra fortfarande är kvar i det stadiet (och är lyckliga där). Man ska inte döma folk, även om det är svårt att låta bli ibland, utan istället hjälpa dem som vill ha hjälp att ta nästa stilmässiga steg. Resten får fortsätta krama sina sneakers bäst de vill.

/G

Det här med att hitta sig själv, är inte det lite överreklamerat? Det känns som att halva västerlandet är på väg någon annanstans än där de för tillfället befinner sig för att söka en djupare mening och förstå vem de egentligen borde vara. Borde vara... intressant tanke, varför inte istället tänka ”Vem vill jag vara?”.

Grundtanken med hela den här gentlemannagrejen för mig är att jag en dag tänkte, vem vill jag vara? Jag tror ärligt talat inte på att hitta sig själv, jag tror på att skapa sig själv.

Jag satte mig helt enkelt ned en dag och funderade över hur jag tycker att en idealisk person ska vara och sedan satte jag upp detta som mitt mål. Om jag kommer nå fram till idealet? Aldrig någonsin, men det är heller inte det som är poängen. Genom att ha något att sträva mot blir man motiverad till självförbättring och kommer förmodligen bli en långt mycket bättre person än man annars skulle ha blivit.

Om jag tror att mitt sätt att leva är det bästa? Självfallet, annars skulle jag inte leva såhär. Om jag tror att det passar alla? Nej det tror jag verkligen inte. Dock gör mitt sätt att leva mig lycklig, mer än så kan jag inte begära. Andra får såklart leva precis som de vill för mig, så länge de inte inkräktar på min lycka, det jag strävar efter att väcka i er läsare är en vilja och en längtan efter att vara något mer än ni är. Summa summarum: Vem vill du vara och varför är du då inte den personen?

/G

Ps: Glöm inte bort att det är FANCY FRIDAY imorgon, suit up!

 

Som en kort uppföljning på gårdagens inlägg (det om att jag blev utsatt för ett försök till lurendrejeri av några skomakare) vill jag bara passa på att berätta att skorna stod kvar även idag. Den mystiske ”spekulanten” som varit sååå(infoga lagom mängd å:n till) såld på skorna hade alltså inte kommit tillbaka för att köpa dessa, alternativt, ens någonsin funnits. Teorierna härom går isär. Jag blev dock till den ringa grad irriterad av försöket att jag inte ens kilade in i butiken ifråga idag utan slängde endast en blick in genom dörren. Således inget Loake-köp därifrån.

Jag har dock andra och betydligt gladare nyheter att skriva om idag!  Imorse inkom ett litet tips från en av mina bästa vapenbröder i stilintressets tjänst: Loake har ett event hos Jupiter i Sturegallerian nästa fredag (den 18:onde).

Vad skulle kunna passa bättre som en afterwork på fredagen än att gå på visning, se Loakes senaste kollektion och dricka ett glas bubbel (vilket förmodligen är det som serveras)? Dessutom utlovas fina erbjudanden, vad som avses därmed kan man blott spekulera i.

Här finns mer information om eventet: http://www.jupiter.se/index.php/articles/entry/vaelkommen_pa_en_kvaell_foer_den_kraesne_skoaelskaren/

Med tanke på att Loake-skor ur 1880-kollektionen säljs för runt 2000 kronor i England borde det finnas bra med utrymme för ”rea-priser” under den svenska prisnivån på 2400-2500 kr i alla fall. Den som lever får se, men den som inte är där missar hela kalaset.

/G

Jag vet att jag allt som oftast predikar om hållbarhet och kvalité i mina inlägg, men idag gjorde jag ett avsteg från min egen policy i rena rama paniken. Då det visat sig att jag ska föreläsa lite i yrket (tydligen inför ett fyrtiotal personer, på fredag) kände jag ett stort behov av en lite mer avslappnad kavaj. Normalt är jag, likväl som många av männen i detta avlånga land, bärare av den tråkiga svarta kostymen. Ska jag föreläsa vill jag dock utstråla allt annat än begravning och dessutom var det osäkert ifall min svarta variant skulle hinna hem igen från kemtvätten.

Utöver denna stress så var förutsättningarna sådana att jag imorgon inte skulle ha tid för shopping alls, detsamma gällde fredag. Idag var alltså sista chansen att hitta en kavaj och jag kände spontant att nattens mardrömmar skulle innehålla element av kavajlöst föreläsande om jag inte hittade något att ha på mig. Jag var som sagt verkligen ute i sista minuten och sprang därför stressat in på närmsta HM för att köpa en ”engångskavaj”.

Jag hade jag inte direkt höga förhoppningar om att hitta något vettigare än just den sista-minuten-lösning jag var ute efter. Turligt nog fyndade jag en variant som både var blå och satt riktigt bra för väldigt överkomliga priset 600 riksdaler. Bortser man från att materialblandningen är ett skämt i kavajsammanhang (nästan 70 % polyester), kändes den som ett stabilt köp som ”engångskavaj”.

Således får den ta mig igenom fredagen och sedan kan den få följa med på äventyr som jag inte skulle ta med en finare kavaj på. Jag skriver just ”engångskavaj”, inte för att jag kommer att använda den endast en gång, utan för att man med en billigare kavaj uppnår en sak som man inte uppnår med en dyrare och bättre variant: en billig kavaj behöver man inte vara rädd om. En engångskavaj kan man ta med på den där blöta krogrundan, släpa med till stranden och det spelar ingen roll om den blir skrynklig, ynklig och sliten. Det gör helt enkelt inget om den förstörs eftersom den ändå (i sammanhanget) var så billig. En filosofiskt ganska avslappnad känsla för oss som normalt är (nästan alltför) rädda om våra kläder.

Att jag kände mig tvingad till att panikhandla något kvalitetsmässigt halvdant känns dock som ett tydligt symptom på min underliggande kavaj/kostymbrist, något jag vid tillfälle definitivt måste kurera permanent.

/G

Jag gick tillbaka till skomakaren idag på lunchrasten för att beundra de undersköna Loake-skor jag inte spontanköpte igår. Dock hade paret skor tydligen stigit i pris med 500 kr över natten eftersom det hade varit ännu en "spekulant" där sent igår kväll som tydligen blivit "helt såld" på skorna, dock tydligen inte nog för att köpa dem (?). Hurusom så erbjöds jag storsint att få köpa dem nu, eftersom jag trots allt var först till kvarn idag.

I och med att det hela luktade billiga säljknep lång väg avböjde jag vänligt men bestämt. Det ska bli lite roligt att se om de står kvar imorgon också, kanske är det då läge att komma med mitt eget skambud…

Vid en prisnivå på 2000 kr kändes skorna helt enkelt inte prisvärda (i och med att det var smått repiga av att ha stått bland de andra reaskorna och således skulle kräva en del arbete), dessutom irriterar det mig att de inte tror att jag vet vad en vettig prisnivå för Loake-skor är. Hurusom, inget köp för 2000 kr på svensk mark, då kan jag lika gärna beställa dem från England för en liknande summa och dessutom få skoblock med på köpet.

Summa summarum: inga skor, men inte något ont som inte för något gott med sig! Plånboken mår klart bättre utan hålet skorna skulle ha lämnat efter sig och dessutom har jag nu fått kunskap om vilka läster och storlekar som passar mina fötter vid användandet av urtagbara innersulor. Kunskap lönar sig alltid och nu vet jag allt jag behöver inför framtida beställningar/rea-fynd.

