gsomigentleman.blogg.se

Det här med ett korrekt språkbruk… imorse tappade jag en aning av det lilla hopp jag faktiskt har om den yngre generationen när jag hörde en uppskattningsvis 17-18årig herre som använde ordet ”swaglig”. För er som inte ens i er vildaste fantasi kan förstå vad det ska betyda så är det min välgrundade hypotes att det är en form av ”trevlig” eller ”bra”, fast baserat på ordet ”swag” (som de yngre generationerna förövrigt verkar vara tämligen besatta av). Den yngre herren använde termen om en utsikt som tydligen var ”mycket swaglig”, och ungefär då kräktes jag nästan lite i min mun.

Egentligen vet jag inte varför jag reagerade så starkt, slang har ju funnits i alla tider och är i ständig förändring. Studerar man sitt eget språkbruk inser man även snabbt att man själv använder ord som en gång varit slangord och som idag har blivit upptagna i det alldagliga språkbruket av gemene man. Slang kan över tid definitivt berika språket, i alla fall om de ord som föds har en viss "höjd", det är alltså inte detta jag vänder mig emot.

Varför just ordet ”swaglig” kändes så klandervärt kan jag faktiskt inte svara på, men upprörd blev jag. Undertecknad förmodar dock att det har att göra med att dagens ungdomar har kidnappat två fullgoda ord ”swag” och ”swagger” (som har haft helt vanliga användningsområden och en plats i språket sedan länge i engelskspråkiga länder) och gjort dem representativa för ett beteende och en stil som i mina ögon är helt förkastliga.

Ungdomarna har helt enkelt förstört ordet ”swag” för den översebara framtiden, och detta är inte det enda de har för sig som upprör mig. Kalla mig pensionär och obstinat, men hur vettigt är det egentligen att ständigt vråla Yolo ( = you only live once), en fras som används av enfaldiga människor överallt för att ratificera att de gör saker de egentligen inte borde göra. Yolo gör mig dessutom extra arg eftersom frasen egentligen är väldigt snarlik Carpe Diem, fast används i huvudsak av folk som inte är bildade nog att veta att det finns en latinsk fras.

Hurusom, tillbaka till mitt möte med ungdomskulturen på bussen: Jag övervägde smått att där och då prygla lite korrekt språkbruk i honom genom att börja svinga min portfölj, men med tanke på en gentleman inte brukar våld (och eftersom jag inte ville repa portföljen) så avföll jag från att genomdriva impulsen. Jag klev av och gick vidare med mitt liv, dock nog indignerad för att skriva detta bitska blogginlägg. Ynglingen fick leva i fred, jag fick material till min blogg, all well that ends well.

Förövrigt vill jag passa på att länka urban dictionary som har en fantastisk och humoristisk definition av swag: http://www.urbandictionary.com/define.php?term=swag

/G

Kunskapen om hur man skriver på ett korrekt sätt är något som i vårt samhälle allt mer försvinner och detta gör mig väldigt upprörd. Till upprörd kanske jag även bör tillfoga ordet sorgsen, eftersom det verkar som att den moderna människan har väldigt lite till övers för att lära sig den ädla dygden att uttrycka sig korrekt i skrift. Även bland fullvuxna människor är det ovanligt att kunna stava, bygga meningar, sätta punkter och komman, etc. Bland ungdomar ska vi inte ens tala om hur långt förfallet har gått. Samhället är helt klart fullt av människor som särskriver, använder talspråk i text och stavar ord lite som de själva önskar. (Jag tänker inte ens gå in på hur många som på ett uppenbart felaktigt, och minst sagt pinsamt, sätt använder de och dem.)

Faktum är att inget kan få mig att ifrågasätta någons intelligenskvot mer än om personen stavar mig som ”mej”, eller ”sär skriver” ord. Om jag någonsin får makt över vilka personer som ska anställas vid ett företag kan jag lova att särskrivarna kommer att få sina cv:n brända oavsett övriga kvalifikationer.

Jag erkänner: Jag är en språknazist (eller grammar nazi för er som är lite mer bevandrade i engelsk terminologi). Denna titel har inget att göra med nazismen och dess hemskheter, utan handlar helt sonika om att jag som person ohjälpligt avskyr inkorrekt språkbruk.

Det är faktiskt upp till var och en om de vill lära sig skriva! Genom tolv år skolgång, först nio år i grundskolan och sedan tre år i gymnasiet, fick jag aldrig lära mig hur man bygger en mening, hur olika satser fungerar, eller hur man sätter komman korrekt. Jag fick å andra sidan skriva många historier och läsa en och annan bok, vilket i alla fall delvis har hjälpt mig. För min del kom vattendelaren när jag började studera och fick tillbaka mitt första pm helt rödmålat, det var då jag insåg att jag var tvungen att ta tag i mitt eget skrivande och vårda mitt språkbruk. Förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen sedan dess.

Jag mår psykiskt dåligt av människor som inte kan använda det svenska språket på ett korrekt sätt. Är jag själv perfekt i mitt språkbruk? Nej såklart inte, jag är inte felfri. Dessutom finns det oerhört mycket att lära sig och jag är långt ifrån fullärd på denna punkt. Personligen gör jag dock mitt bästa för att skriva korrekt och bruka en viss språkrikedom för att tillse att jag i alla fall inte bidrar till det pågående förfallet.

Således, några få pointers:

1. Särskrivning är ovanligt i svenskan, men tyvärr vanligt hos svenskarna. Det heter inte ”jätte glad”, det heter jätteglad, det heter inte ”hjärn död”, det heter särskrivare (fyndigt, jag vet).

2. De och dem, här finns det en bra utväg eftersom man trots allt ser mindre dum ut om man skriver dom än felanvänder de och dem. Vill man ändå propsa på att skriva de/dem är ett tankeknep att byta ut orden mot they/them som vägledning.

3. Jag och mig, faktum är att det heter ”Kalle är bättre än jag”, inte ”Kalle är bättre än mig”. På daglig basis kan man även se att tidningsjournalisterna gör fel på detta vis genom att skriva till exempel ”under hans karriär har zlatan”, istället för ”under sin karriär har zlatan”.

4. Vårt/Vårat, ert/erat, det finns inget som heter vårat eller erat, det heter vårt och ert.

Självfallet finns det oändligt mycket mer att diskutera rörande denna frågeställning, men detta känns som en lagom ambition för en lunchrast. Nu kan ni ju roa er med att hitta alla de fel jag gjort i denna korta text och skratta åt min okunnighet kontra er överlägsenhet. Happy hunting!

/G

Jag läste någonstans att ordet ”väldigt” är ett tecken på ett fattigt språk, sedan dess har jag (tyvärr) även börjat tänka på hur ofta jag använder ordet.

Slå ett slag för språkrikedomen i svenskan:
väldigt arg – (rosen)rasande
väldigt ledsen – förkrossad
väldigt glad – jublande
väldigt stor – gigantisk
väldigt rik – förmögen
väldigt trött – utmattad

etc.

Jag tror ni förstår min poäng.

/G