Bekanta på bussen
(Funny because its true)
Jag åker buss varje morgon för att ta mig till mitt arbete och på denna buss träffar jag en himla massa personer som jag känner i en skala från väl till knappt. Vi har polarens mamma som pendlar till jobbet, gamla klasskamraten från grundskolan, personen som jag vagt känner igen från gymnasiet, barndomskompisens ingenjörsfarsa, killen från innebandylaget och grannen som jag artigt hälsar på här i området. Det alla de här personerna har gemensamt är att ingen av dem har särskilt mycket att säga mig och vice versa. (Flertalet av personerna känner även varandra och har liknande relationer som jag har till dem.)
En eller annan av de uppräknade personerna går definitivt att ha en konversation med om man råkar stöta på dem någon gång här och där, det kan till och med vara klart trevligt. Problemet är att man inte har nog med material för att sitta och prata resa in och resa ut varje dag (som man kan göra med en person som faktiskt är mer än en bekant). Jag har dessutom känt dessa personer länge nog för att veta att ingen av dem kommer att blomma ut till en fullblodsvän, de är och förblir alltså bekanta. Både de och jag är alltså pinsamt medvetna om att det inte finns särskilt mycket om tala om förutom gemensamma bekanta och väder, vilket leder till följande farsliknande situation: Oavsett om det är vid busshållplatsen eller på själva bussen så står alla och tittar i fjärran, låtsas som att det regnar, alternativt kollar mobilen väldigt ingående för att slippa upptäcka varandra.
När vi alla står där och stirrar åt varsitt håll 5 meter ifrån varandra kan jag bara tänka på en sak: de vill uppenbarligen inte se mig, jag vill inte se dem, summa summarum det artigaste är att småignorera varandra och låtsas som att det regnar. Det är en märklig sits minsann.
Ibland kan man undra varför vi människor är så socialt efterblivna. Problemet är att man på största allvar inte kan säga hej, sätta sig bredvid någon och sedan med gott samvete dyka ner i en bok. Man måste av någon outgrundlig anledning prata, även om man inget har att säga. För min egen del skulle det kännas befriande om någon av alla dessa personer sa ”du, vi har inte så mycket att säga varandra, kan vi inte bara vara tysta? Det betyder inte att jag tycker sämre om dig, det är bara den typ av relation vi har”. Jag skulle både bli glad över en sådan sak och respektera den person som vågade yttra dessa förbjuda sanningens ord. Istället sitter man där och plågas.
I och med att alla håller på med detta smygande för att slippa socialisera är det uppenbarligen ok att inte vilja prata så länge man åstadkommer det på ett dolt sätt. Varför är det då så fult att vara ärlig? Det känns lite typiskt svenskt att behöva skämmas för vad man egentligen tänker och dölja sina avsikter. Lite mer rättframhet skulle inte skada (mer än möjligen någon väldigt lättkränkt krake).
/G