/G

Är det bara jag som tycker att Sveriges medborgare blir allt mer ohyfsade mot varandra? Vad hände med standardsaker som att:

1. Ställa sig upp för någon som uppenbarligen sätet mer, t.ex. en åldring eller en gravid kvinna. Senast förra veckan såg jag en person som hoppade på kryckor och som fick stå upp i tunnelbanan, skamligt! (Observera att jag själv var stående och inte kunde göra så mycket åt saken.)

2. Hålla upp dörrar för nästkommande. Det är inte svårt att kasta en blick över axeln och se om det är någon som är där och som inte vill ha en dörr i ansiktet. Att inte fler människor håller upp dörrar handlar enbart om negligens och ohyfs.

3. Säga hej till busschauffören/kassapersonalen/etc. De är människor också, bara för att de för tillfället råkar utföra sina arbetsuppgifter är de inte känslokalla robotar.  

4. Tygla sina ungar i offentliga miljöer. Jag har faktiskt börjat säga till både barn och föräldrar när barnen löper amok på t.ex. bussen. Kan inte ditt barn uppföra sig ska du inte låta det avvika från din sida.

5. Inte störa sina medpassagerare. Högljudda mobilsamtal, usla hörlurar som läcker powermetal eller (rysning) ungdomar som spelar videoklipp/musik högt på sina telefoner, it’s all the same to me. Samtliga störande personer borde skämmas och veta lite hut. Ska man behöva bära hörselkåpor för att slippa få huvudvärk i lokaltrafiken? 

6. Inte lämna kvar/kasta sitt skräp överallt. Jag ser dagligen människor på tunnelbanan som bara reser sig upp och vandrar därifrån utan att ta med sig skalet från frukten de ätit/pappret till glassen/näsduken de just snutit sig i, etc.

7. Inte ha fötterna på sätet mittemot. Jag vet att det är skönt att sträcka ut benen, men dina skor innebär ett skitigt säte som sedan innebär ett par skitiga byxor för nästkommande passagerare. Skulle du tolerera att dina vänner slängde upp sina dojor på soffan hemma hos dig?

Tyvärr är punkterna ovan ett axplock av de ovanor som dagligen uppvisas. Med lite hyfs och finess kommer man långt kan jag lova. Jag tycker att det är skrämmande att människor, i dagens Sverige, faktiskt blir överraskade av att man håller upp dörren åt dem eller reser sig upp och erbjuder dem sin plats. Det är dags att riva egosamhället.

Att vara en gentleman handlar om så himla mycket mer än hur man ser ut, det viktigaste är hur man uppför sig. Att ha lite klass, visa lite finess och att hjälpa sina medmänniskor när man kan, allt är en del i detta. Det behöver inte alltid vara ”jag, mig, mitt” och ”störst går först”, visa hänsyn. Om du inte kan göra det enbart av den anledningen att du BORDE, så prova att göra det för att du själv kommer att må bra. Tacksamheten hos de man hjälper (t.ex. när man lyfter av en barnvagn från bussen eller hjälper en åldring kånka de tunga kassarna uppför en brant trapp) är en minst sagt upplyftande erfarenhet.

Det är dags att riva murarna, om alla hjälper till blir det snart en betydligt bättre stämning i samhället och trygghetskänslan kommer att öka eftersom man kan lita på att medmänniskorna uppför sig. Observera att jag använder uttrycket ”medmänniskor” och inte det betydlig vanligare ”främlingar”, för det är just som medmänniskor man uppfattar personer som visar lite klass och hyfs i vardagen.

/G

Måste bestämt sluta ta promenader på lunchen, jag kommer att bli ruinerad! Sprang förbi min lokala skomakare på mina irrfäder genom staden och hittade en väldigt trevlig rea-hylla som jag noggrant inspekterade. Jag letar ju som sagt i första hand efter en ordentlig känga (men de kängor jag synade fanns för tillfället inte i min storlek) och jag gick därför över på det mer dressade sortimentet.

/G

För några år sedan var jag ute och inhandlade kläder tillsammans med en av mina tjejkompisar. Efter att ha vandrat runt i stan hamnade vi tillslut på Topman där jag hittade en förvisso snygg skjorta, dock tyckte jag att den satt något stort på mig. Tjejkompisen var dock av en annan mening och efter att hon yttrat ”I'd hump you in that”, eller något liknande, kom jag tillslut hem med nämnda skjorta och sedan dess har den hängt där (vilken dålig inrådan kvinnor ofta har på en mans garderob). Om jag skulle uppskatta tror jag att jag använt den mindre än fem gånger på dessa ungefär tre år sedan jag gjorde det ödesdigra köpet. Skjortan är ett dåligt inköp helt enkelt. Idag tog jag dock pliktskyldigt fram den för att i alla fall försöka få ner ”användningspriset” något.

Det uppskattade användningspriset är en bra sak att ta hänsyn till när man bestämmer om ett plagg är värt att köpa eller inte. Det räknas ut genom att dela inköpspriset i antal framtida förmodade användningar Det vill säga, om jag delar priset i antal gånger jag (förmodligen) kommer att bära plagget under dess livslängd, vilken siffra får jag då? Ett lägre tal är såklart målsättningen, men ett högre kan definitivt vara acceptabelt beroende på plaggets typ och karaktär. Till exempel har de flesta personer ett högt användningspris när det gäller frack, men det är ändå, ekonomiskt tänkt, värt att köpa snarare än att hyra en frack om man, i sitt liv, ska bära fracken mer än två-tre gånger. 

Många gånger kan ett lite dyrare plagg i bättre material få en längre användningspris än ett billigare plagg, eftersom dessa överlag håller bättre kvalité och alltså hänger med längre. De plagg som har absolut högst användningspris torde vara de ogenomtänkta köpen som inte blir så bra, troligen har vi alla något plagg som bara hänger i garderoben utan att användas och således har ett användningspris lika stort som inköpspriset.

Ett dyrt plagg, säg 3-4000 kr, till exempel en rock av riktigt god kvalité kan i slutändan få ett tal som klart motsvarar de ofta billiga jackor av bristande kvalité som säljs överallt. Räkneexempel: (3000 kr/912 användningar = 3,28 kr per användning, presumerat att rocken används under hälften av årets dagar i fem års tid). Andra sidan av samma mynt är att den där jackan som köps billigt och som går sönder efter ett år landar på ett högre tal: (800 kr/182,5 = 4,3 kr/per användning, presumerat användning hälften av årets dagar). Räkneexemplet är såklart tillrättalagt för att visa poängen, oftast håller kvalitetskläder betydligt längre än fem år och har man tur kan även standarjackor överleva flertalet år. Här vill jag även påpeka vikten av att köpa klassiska kläder eftersom något alltför modebundet inte är något du kommer vilja bära en längre tid.

Såklart kan ingen schablonbedömning följas slaviskt, jag vill dock ge er som råd att använda användningspriset som en tankemodell för att köpa bättre och mer prisvärda kläder!stil

Nu har det förövrigt varit väldigt mycket klädsnack här ett tag och därför ska jag se till att knåpa ihop ett härligt inlägg om vett och etikett idag (om jag har tid).

/G

Något jag personligen skäms lite över är hur begränsad min skogarderob för tillfället är. Egentligen har jag bara ett par skor som lever upp till namnet med tanke på att mina höstkängor håller på att falla i bitar och att jag i princip övergett sneakers för gott. Summa summarum: jag behöver köpa skor, minst ett par, helst flera. Skor är dock inte billigt, särskilt inte om man vill ha produkter av god kvalité. (Här kan varmt tipsas om följande briljanta inlägg som förklarar varför det lönar sig att investera i ordentliga skor: http://herrskobloggen.blogspot.se/2011/01/svindyra-skor-for-planbokens-skull.html)

Hurusom, jag har under en viss tid spanat på följande sko från Loake. Canon heter den och tillhör Loakes 1880-kollektion, det vill säga, den uppsättning skor som av TheDronesClub ofta benämns som de skor som ger mest sko per investerad krona.

