gsomigentleman.blogg.se

Min dagliga jakt på gentlemannaidealet. Inlägg om stil, vett och etikett, filosofi - allt du behöver för att bli en gentleman (samt privatekonomi för hur man bekostar kalaset).

"Swagligt", och varför jag vill prygla vissa ungdomar

Publicerad 2013-11-27 08:36:42 i Språk

 (Jag kunde inte ha sagt det bättre själv)


Det här med ett korrekt språkbruk
… imorse tappade jag en aning av det lilla hopp jag faktiskt har om den yngre generationen när jag hörde en uppskattningsvis 17-18årig herre som använde ordet ”swaglig”. För er som inte ens i er vildaste fantasi kan förstå vad det ska betyda så är det min välgrundade hypotes att det är en form av ”trevlig” eller ”bra”, fast baserat på ordet ”swag” (som de yngre generationerna förövrigt verkar vara tämligen besatta av). Den yngre herren använde termen om en utsikt som tydligen var ”mycket swaglig”, och ungefär då kräktes jag nästan lite i min mun.

Egentligen vet jag inte varför jag reagerade så starkt, slang har ju funnits i alla tider och är i ständig förändring. Studerar man sitt eget språkbruk inser man även snabbt att man själv använder ord som en gång varit slangord och som idag har blivit upptagna i det alldagliga språkbruket av gemene man. Slang kan över tid definitivt berika språket, i alla fall om de ord som föds har en viss "höjd", det är alltså inte detta jag vänder mig emot.

Varför just ordet ”swaglig” kändes så klandervärt kan jag faktiskt inte svara på, men upprörd blev jag. Undertecknad förmodar dock att det har att göra med att dagens ungdomar har kidnappat två fullgoda ord ”swag” och ”swagger” (som har haft helt vanliga användningsområden och en plats i språket sedan länge i engelskspråkiga länder) och gjort dem representativa för ett beteende och en stil som i mina ögon är helt förkastliga.

Ungdomarna har helt enkelt förstört ordet ”swag” för den översebara framtiden, och detta är inte det enda de har för sig som upprör mig. Kalla mig pensionär och obstinat, men hur vettigt är det egentligen att ständigt vråla Yolo ( = you only live once), en fras som används av enfaldiga människor överallt för att ratificera att de gör saker de egentligen inte borde göra. Yolo gör mig dessutom extra arg eftersom frasen egentligen är väldigt snarlik Carpe Diem, fast används i huvudsak av folk som inte är bildade nog att veta att det finns en latinsk fras.

Hurusom, tillbaka till mitt möte med ungdomskulturen på bussen: Jag övervägde smått att där och då prygla lite korrekt språkbruk i honom genom att börja svinga min portfölj, men med tanke på en gentleman inte brukar våld (och eftersom jag inte ville repa portföljen) så avföll jag från att genomdriva impulsen. Jag klev av och gick vidare med mitt liv, dock nog indignerad för att skriva detta bitska blogginlägg. Ynglingen fick leva i fred, jag fick material till min blogg, all well that ends well.

Förövrigt vill jag passa på att länka urban dictionary som har en fantastisk och humoristisk definition av swag: http://www.urbandictionary.com/define.php?term=swag

/G

En språknazists bekännelser

Publicerad 2013-10-23 13:06:00 i Språk

 

Kunskapen om hur man skriver på ett korrekt sätt är något som i vårt samhälle allt mer försvinner och detta gör mig väldigt upprörd. Till upprörd kanske jag även bör tillfoga ordet sorgsen, eftersom det verkar som att den moderna människan har väldigt lite till övers för att lära sig den ädla dygden att uttrycka sig korrekt i skrift. Även bland fullvuxna människor är det ovanligt att kunna stava, bygga meningar, sätta punkter och komman, etc. Bland ungdomar ska vi inte ens tala om hur långt förfallet har gått. Samhället är helt klart fullt av människor som särskriver, använder talspråk i text och stavar ord lite som de själva önskar. (Jag tänker inte ens gå in på hur många som på ett uppenbart felaktigt, och minst sagt pinsamt, sätt använder de och dem.)