Låt mig förklara detta sistnämnda: skon är brun, den potentiellt första bruna skon i min skogarderob och ska därför matchas med kläder och accessoarer som ligger i färgskalor som passar till den bruna kulör som lädret har. Således innebär att köpa ovan visade, underbart vackra, sko, att jag även förbinder mig till att köpa:

1. Jacka i färgskala som passar till det bruna (alltså förmodligen en blå eller en grå). Här skulle jag eventuellt kunna hanka mig fram på min grå rock, men med tanke på att den är för stor för mig och alltså bör fasas ut ur garderoben bortser jag från den för stunden.

2. Minst ett bälte i brunt läder med spänne av metall som matchar skons spännen.

3. En ny klocka med matchande brunt läderarmband. Min nuvarande klocka skulle tyvärr skära sig helt metallmässigt.

Dessutom ska en sko av denna typ skötas ordentligt, vilket innebär köp av skoblock, skokräm, skoputs, skoborste, putsdukar, etcetera. Detta innebär att det lockande köpet börjar dra iväg tämligen fort prismässigt.

Dock känner jag på mig att jag förr eller senare kommer att falla för frestelsen och skicka iväg en beställning på dessa skönheter, men måhända blir det just senare eftersom det känns mer välbehövligt att investera i en känga i dessa frusna tider.

Detta är kängan jag främst är sugen på, en Barker Lambourne i oxblodsfärgat grainläder (av Shoegazing kallad fattigmansvarianten av Crockett & Jones' Coniston, som med sina ca 2600 kr kostar ungefär hälften av vad Coniston kostar). Grainlädret ger skon, som ni kan se, både en robustare framtoning och en härlig textur. Personligen tycker jag att det är en väldigt stilig sko, men om en brun sko skulle ge problem med matchning så kan ni tänka er vad denna skulle göra.

Sist jag tog en svängom i staden upptäckte jag dock följande bälte på Zara som ger mig hopp om att det kanske inte är helt ogjort att hitta läderdetaljer i samma härliga färg.

Det är helt enkelt inte lätt att vara stil-intresserad.

/G

Något som kan göra eller förstöra en stilig look är en vettig frisyr. (Det är helt enkelt inte gångbart att i alla lägen se ut som om man just stigit upp ur sängen efter en natt av vild kamp mot kudden.) Problemet är att det är högst individuellt vad som passar frisyr-mässigt och de faktiska möjligheterna att utföra en viss frisyr varierar även från person till person, beroende på huvudform, hårtyp , självfall, virvlar, etc. Detta innebär att det kan vara minst sagt enerverande att hitta en frisyr som uppfyller både kravet på att passa en välklädd herre på den stilnivå som eftertraktas och som är genomförbar trots ens egna genetiska begränsningar.

Personligen är jag en man som har mycket hår, faktiskt för mycket. Att jag säger så kanske kan kännas som en skymf mot de tunnhårigt lagda, men överflöd är, ärligt talat, inte alltid bra. Jag har faktiskt så pass mycket hår att det till viss mån är vattentätt när det blir långt och dessutom är håret minst sagt varmt att bära under sommarmånaderna. Alltså krävs för mig två frisyrer, en för vinterhalvåret och en kortare variant för sommarmånaderna.

Utöver den rena mängden hår, är det omständigheten att min hårbotten är hemvist åt tre rejäla virvlar som försvårar min jakt på en vettig frisyr. När mitt hår är kort får virvlarna hårstråna att stå rakt ut åt alla möjliga håll. En stilig och städad frisyr har alltså hittills varit en utopi för mig, men nu får det vara nog! Jag har tröttnat på de frisörer jag varit kund hos hittills och som än så länge lämnat mig besviken,  Därav:

EFTERLYSES: skicklig frisör som, efter mina egna önskemål, med bidragande av extensiva kunskaper, kan omformulera den Beatles-liknande sak jag idag tyvärr kallar min frisyr, till något klart stiligare. Har ni tips på vem denna person skulle kunna vara så meddela mig gärna, jag börjar snart bli desperat. (Extra glad blir jag om personen klipper för under 3-400 kr/gång, med tanke på att håret växer som ogräs och sålunda behöver trimmas mer än ofta.)

/G
 

Lite visdom såhär på måndagsmorgonen: varje pusselbit i en utstyrsel är essentiell för helheten. Omvänt, varje liten sak som är "fel" riskerar att förstöra en i övrigt fin stil.  Vad jag talar om är det fenomen som ofta drabbar oss som är på väg från en typ av stil till en lite mer raffinerad, problemet med att kläderna man äger kolliderar stilmässigt med varandra. (Observera att problemet även förekommer i mer permanent form bland människor som helt saknar stil.)

Exempel: Man sätter på sig skjortan, slipsen, kavajen, chinos, skorna skiner, allt är fixat, och sedan tar man på sig sin ryggsäck (!) och går iväg. Plötsligt är man inte längre den framgångsrike och välklädde karriärist man trodde att man var, man är en pojke utklädd i lånad kostym på väg till skolavslutningen med ryggsäcken på axeln. Äger man ingen vettig väska/portfölj är det lätt att det är just det elementet som förstör stilen, men det kan även röra sig om andra saker som stör/förstör helheten. Jag letar faktiskt själv febrilt efter en schysst läderportfölj för att slippa vara "skolpojken" i exemplet ovan, tills dess bär jag dock min ryggsäck i handen, till exempel vid konferenser och dylikt, eftersom det ger ett vuxnare intryck.

Det klassiska felet, baserat på empiriska undersökningar (det vill säga mina observationer under promenader till och från jobbet) är att folk överlag bär skor som i stil inte överensstämmer med resten av utstyrseln. De flesta inser nog att ”gympadojor” till kostymen inte är någon hit, ändå är det en inte helt ovanlig kombination ute på gatorna. Eftersom jag är en god (nåja) människa och vill tänka gott om människor intalar jag mig att de stilistiskt förvirrade personer som frivilligt går ut klädda som så i alla fall måste ha ombytesskor väntandes på jobbet. Det sista som överger en människa är hoppet.

Så, oavsett om det gäller jackan, skorna, väskan, etcetera, se till att helheten stämmer. Varje pusselbit är viktig för den samlade bilden och det är lätt att det blir gapande stilistiska hål om inte varje del klädnaden lever upp till de andra. st

/G

Inget förstör effekten av ett vackert plagg som att det sitter illa på bäraren. Byxorna som är något för långa och korvar sig kring anklarna, tröjan som är något för kort och inte riktigt täcker magen på den smått överviktiga personen, kavajen som är för bred och får ägaren att se ut som ett barn som lånat pappas överrock: exemplen är många.

Jag vill påstå att genomsnittsmannen äger väldigt få plagg som faktiskt sitter som de ska, tyvärr är även min egen garderob en produkt av allt för många inköp utan riktig tanke bakom. Detta har såklart förändrats på sistone, men det tar sin tid att ändra riktning och höja nivån på sin klädstil.

Det är inte lätt att själv hålla koll på hur kläderna man provar sitter, särskilt inte i alla vinklar och vrår, och tyvärr är man oftast påhejad av antingen en säljare, som mer än gärna tummar på sanningen för att sälja, eller en kompis som är för försynt/okunnig för att tala upp. Sedan får icke förglömmas att många plagg, av outgrundliga modeskäl, skapas för att faktiskt ”sitta illa”.

Nedan ett skräckexempel ur Zaras kollektion bredvid ett annat exempel från samma butik som sitter klart bättre.

Samma fenomen förekommer förmodligen även i internethandeln. Du ser allt som oftast bara modellen framifrån och då är det inte svårt att dölja lite extra tyg uppnålat på ryggen. Ett annat trick, särskilt när det kommer till kavajer, är att aldrig visa plagget knäppt, så att man inte ser hur fabrikatet egentligen faller.

En liten huvudregel man kan ha i tanken när man letar kläder är att plagget ska framhäva/förstärka kroppens naturliga linjer, ett bra grundtips är att titta på hur plagget sitter över axlarna. Sömmen som skiljer plaggets axelparti från plaggets ärm bör sitta över det lilla ben som finns på axelns överkant (och motsatsvis alltså inte halvvägs ner på armen). Av alla stilmässiga misstag är troligen detta det vanligaste bland Sveriges män, ta en titt omkring er när ni går på stan och se hur många män som har denna söm halvvägs ner på armen, vilket innebär att plagget kommer att vara på tok för stort och sitta illa i övrigt. Det fina med detta trick är att det gäller för alla typ av plagg, t-shirts, skjortor, tröjor, jackor, med mera.

Okey tänker ni, det här verkar ju inte som hjärnkirurgi direkt, är det något mer än passform jag borde tänka på när jag köper kläder? Nu ska jag introducera en liten teori som revolutionerade mitt sätt att köpa kläder: Stilpyramiden.

1. Fit – Hur plagget sitter, det som avhandlas till stor del ovan. Sitter inte plagget perfekt är det ingen idé att köpa det. När du fått upp ögonen för hur kläder ska sitta kommer du ändå inte att bära ett plagg som sitter illa, varför slösa pengar på något som ändå bara kommer att hänga i garderoben?

2. Fabric – Vilket material är plagget gjort av? Tygtyp och tygkvalitet! Här finns en uppsjö av saker att tänka på och att gå igenom dem alla skulle nog behöva ett eget inlägg. Grundtanken är i alla fall att plagget ska hänga med länge och således vara av material som håller sig helt och håller sig fint. Ett tips är också att ta reda på hur materialet bör skötas och hur man till exempel tvättar det, alla har vi nog gjort misstaget att komma hem med ett förvisso fint plagg, men som behöver kemtvättas i tid och otid.

3. Fashion – Borde väl egentligen heta ”stil”, eftersom jag hatar ordet ”mode”, men det vore synd att förstöra flödet med de tre F:en som bidrar till att göra pyramiden lätt att minnas. Fashion respresenterar plaggets snitt och stil, det vill säga är inte plagg vackert så spelar det ingen roll att det är av världens bästa material och sitter perfekt. Här kan det också vara viktigt att ha bra tålamod, ibland är fashionpunkten alltid det som brister, till exempel de år då alla skjortor har armbågslappar i kontrastfärger. Avvakta tills det du faktiskt vill ha finns och bidra inte till att förfula Sverige genom att dansa efter modebolagens pipa.

Genom att tänka igenom dessa tre steg när du står i provhytten med ett nytt plagg i handen minimeras risken för onödiga inköp som ändå kommer att hänga oanvända när du inser hur märkligt det ser ut med illa sittande kläder. What has been seen cannot be unseen och när insikten väl slagit dig kan du inte bli av med den. Med lite tålamod och god tillämpning av teorin fixar du gentlemannastilen på nolltid.

/G

Ps. jag märkte precis att de tre senaste inläggen är lite på samma tema, jag kan härmed utlova ett inlägg om något annat lite senare idag som inte bara handlar om alkohol.

/G

Jag var ute en sväng igår tillsammans med några vänner och under kvällen observerade jag återigen ett fenomen som jag tycker växer: att shotta whisky. Jag ser allt oftare yngre människor som behandlar whisky som att den var Jägermeister eller Mintuu, vilket gör mig ledsen. En nyhetsuppdatering för er som känner er träffade: whisky är en dryck för livsnjutare, att man råkar bli berusad på den är bara en sidoeffekt!

Vad jag rekommenderar för att maximera upplevelsen:

1. Skaffa fram ett trevligt glas, helst tulipanformat (nej, inget tumblerglas som är vidöppet och låter alla aromer försvinna iväg).

2. Se till att den som häller upp whiskyn inte förstör drycken med en massa is, som dels gör drycken kall så att den smakar mindre, dels såsmåningom späder ut den när isen börjar smälta.

3. Sätt dig ner och ta din tid, konversera med dina vänner, läs din bok, njut av en stunds kontemplation (eller vad du för tillfället sysslar med) och avnjut din whisky i små sippar istället för att kasta allt rakt ner i strupen endast i syfte att tillgodogöra dig alkoholen.

Är smaken för kraftig för dig? Andas in, drick, andas ut. På detta sätt blåser du ut en del av alkoholångorna, vilket är det som ofta känns övermäktigt.

/G

Män shoppar aldrig, vi köper, och om värdet på det vi införskaffar vida överstiger nyttan i nuläget: investerar.

Därför funderar jag stabilt på att "investera" i en flasha whisky som är lika gammal som jag själv. Vore det inte fantastiskt att, på sin säg sextio eller sjuttioårsdag, öppna en flaska med ädel dryck lika åldrad som man själv är? 

Problemet: när väl whisky har tappats på flaska slutar den egentligen att åldras, eventuellt kan den till och med försämras, särskilt om flaskan öppnas. Således borde jag egentligen investera i en tunna whisky, men förutom att detta måhända blir något skrymmande i den tvåa jag snart flyttar till, så rör vi oss i helt andra prisklasser då. Redan en flaska 24-årig whisky kostar som bekant en och annan hundra, för att inte säga tusenlapp beroende på märke, således kanske det är något magstarkt att starta med en tunna.

Man blir dock sugen på en tunna i allmänhet när man ser tjänster som t.ex. Jack Daniels (www.jackdaniels.com/by-the-barrel), tänk er känslan i att för egen hand få välja ut en tunna som motsvarar ens personliga preferenser i smak! Oturligt nog för oss svenskar verkar de dock inte leverera till norden, men en pojke kan väl få drömma?

/G

En gång i tiden var jag riktigt exalterad över att få gå ut på krogen, året var 2007, jag hade nyligen fyllt arton år och min upphöjda sinnesstämning varade ungefär tjugo minuter in i min första krogkväll. Besviken? Jo tack, så pass att jag aldrig riktigt hämtat mig.

Jag har varit ute en del i krogsvängen, men jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med att gå på ”klubb”. Ärligt talat så föredrar jag en stillsam whisky på någon trevlig pub tolv kvällar av tio. Detta av många olika anledningar.

Att gå på klubb har sina ritualer och för mig börjar ofta störningsmomenten hopa sig  redan i dörren där någon testosteronstinn dörrvakt vill titta en djupt i ögonen för att utröna hur många (för många?) öl man har innanför bältet. Detta sker alldeles oavsett om man de facto druckit något, eller är kvällens självutnämnde nykterist och förare. Skulle man, gud förbjude, ha haft roligt i kön och skrattat eller så är risken även uppenbar för dryga följdfrågor.

När denna kontroll skett lotsas man vidare till ett bord där man krävs på betalning (av varierande valör, men i häraden av 100-300 kronor) för att få komma in. Jag vill passa på att jämföra detta svenska fenomen med krogscenen utomlands där det på största allvar anställs personal som ska locka in kunder i lokalen. Utomlands är det även ofta kutym att bjuda på något litet för att man tagit sig besväret och släpat sig dit. Vad lockar egentligen Stockholms uteliv med som är så fantastiskt att det skulle vara värt att betala för? Eventuellt kan man fixa in sig på någon lista och komma in gratis, vilket normalt innebär att man lämnar ut sitt mobilnummer till allehanda reklam för (i princip) all framtid.

Väl inne på klubben försvinner det en tjuga (ibland drygt) till garderob och sedan går man raskt vidare för att bli rånad i baren. Den öl som några timmar tidigare införskaffades för 15 kronor på systemet kostar nu 54:- (en dryg tredubbling av priset) och en prisvärd drink kan man se sig i stjärnorna efter. 6 cl sprit går väl loss på ca 110 kr, motsvarande den nätta summan av 1283 kr för en sjuttis som på systemet kostar 245 kr, ett påslag på över tusen kronor. Då ska man även ha i tanken att alkohol överlag redan är dyrt i Sverige.

Man sväljer i alla fall stoltheten, tömmer plånboken och får efter en stunds knuffande vid den knökfulla baren (där både en och fem lättklädda tjejer får gå före på bartenderns initiativ) slutligen tag i en öl. Oftast är detta en blaskig stor stark (norrlands guld) som man beställt i uppgivenhet efter det att bartenden på fyra försök inte hört vad man egentligen vill ha, på grund av den pulserande ljudmatta som råder i lokalen. Sedan återstår bara att lyckas hitta en sittplats där man ändå inte kan prata med någon i vanlig samtalston eftersom musiken, som ovan påpekats, är i paritet med när en jetmotor startar. Har man riktig tur kan man, om man är singel och lagd åt det hållet, kanske även hitta någon trevlig donna man kan få skrika i örat resten av kvällen vid detta bord.

Att folk går ut för att ragga är knappast någon hemlighet, men det bidrar till att göra kvällen mer olidlig, i alla fall för oss hyggliga killar. Det är i princip omöjligt att föra ett vettigt samtal med någon av motsatt kön, som man inte känner sedan tidigare, utan att man ser hur kugghjulen i damens hjärna går igång i vild undran angående om man faktiskt är en vanlig och schysst kille eller enbart försöker komma in i hennes byxor. Denna mentalitet är tröttsam, men knappast tjejernas fel.  Jag beskyller alla mindre gentlemanna-aktiga män för detta fenomen eftersom de sätter ribban med sitt beteende, inte minst på dansgolvet.

Dansgolvet är ett kapitel för sig själv: Fem halvdant snygga tjejer som tror att de ser ut som supermodeller/filmstjärnor står i mitten och dansar porrigt i en ring, omgärdade av några dussin brunstiga hanar som turas om att försöka locka en av dessa damer ut ur ringen genom att glida upp och gnida sig mot hennes någorlunda välsvarvade baksida. För oss som tar med våra tjejkompisar ut för att dansa innebär dansgolvet en kväll av uppsyn och beskyddarverksamhet där vi ständigt försöker avgöra vilka killar våra kompisar faktiskt vill dansa med och vilka de vill bli räddade ifrån. Jag vet inte hur många gånger jag har fått gå in och leka "pojkvän" när någon riktigt slemmig lirare har fått tag i en av tjejkompisarna och vägrar låta henne vara.

När man sedan återvänder från dansgolvet är oftast sittplatserna man hade upptagna av andra och man förblir stående resten av kvällen, ständigt på jakt efter något att luta sig mot eller att sitta på.  Ju längre kvällen går desto fullare blir sedan omgivningen och tillslut går det i princip inte att konversera vettigt med någon och det är dags att, via den knappt befintliga kommunaltrafiken i stockholm klockan halv tre på morgonen, pallra sig hem. Man kommer hem vid halv fem, efter att ha åkt vägen via valfritt McDonalds, och ramlar i säng.

Jag säger absolut inte att det är omöjligt att ha kul på en av Stockholms många klubbar, men jag anser spontant att det inte direkt gör uppgiften lättare att man befinner sig där istället för någon annanstans. Detta är några saker som jag skulle vilja få fixade i klubbsverige:

1. Hövligt bemötande. Jag är en kund som ämnar bevista er inrättning och spendera mina surt förvärvade slantar, jag förväntar mig att bemötas som just en kund, och inte som en misstänkt rysk spion.

1. Inträde/garderob. I don’t think so. (Funkar t.ex. superbra på Underbara Bar, varför inte överallt annars med?)

2. Sänk volymen. Era kunder behöver inte få tinnitus blott av att vistas i lokalen och det är faktiskt trevligt att kunna växla några ord med sina bordsgrannar. (Måhända är den höga ljudvolymen dock ett snällt försök från klubbens sida att hjälpa det flertal av gäster som ändå inte har något intelligent att säga.)

3. Vettiga priser för vettig kvalité. Låt mig slippa Norrlands på tapp! Jag kan tänka mig att betala det dubbla jämfört med systemet, inga problem, men jag vill inte känna mig rånad. Till exempel en Newcastle Brown Ale eller en Baron Von Trenck till överkomligt pris, säg 30-35 kronor skulle glädja mig något otroligt, men återfinns tyvärr sällan.

Dessa få pointers löser verkligen inte alla klubbens problem, kvar finns såklart alltid  problemet med hur folk uppför sig när de fått en och annan öl i sig. Jag vill dock hävda att man på detta sätt i alla fall kan minimera störningsmomemten. Det borde egentligen vara ganska enkelt att skapa en plats för oss som tycker att det är kul att gå ut och dansa med våra flickvänner/tjejkompisar/killkompisar/etc, men inte är beredda att göra det till vilket lidande som helst.

Then again så är klubbarna fulla varje helg, så jag gissar på att folk överlag kanske är nöjda med hur det är. Själv får jag väl sitta och sura på min pub och dricka min whisky tills jag en dag ändå är på tok för gammal för klubbscenen.  

/G

Eftersom det är lördag kan jag också nästan utlova ett längre inlägg senare idag, jag måste bara ta mig för att skriva det först.

/G

Helgen har äntligen kommit och med den en bra möjlighet att lägga lite mer omsorg i det man gjort hastigt och stressat under veckan. Alla har vi några dåliga samveten som bortprioriterats i veckostressen, man kanske inte hunnit hålla sig ajour med nyheterna, skippat de där träningspassen, eller något annat liknande.

För min del handlar det faktiskt om frukost, eller rättare sagt: lite frukostlyx och lugn. Vardagar slänger jag i mig lite yoghurt på fem-tio minuter medan jag läser morgonnyheterna på webben, helt utan njutning och omsorg. Detta är såklart ingen idealisk lösning, men tiden räcker helt enkelt inte till och jag tycker redan att jag stiger upp för tidigt.

Helgen är därför en god möjlighet att lägga lite mer kärlek och omsorg på det jag äter och att avnjuta frukosten i lugn och ro. Normalt blir det då en skål yoghurt med hackad banan och rivet äpple med russin ovanpå. Till detta brukar jag äta någon form av varmt bröd. (Tyvärr är det sällan jag har orken, ens på helgen, att ställa mig och baka scones eller dylikt medan magen kurrar.)

Tyvärr kom jag på att jag kanske borde ha en bild på härligheten först efter att jag ätit upp.

/G

                    (http://www.systembolaget.se/1666, för er intresserade)

För några veckor sedan var jag iväg på äventyr med en av mina likasinnade vänner och efter ett ganska snöpligt besök på Flippin' Burgers hamnade vi på Belgobaren. Detta är en magisk plats för oss som uppskattar öl eftersom Belgobaren, precis som namnet antyder, serverar belgiskt öl, endast belgiskt öl, och detta i allsköns märkliga former och tappningar.

Jag passade då på att ta in en ölplanka, en lysande affär både för mig och baren eftersom jag fick smaka fem belgiska öler jag aldrig druckit och de fick betalt drygt en hundring för totalt 50 cl öl. Efter att ha druckit mig igenom fyra trevliga öler kom jag fram till den sista, en rödlätt variant som visade sig vara körsbärsöl. Jag kan inte svära på att det var just Timmermans Kriek (Kriek är kategorinamnet för körsbärsöl för övrigt), men prisklasserna på systembolaget.se antyder att det nog var så. Hursomhelst, förbannat gott var det i alla fall.

Ikväll kom jag att tänka på att man borde ha haft en flaska av denna delikatess att läppja på för att fira in fredagen. Dock lär det vara i princip omöjligt att få tag på något dylikt vid denna timma, varför jag funderar på att trösta mig med en flaska Newcastle Brown Ale istället.

Cheers och trevlig helg på er!
/G

Var på ett branschmöte idag med jurister från en handfull bolag i min bransch och jag kan lova att det var intressant att jämföra deras klädsel med Vdarnas (som jag fick tillfälle att umgås med igår).

Av de åtta deltagande hade fem personer kavaj, en hade kostym och slips. Av de fem kavajer som fanns representerade var två blå (min egen inräknad), en svart, en ljusgrå och en var brunbeige tweed. Lite kul kuriosa var att det var den enda närvarande advokaten som stod för slips+kostym-kombinationen, kanske är man trots allt lite mer välklädd på byrå.

Av personerna på mötet var fem män och tre kvinnor. Av kvinnorna var det två som kom i vardagskläder.

Jag kan således konstatera att där jag har uppehållit mig idag har det nästan varit Fancy Friday hela vägen.

Frågor på det?

/G

Ära de som äras bör brukar det heta, och därför vill jag slå ett slag och göra lite reklam för följande fantastiska blogg: www.thedronesclub.nu. Med tanke på att det är en av Sveriges största bloggar har ni förmodligen kommit i kontakt med den förut, men jag anser ändå att jag är skyldig skribenterna där att pusha lite extra för det de skriver.

Varför kan man fråga sig? Jo, för det var nämligen TheDronesClub som fick igång mitt eget stilintresse för något år sedan. Visst, jag hade väl försökt klä mig snyggt innan, men det är svårt att utföra något korrekt utan att inneha kunskapen bakom. Denna kunskap kunde jag i stora drag förvärva genom TheDronesClub med hjälp av den nyfikenhet bloggen väckte. Även om jag inte håller med om allt de skriver, eller annat än drömmer om att befinna mig på samma nivå stilmässigt, så är bloggen en källa till outsinlig glädje och inspiration.

Fokus i TheDronesClub ligger på den yttre aspekten i gentlemannaskapet, d.v.s. klädseln, medan jag föersöker att skriva minst lika mycket om det inre, d.v.s. kunskaper i annat, likväl som hyfs, etikett och ekonomi. Därför känns det som att dessa två bloggar kan samexistera, även om det vore förmätet av mig att jämföra mig med en sådan populär och väletablerad blogg som Drönarklubben.

Således vill jag säga tack till herrarna på TheDronesClub. Måhända kommer dessutom några av er läsare att uppnå samma glädje som jag upplevde när jag först klickade mig in på Drönarklubben och insåg att det faktiskt fanns andra likasinnade därute.

/G

Ett av de stora glädjeämnena med att arbeta i staden är att man får en möjlighet att spana in alla olika klädstilar folk odlar. Medan man åker tunnelbana eller promenerar längs Stockholms gator ser man både en och annan utstyrsel som av olika skäl får en att lyfta på ögonbrynen. Det är alltid roligt att se vad folk har valt att kombinera ihop, och ibland blir man ärligt talat imponerad. Många av mina bästa kombinationer/snyggaste stildrag är sådant som jag stulit av bättre klädda personer på stan. Amatörer kopierar, genier stjäl idéer.

Det är dock ofrånkomligt att man ibland stöter på personer som klär sig mindre väl och som av denna anledning drar till sig ens blickar. Det är här vi kommer fram till denna texts huvudbudskap, jag såg nämligen ännu en man i skinnbyxor imorse.

Skinnbyxor är något av en käpphäst för mig eftersom de i perioder varit omåttligt populära, särskilt bland tjejer, men i princip alltid ser malplacerade ut på bäraren. I många fall kombineras de också med andra märkligheter, hos den manliga befolkningen t.ex. den urtvättade t-shirten med vargmotiv, hästsvansen och ett par rediga cowbowboots.

Det finns oändligt många situationer då det inte passar sig att bära skinnbyxor och oändligt få där det passar. Därför tänker jag att en liten huvudregel för när skinnbyxor funkar skulle kunna vara på sin plats.

Det är ok att bära skinnbyxor i följande situationer:

1. Du är Nikki Sixx, eller annan valfri rockstjärna sprungen ur åttiotalet.

2. Du är på väg till en maskerad, utklädd till Nikki Sixx, eller annan valfri rockstjärna sprungen ur åttiotalet.

3. Du åker motorcykel och behöver skinnbyxorna som en del i utstyrseln för att inte slå ihjäl dig ifall du skulle råka köra omkull.

Lämna skinnbrallorna i åttiotalet där de hör hemma, och för guds skull, försök inte att matcha skinnbyxor med en (förmodligen förvisso helt ok) skinnjacka. För vem vill egentligen gå runt i en pyjamas av skinn?

/G

Imorgon är det (äntligen) fredag, och därför uppmanar jag er alla att klä upp er lite extra. Fira in helgen genom att ta kavajen till jobbet, eller varför inte kränga på dig en slips, putsa finskorna, eller vad nu du själv känner för. Varför denna extra möda frågar du dig? För att man mår bra av att klä sig fint! Något som allt för ofta glöms bort i detta ”mysklädernas” förlovade land.

I Sverige har den alldagliga klädseln helt tagit över många arbetsplatser, skjortor, slipsar och kavajer lider en tynande tillvaro längst in i många herrars garderober. I de branscher som förr införde casual friday som en motreaktion på den strikta klädseln (som då¨bars var dag) är det nu accepterat att dyka upp i princip samma kläder som man glider runt i hemma.

Casual friday är i min mening ett otyg! Förvisso hade det en funktion på den tid då det var kostym och slips som gällde veckans övriga dagar, men i det moderna Sverige är fallet inte så på 99% av alla arbetsplatser. Nu har den vardagliga klädseln helt tagit över och jag känner att det behövs en motreaktion!

FANCY FRIDAY.

Lägg uttrycket på minnet, för förhoppningsvis dyker det upp på en arbetsplats nära dig snart. Bli en missionär för de välklädda gentlemännens budskap. Klä upp dig imorgon och visa vart skåpet ska stå! Om någon frågar så hänvisa till att det är fancy friday, så småningom tar begreppet spinn.

Kom ihåg var du hörde det först!

/G

Förklaringen till att jag känner ett behov av ett visst mått av sekretess är egentligen ganska simpel: Anonymiteten finns till utav både respekt för min arbetsgivare och respekt för mig själv.

Om jag gick ut med namn och bild här så skulle förmodligen 99,9% av er inte ha en aning om vem jag var, men den där sista lilla biten folk, som förknippar mig med min yrkesroll, skulle måhända undra om de åsikter jag publicerar här (t.ex. i politiska frågor) är representativa för min arbetsgivares.

Bedriver jag en blogg vill jag kunna uttrycka mina tankar, känslor och tala fritt till hundra procent, utan begränsningar. Det kan jag inte, med gott samvete och helt avslappnat, göra ifall jag går ut med namn och bild. Således denna slöja av sekretess.

(och vad kan illustrera denna mentala maskering bättre än den belevade gentlemannen V:s mask från V for Vendetta?)
/G

Kan glatt säga att jag överlevde dagens prövningar och att dagen i allmänhet kändes rätt lyckad. Blev dock lite besviken på slipsbristen bland de VD:ar som jag under dagen umgåtts med.

Slips är i min mening det perfekta komplementet till en skjorta, vars halsparti annars riskerar att se något tomt ut. Slips är även ett klassiskt sätt att få in individualitet i en outfit som för oss män, när det kommer till business-sammanhang. normalt består av en mörk kostym av något slag. (Visst, du kan likväl välja att använda en färgrik/mönstrad skjorta för att uppnå samma syfte, men det är lätt att det blir för mycket med mönster/mycket färg på en sådan stor yta.)

I hösttider fungerar även slipsen som en typ av lättare halsduk, eftersom den hjälper till att hålla kroppsvärmen kvar innanför skjortan genom att tillsluta kragen. Detta ger en värmande effekt som inte är att underskatta i morgonkylan såhär års. Dessutom innebär användandet av slips att man utan problem kan bära en t-shirt med hög u-ringning under skjortan (vilket ger skjortan bättre livslängd genom mindre kemikaliekontakt, i form av deodoranter, och mindre slitage, i form av färre tvättar) utan att behöva oroa sig för att denna syns i halsen, något som annars kan förstöra en aldrig så perfekt avvägd utstyrsel.

Kalla mig skruvad, men för mig är detta porr: http://www.tieroom.se/slipsar/smala-slipsar

(Tre, i min mening, väldigt smakfulla exemplar ur Tierooms kollektion.)

Våga vägra jante, bär din slips med stolthet!

Ps: ett litet tips for the road, glöm inte bort att slipsens tjocklek ska anpassas till din kroppstyp. Det är inte stiligt för lite tunnare personer att bära slipsar som i princip är så tjocka att de döljer skjortan.

I ett tidigare inlägg skrev jag om vikten av att klä sig rätt för att andra ska ta en på större allvar och om hur rätt kläder skänker pondus i mängder. Idag är en sådan dag då jag har behov av lite extra auktoritet.

Idag ska jag iväg på styrelsemöte för det bolag jag arbetar i. På plats kommer att vara 10-12 VD:ar (som jag tidigare aldrig träffat) från några riktigt stora bolag. Jag ska föredra ett och annat ärende för dessa personer, vilket i nuläget känns lite pirrigt. Detta är en kanonchans för mig att göra ett vettigt intryck och sprida mitt namn lite i de här kretsarna, således suit up!

Kostym är det ultimata plagget när det kommer till auktoritet, förutom att man helt fysiskt ser större ut, så finns det inget plagg som är lika bra på att få bäraren att skärpa sig. Man rätar obemärkt på ryggen, hållningen blir bättre etc.

Dagen till ära bär jag en mörkblå kostym och en vit och blå-randig skjorta. Någon bild hinner jag inte slänga upp nu, eftersom jag då riskerar att bli försenad (vilket skulle vara ett dråpslag vid ett så viktigt tillfälle som detta).

Således hörs vi förmodligen först ikväll, under dagen lär jag vara upptagen med viktigare saker än bloggande.

/G

Ni kanske undrar vad föregående ekonomi-inlägg har att göra med det stora temat för den här bloggen (som, om ni missat det, är Gentlemanna-idealet och min ständiga jakt på det). Det hela förhåller sig ungefär såhär: vad vill en gentleman helst göra? Han vill sitta i en Chesterfieldfotölj framför eldstaden i sitt privata bibliotek och läsa en bok medan han dricker en whisky som är minst lika gammal som han själv är.

Är denna utopi gratis att uppnå? Tyvärr inte. Detsamma gäller för den perfekta uppsättning av kläder och skor, även detta kostar en slant.

Jag är tyvärr inte någon som är född till en privat förmögenhet som ligger och väntar på mig, vilket innebär att jag på sikt måste skapa mig min egen. Jag har bestämt mig för att jag ska vara miljonär innan min trettionde födelsedag. (D.v.s. de totala tillgångar jag har när jag fyller trettio ska överstiga de totala skulderna med minst en miljon.)

Om detta är lätt att uppnå? Troligen inte. Det kräver en viss smartness, både i hur man tjänar pengar, sparar pengar och får pengarna att växa. Sålunda kommer ett och annat inlägg här på bloggen att handla om just detta och måhända kan detta leda till att ni läsare får ett och annat tips som gör även er rikare (om inte i pengar så i kunskap i alla fall, och de två sakerna brukar i slutändan gå hand i hand).

/G

När jag pluggade på universitetet såg jag dagligen mina vänner kila över till Pressbyrån på morgonrasten för att köpa sig en kopp kaffe (och inte helt sällan kom de även tillbaka med någon form av tilltugg, t.ex. med en bulle). Dessa var samma personer som i slutet av månaden ofta klagade över att det var alldeles för lite pengar och alldeles för mycket månad kvar, utan att förstå varför.

En kaffe på pressbyrån kostade då 14 kronor och (i snitt) vågar jag påstå att dessa personer köpte fem koppar i veckan (jag har ingen aning om hur mycket de köpte på helgerna eller sommarloven osv, men som ett grovt draget snitt).

5 koppar eller 70 kronor i veckan på kaffe alltså, och om vi hårdrar det, 280 kronor i månaden och 3360 kr om året. Detta alltså enbart på kaffe, inte medräknat de bullar/godispåsar/chokladbitar som ofta slank med också.


14 kronor kanske inte känns som någon gigantisk utgift medan man väl står där och känner sig sugen på något, men i slutändan tror jag många personer landar på en småätandenota på över 10’000 kronor om året.

När folk frågar mig hur jag kan lägga tusentals kronor på konsertbiljetter eller 2500:- plus på ett par skor tänker jag ofta, ”det är väl detsamma som att du lägger det på blaskigt färdigkaffe?”.

/G

Innan jag lämnar er för idag (och dyker ner i kvällsläsningen) vill jag tipsa om följande fantastiska version av låten Shoreline. Min personliga åsikt är att den slår originalet med hästlängder, men jag vet att en och annan die hard Broder Daniel-fan lär gråta svarta tårar om jag påstår det. Därav upp till var och en att bedöma:

 

http://www.youtube.com/watch?v=46Tn7Ps6N9o

/G

Jag tycker att stil är viktigt, man mår inte bara bra om man trivs i sina kläder, stil påverkar också hur andra människor uppfattar en. Jag arbetar i en bransch där man måste ha pondus i klientkontakten, något som kan vara svårt om man är ung som jag är. Rätt klädsel gör att både jag själv och andra tar mig på större på allvar och lägger större vikt vid mina bedömningar.

Mode är dock något annat än stil, mode är det som alla butiker, varje ny säsong, försöker pracka på oss konsumenter. Mode varierar alltså ständigt, något som kan kännas lite märkligt. Varför är korta kavajer ansett som något snyggt idag om det var fult igår och varför varierar slipsarnas bredd över tid? I grunden handlar det såklart om försäljning.