Faktum är att inget kan få mig att ifrågasätta någons intelligenskvot mer än om personen stavar mig som ”mej”, eller ”sär skriver” ord. Om jag någonsin får makt över vilka personer som ska anställas vid ett företag kan jag lova att särskrivarna kommer att få sina cv:n brända oavsett övriga kvalifikationer.

Jag erkänner: Jag är en språknazist (eller grammar nazi för er som är lite mer bevandrade i engelsk terminologi). Denna titel har inget att göra med nazismen och dess hemskheter, utan handlar helt sonika om att jag som person ohjälpligt avskyr inkorrekt språkbruk.

Det är faktiskt upp till var och en om de vill lära sig skriva! Genom tolv år skolgång, först nio år i grundskolan och sedan tre år i gymnasiet, fick jag aldrig lära mig hur man bygger en mening, hur olika satser fungerar, eller hur man sätter komman korrekt. Jag fick å andra sidan skriva många historier och läsa en och annan bok, vilket i alla fall delvis har hjälpt mig. För min del kom vattendelaren när jag började studera och fick tillbaka mitt första pm helt rödmålat, det var då jag insåg att jag var tvungen att ta tag i mitt eget skrivande och vårda mitt språkbruk. Förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen sedan dess.

Jag mår psykiskt dåligt av människor som inte kan använda det svenska språket på ett korrekt sätt. Är jag själv perfekt i mitt språkbruk? Nej såklart inte, jag är inte felfri. Dessutom finns det oerhört mycket att lära sig och jag är långt ifrån fullärd på denna punkt. Personligen gör jag dock mitt bästa för att skriva korrekt och bruka en viss språkrikedom för att tillse att jag i alla fall inte bidrar till det pågående förfallet.

Således, några få pointers:

1. Särskrivning är ovanligt i svenskan, men tyvärr vanligt hos svenskarna. Det heter inte ”jätte glad”, det heter jätteglad, det heter inte ”hjärn död”, det heter särskrivare (fyndigt, jag vet).

2. De och dem, här finns det en bra utväg eftersom man trots allt ser mindre dum ut om man skriver dom än felanvänder de och dem. Vill man ändå propsa på att skriva de/dem är ett tankeknep att byta ut orden mot they/them som vägledning.

3. Jag och mig, faktum är att det heter ”Kalle är bättre än jag”, inte ”Kalle är bättre än mig”. På daglig basis kan man även se att tidningsjournalisterna gör fel på detta vis genom att skriva till exempel ”under hans karriär har zlatan”, istället för ”under sin karriär har zlatan”.

4. Vårt/Vårat, ert/erat, det finns inget som heter vårat eller erat, det heter vårt och ert.

Självfallet finns det oändligt mycket mer att diskutera rörande denna frågeställning, men detta känns som en lagom ambition för en lunchrast. Nu kan ni ju roa er med att hitta alla de fel jag gjort i denna korta text och skratta åt min okunnighet kontra er överlägsenhet. Happy hunting!

/G

Jakten på den svårfångade bildningen

Publicerad 2013-10-10 09:18:00 i Språk

(observera att jag å det grövsta misstycker till den misshandel som den översta boken får utstå)

Hittills har det jag skrivit här handlat till stor del om en crashcourse i hur man skaffar sig en bättre stil (jag är själv i uppstartsfasen av att förbättra min garderob) men nu är det dags att prata annat.

Vad krävs egentligen mer av en gentleman än att han klär sig bra?

En gentleman bör besitta en lång rad kunskaper, men vilka dessa är har både förändrats något med tiden och beror till viss del på inom vilken kultur man lever. Till exempel var fäktning och pistolskytte naturliga delar i gentlemannens värld för säg 200 år sedan, men kan knappast sägas vara essentiella kunskaper att inneha idag. Det handlar egentligen om att uppvisa en viss världsvana och att ha kunskaper nog för att kunna göra detta.

Själv har jag snöat in lite på bildning, både i formen allmänbildning (det vill säga att hänga med i samhället, debatten, läsa nyheterna och hålla sig a jour) och i formen av mer klassisk bildning (för att citera Wikipedia: ”bildning är den utveckling av personligheten och odling av själsliga förmågor som anses följa av högre studier och förkovran i viss litteratur”).