Skulle modet aldrig förändras skulle man köpa på sig ett slitstarkt plagg av varje modell (eller en av varje färg) och sedan vara färdig. Detta tjänar såklart inte klädkedjorna några större pengar på, varför det är viktigt att övertyga konsumenten (dig och mig) om att vi hela tiden är på randen till att bli hemskt omoderna. Vi påverkas, genom en flod av reklam, till att känna: ”Jag måste nog uppdatera hela min garderob för att inte behöva skämmas".

Personligen anser jag att man ska göra precis tvärtom. Satsa på sånt som alltid funkar! Stil förändras i grunden aldrig, men saker kan tillkomma över tid. Ta Button-down-skjortan som exempel, den var ju också ny en gång i tiden. Jag förnekar alltså inte att det finns en viss växelverkan mellan mode och stil, se exemplet ovan, mode kan alltså tillföra nya saker och nya plagg som förut inte var påtänka och som passar in i stilkonceptet. Det jag däremot ställer mig tveksam till är fenomenet att något anses som snyggt idag och fult imorgon. I min värld är det samma saker som alltid är vackra.

Min poäng är således att man aldrig är fel ute om man vänder sig till det klassiska: välsittande plagg i klassiska färger skapta utav kvalitétstextilier. Jag menar, du kan köpa din MQ-skjorta med kontrastfärgade knappar, avvikande färg på knappslaget och skotskrutiga armbågslappar, men om två år kommer du att skämmas för den och behöva köpa en ny. Köper du istället kvalitét både till utförandet och materialet kommer plagget aldrig kännas fel eller omodernt. Det finns en anledning till att klassiker är just klassiker.

Mode förändras, men stil är för evigt.

/G

Jag vet att det är helt fel årstid för följande skor (som jag snubblade över i min jakt på schyssta höstkängor), men jag kan inte låta bli att längtande drömma mig bort till en ljum vårdag då dessa skulle passa bättre än ullsockor, höga skaft och gummisulor.

Medierna, främst tidningar och television, kommer längre och längre ifrån att rapportera om, och analysera, vad som faktiskt pågår i samhället. Istället väljer de att basunera ut ”skräckrubriker” och ”sexchock” och allehanda andra konstruerade löpsedel-ord.

Varför gör de såhär? - För att det säljer.

När du tittar på den där rubriken som handlar om ”svensk filmstjärna i brutal sexchock under inspelningen av storfilmen” och det kliar i ditt klickfinger för att få veta vem det är (för att sedan efter att ha klickat besviket kunna se att det var någon som en gång, 1982, dykt upp i bakgrunden i en halvdan svensk film), så önskar jag att du tänkte efter lite.

Det är dina klick som gör att Aftonbladet, med flera, fortsätter att producera denna dynga. Om inte du klickade skulle de snabbt gå över till att skriva om något vettigare eftersom de behöver sälja för att överleva.

Så länge ”nakenchock” och b-kändisar drar fler läsare än information och samhällsanalys så är det tyvärr just det förstnämnda som kommer att levereras befolkningen. Samma gäller med tv, tittar du på urvattnade kultursatsningar av urtypen idol så kommer tv att fortsätta producera just detta. Tillgång och efterfrågan.

Så nästa gång du funderar på att klicka på en skandalrubrik, snälla låt bli. Vem vet, en dag kanske tidningar och tv blir tvungna att att börja producera riktiga nyheter igen om klicken slutar att flöda för ickenyheterna.

/G

Halva Sverige verkar ha svårt att släppa militärtjänstgöringen(?). Bara på vägen till jobbet idag såg jag ett halvdussin personer som på olika sätt använde kamouflagekläder som ett inslag i sin utstyrsel. Min spontana fråga: har jag missat att Sverige är i krig?

Jag förstår att man använder kamouflagemönstrade kläder där det behövs, d.v.s. under jakt eller om man bär det medan man gör militärtjänst. Men kamouflage i en urban miljö ser, enligt mig, bara märkligt ut. Det verkar dock som att denna typ av utstyrsel åter igen blivit ”trendigt” (blotta ordet ger mig rysningar). Värst av alla torde Zara (som annars brukar göra fina kläder)  vara med detta hemska tillskott: 















(och nej, det är inte stiligare bara för att kamouflaget är blått eller rött i färgskala).

Lämna kamouflaget i skogen där det hör hemma och sätt på er något vettigt istället!

/G

Jag läste någonstans att ordet ”väldigt” är ett tecken på ett fattigt språk, sedan dess har jag (tyvärr) även börjat tänka på hur ofta jag använder ordet.

Slå ett slag för språkrikedomen i svenskan:
väldigt arg – (rosen)rasande
väldigt ledsen – förkrossad
väldigt glad – jublande
väldigt stor – gigantisk
väldigt rik – förmögen
väldigt trött – utmattad

etc.

Jag tror ni förstår min poäng.

/G

Jag har, sedan en tid tillbaka, strävat mot att uppnå någon form av gentlemannaideal. Den första fråga som uppkommer hos en läsare är väl förmodligen: varför? Den frågan har egentligen många svar, men det tydligaste måste ändå vara att ett sådant ideal sporrar mig och tvingar mig att utvecklas, något som ger mitt liv mening och sporrar mig.

Många når en punkt i sina liv då de mer eller mindre är nöjda med sig själva och sin livssituation, jag vill fortsätta framåt. (Inte för att man inte kan vara nöjd med det man åstadkommit hittills, men det får inte döva ens hunger för nya framsteg.)Att ha ett större mål någonstans vid horisonten gör att jag orkar fortsätta sträva i det lilla. Det är egentligen inte särskilt länge tidsmässigt sedan jag började eftersträva detta gentlemannaideal på allvar, även om jag snuddat vid tanken tidigare.

Det jag gillar med just ”gentlemannen”, är att han för min del är en symbol för kunskap och världsvana inom så många, vitt skilda, områden. En gentleman ska, i mina ögon, vara välklädd, artig, bildad och välutbildad (två olika saker), moraliskt och etiskt högstående, ståndaktig, principfast, bevandrad även på sportens, konstens och musikens område, berest, kunnig inom matlagning, händig, en god underhållare, etc. (Många fler sidor än de uppräknade kan tillräknas gentlemannen, men jag ska inte tråka ut er). Samtidigt handlar det om att hitta balans inombords och njuta av det vackra i livet. Detta ställer höga krav på den som jagar detta ideal och innebär för de allra flesta en livstid av strävan; det är inte en hobby, utan en livsstil, att sträva mot att uppfylla alla dessa mål. Detta är självfallet inget man gör över en natt (om man inte råkar vara född med remarkabla själsliga och världsliga gåvor, vilket jag inte är) och det är många pusselbitar som ska falla på plats.

Jag hyser inga illusioner om att jag idag ens är i närheten av det ideal jag vill efterleva, men måhända kan jag, efter ett liv av strävan, i alla fall komma en bit på vägen. Ergo, det här kommer nog att ta en stund, men om ni vill får ni följa/vara delaktiga/slå följe med mig på min resa. Jag kommer skriva om allt som kan härledas till mitt eftersträvade ideal och förmodligen en hel del annat på grund av att jag ibland har svårt att låta bli att uttrycka mina åsikter.

/G

Det är inte utan viss nervositet som man, som en i sammanhanget något äldre kille, ger sig på något som normalt anses vara förbehållet tonårsflickor.

Nu har det i alla fall hänt, jag har en blogg (och efter en del ångest över koden har jag även en banner) resten får komma sen.

Nu provar jag att publicera detta så får vi se om allt funkar som det ska, så följer fler inlägg snart därpå.

/G