För att uppnå bildning bör man alltså på något sätt utbilda sig, helst i filosofi om man ska hålla strikt på de klassiska värderingarna. Dessutom är det en fördel om man kan lägga en och annan bok till handlingarna över tid. Viktigt är också vilken typ av böcker man förkovrar sig i, för att bli ”bildad” räcker det inte med att man läser en och annan halvdassig svensk deckare på badstranden varje sommar. (Observera dock att det såklart alltid är bättre att läsa än att inte läsa, oavsett vad det är man läser. En bra ingång till att börja läsa seriösare litteratur är att öva läsvanan på just underhållande böcker. Till exempel lär ”Snabba cash” och Stieg Larsson-böckerna ha fått många svenskar att börja läsa.

Att läsa har många fördelar, det ger dig till exempel ett rikare språk och du blir bättre på att skriva och formulera dig (vilket man har nytta av oavsett vem man är, de flesta av oss måste exempelvis skriva CV och personligt brev några gånger i livet). Slutligen förändras ditt perspektiv på saker och ting genom att författaren guidar dig igenom sina tankebanor, läs exempelvis Ayn Rands, Atlas Shrugged, och försök att inte bli påverkad(!).  

Personligen försöker jag läsa ungefär en timme om dagen, i mitt lästempo renderar detta ungefär 35-40 sidor dagligen, beroende på bokens karaktär. Omräknat på årsbasis blir detta ca 12'775 sidor. Jag förstår att de allra flesta inte har tid att göra en sådan uppoffring ur sitt dagliga liv (för mig är det ingen uppoffring, eftersom jag ser fram emot kvällens lässtund med glädje och nyttjar den som en sorts meditation och avslappning), men även en liten läsinsats varje dag leder till stora effekter.

 

Ponera att du bara har tid att läsa tio sidor varje dag, något som de allra flesta borde kunna klämma in, till exempel i kollektivtrafiken. Tio ynka sidor om dagen leder ändå till 3650 sidor om året, eller om man räknar om det i böcker: nio avklarade böcker på ett år om standardboken presumeras vara 400 sidor. Över en livstid kan således vem som helst samla ihop både ett hyfsat bibliotek och förhoppningsvis en allt annat än hyfsad bildning.

Jag försöker läsa böcker som har kategoriserats som sk. klassiker eller moderna klassiker, det vill säga böcker som antingen ansetts väldigt bra, eller som varit banbrytande för sin tid. Jag har märkt att det finns en anledning till att klassiker anses vara klassiker, och de allra flesta ärr definitivt läsvärda. Många av klassikerna innehåller också i viss mån filosofiska undertoner som får en att tänka efter och ifrågasätta sina egna perspektiv på världen.

Sedan sommaren tog slut har jag, utan inbördes ordning, tröskat mig igenom:
Hundra år av ensamhet, Papillon, Vredens Druvor, Mörkrets hjärta, Röda rummet, Hemsöborna, Catcher in the Rye (tyvärr en av de böcker som inte riktigt levde upp till standarden) och nu senast Lolita.

Jag läser dock såklart inte enbart ”seriös” litteratur, ibland är det roligt att slappna av med något mer lättsinnigt. Just nu har jag till exempel jag givit mig på lite science fiction i form av Isaac Asimovs stiftelsetriologi. Alltför slavisk jakt på bildningen riskerar göra att man tappar sugen tillslut, därför är en blandning bra.

Mitt tips blir alltså: Släpp den där smartphonen du så ofta trycker din näsa emot på bussen och vila blicken i något litterärt av lite högre klass istället. Över tid ger det effekt.

/G



Språkrikedom

Publicerad 2013-10-01 21:02:00 i Språk

Jag läste någonstans att ordet ”väldigt” är ett tecken på ett fattigt språk, sedan dess har jag (tyvärr) även börjat tänka på hur ofta jag använder ordet.

Slå ett slag för språkrikedomen i svenskan:
väldigt arg – (rosen)rasande
väldigt ledsen – förkrossad
väldigt glad – jublande
väldigt stor – gigantisk
väldigt rik – förmögen
väldigt trött – utmattad

etc.

Jag tror ni förstår min poäng.

/G

Om

Min profilbild

G

24 år - gentleman in the making.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela