gsomigentleman.blogg.se

Tidigare har jag tjatat en del om basgarderoben och att varje man borde inneha en rad säkra kombinationer. Plagg som är versatila är oftast både de mest uppskattade och mest använda, därför har jag varit en varm förespråkare av till exempel ljusa skjortor och blå kostymer. Igår bröt jag dock mot mina egna regler genom att köpa ett klart udda plagg till samlingen, en blå sammetskavaj.

Sammetskavajen, som jag i mitt fall fyndade på HM, är ett tämligen opraktiskt plagg. Det finns många situationer där sammetskavajen alls inte lämpar sig, den attraherar lätt smuts och damm, och dessutom har den en tendens att vara svårkombinerad med andra plagg, i och med att den har en tendens att vara "för mycket". Varför kunde jag ändå inte låta bli att öppna plånboken? Ett ord: nyårsfest! Eller ja, fest överhuvudtaget. I rätt miljö kan nämligen sammetskavajen vara en stilistisk fullträff om den bara kombineras med en i övrigt nedtonad stil. (Man vill ju inte se ut som att man kommit med den sista bussen rakt från 70-talets diskomode.) Nyårsfesten är ett perfekt tillfälle att rocka ett sådant lite annorlunda plagg!

Med tanke på att jag ovan förespråkar en något nedtonad stil som komplement till detta plagg, vill jag även passa på att understryka att jag tycker att sammetskavajen passar bäst som just en kavaj. En sammetskostym, eller en tredelsuppsättning med väst i samma material, har i mina ögon en tendens att se ut som en pyjamas i kostymform. Det vill säga något den stilmedvetne mannen bör undvika att visa sig i.

Precis som många andra plagg existerar sammetskavajen i en rad olika färger och kulörer, men i min mening är det den mörkblå varianten som lämpar sig bäst för bruk utanför maskeradvärlden. (Den svarta varianten är också acceptabel, men är enligt undertecknad klart tråkigare än den blå.)

Så vad gör sammetskavajen så vacker? Genom att materialet reflekterar ljus på skiftande vis när man rör sig kan en blå sammetskavaj i princip röra sig i ett spektrum från mörkblått till svart. Skiftningarna ger i min mening plagget både mer karaktär och gör det mer levande än en vanlig kavaj. Dessutom är det alltid roligt att sticka ut, och en sammetskavaj är inget som hänger i var mans garderob 2013.

För den facila summan 400 kr var det inte mycket att orda om, och jag passade dessutom på att plocka upp två sidennäsdukar i princip gratis (det var 100 kr rabatt vid köp över 500 kr). Detta, plus att jag fick en rabattkupong med 20% på ett valfritt köp, gjorde att det hela kändes som en smärre succé.

Så summa summarum: ett köp utöver basgarderobens necessiteter, men ändå ett både roligt och lockande plagg att äga. Dessutom är sammetskavajen för min del ett plagg som förmodligen kommer att komma till nytta vid många festliga tillfällen framöver.

/G

Ibland gör man både märkliga och glädjande observationer ute i den så kallade verkligheten. Denna morgon såg jag, på tunnelbanan, bland annat två män med bruna doublemonstrap-skor. Jag kan faktiskt inte erinra mig när jag senast såg en man som alls bar så vackra skor och det gjorde mig minst sagt glad.

Utöver detta såg jag faktiskt häromdagen en blind man (med glasögon, käpp och hela paketet) som var långt mer välklädd än jag själv ens kan hoppas att vara om jag maximerar en enda outfit med mina nuvarande medel. Troligen har han någon som klär honom, men kontrasten var ändå riktigt skön mot de svarta glasögonen i höstmörkret och blindkäppen som vaggade fram och tillbaka.

Man får helt enkelt försöka att fokusera på det vackra i vardagen när allt annat är så tråkigt och grått runt omkring oss. En liten känga måste jag dock få ge en yngre herre som hade så mycket vax i håret att hans huvud var klart blankare än mina nyputsade skor. Måtta är ofta ett honnörsord.

/G

Dagens i-landsproblem: För första gången sedan jag kom på idén har Fancy Friday visat sig vara en börda snarare än något roligt. Imorse stod jag och botaniserade i garderoben och tänkte välja någon slapp piké eller dylikt, i alla fall innan jag insåg att det var fredag. Jag fick hänga tillbaka mitt enkla klädval och försöka ruska fram något nytt, vilket inte var det enklaste med tanke på den knappa tiden tills bussar skulle påstigas, etc.

Klockan tickade obönhörligt medan jag kunde konstatera att de flesta säkra kort befann sig i tvätten, alternativt var ostrukna, och att jag således skulle behöva kreera en outfit på någorlunda fri hand. Det började bli bråttom när jag tillslut krängde på mig något som i rummets dämpade belysning såg rätt trevligt ut, en skjorta med breda grå och vita ränder, en mörkblå kofta och en mörkblå slips med blommotiv. Glad i hågen tågade jag till bussen i rasande takt och kände mig nöjd med att leva upp till stilnivån under ännu en fredag, detta var dock innan jag anlände till jobbet.

I lokaltrafiken hade som vanligt min slips dolts av en halsduk och det var inte förrän väl på jobbet som jag insåg att slipsen och koftan hade två olika blå nyanser som inte riktigt matchade varandra, något som inte syntes i det relativa dunklet vid min garderob. (Bara för att två föremål bär samma färg behöver det alltså inte betyda att de matchar varandra, eftersom det kan föreligga kulörskillnader som gör att kombinationen ser skev ut.) Hurusom kan detta såklart låta som en väldigt trivial sak, men det störde mig till den mildra grad att slipsen fick förpassas till skrivbordslådan så fort jag fick möjlighet därtill. (Skjortan är tyvärr så starkt mönstrad att den inte gärna kan bäras utan en kofta och därför var det slipsen som fick vika.)

För att parafrasera ett känt svenskt ordspråk: så kan det gå, när inte lampan är på. Kontrollera alltid att matchningarna du gör faktiskt ser bra ut i ett någorlunda naturligt ljus också.

/G

Med tanke på de minst sagt kyliga tider som nu är över oss har jag en längre tid tänkt skriva något om halsdukar. Jag vet inte till vilken grad ni läsare använder denna värmande halsprydnad, men jag har nästan nått den gräns där jag, under i alla fall åtta av årets tolv månader, inte går ut utan att bära en halsduk (självfallet varierar tjockleken beroende på väderlek och temperatur).

Halsdukar kommer i en rad färg-, form- och fabrikatkombinationer och är ett lysande sätt att både hålla sig varm och att lägga en liten personlig touch på sin outfit. Det behöver inte innebära att man offrar sin värme och fryser ihjäl bara för att man vill se stilig ut på vintern. En bra halsduk hjälper även din, förmodligen rätt tråkiga, vinterjacka/rock att lyfta sig flera steg stilmässigt!

Precis som en slips innebär halsduken en god möjlighet att sticka ut lite med en färg eller ett mönster som, om det bars som ett större plagg, lätt skulle ta över hela utstyrseln (men som i en mindre variant enbart adderar textur och personlighet). På tal om slips så kan även halsduken vara ett gott komplement till nämnda plagg och ytterligare accentuera slipsen, se exemplet nedan. (Ignorera den i min mening opassande färgen på näsduken.)

Personligen är jag ett stort fan av enfärgade halsdukar i klara färger, t.ex. rött eller mörkgult. Jag vet dock att åsikterna om vad som är en passande halsduk går isär och på senare år har särskilt olika rutmönster gjort stora landvinningar bland vårt lands population, se till exempel bilden högst upp som är ett typexempel. Vi kanske dock kan enas om att ingen välklädd man dyker upp i palestinasjal (eller?).

Det som är lite extra roligt med halsduken, likväl som med slipsen, är att man, genom hur man knyter den, kan påverka hur plagget framstår för åskådaren. Olika typer av knutar för osökt tanken till olika stilar och även, för den lite mer insatte, olika tidsepoker eftersom det går mode även i knutar. Häromdagen såg jag en ganska trevlig sammanställning på humorsidan 9gag (som förmodligen är stulen någon annanstans ifrån) som jag ändock tänker delge er: http://9gag.com/gag/azbeK8Z

Själv brukar jag bära vad som enligt sammanställningen kallas för en parisisk knut (som dock kräver en tämligen tilltagen halsdukslängd). Det är däremot inte omöjligt att jag någon av dagarna provar någon något mer elaborant knut nu när jag har denna trevliga guide till hjälp.

Jag uppmanar er alla, upp till bevis framför spegeln. Lycka till!

/G

Sedan då jag på daglig basis (i princip) började skriva i denna blogg märker jag själv att jag har blivit lite skadad. Jag kommer på mig själv med att sitta och observera människorna i min omgivning, studera vad de har på sig och observera både trender och säregenheter. Igår besökte jag Hilton Slussen i jobbet, närmaste bestämt var jag där på trerätters-lunch och möte med representanter från något tjugotal av Sveriges största företag inom den sväng där jag jobbar. Jag kunde då självfallet inte låta bli att titta lite på vad dessa herrar hade på sig.

Av de 25 närvarande personerna bar 80% minst kavaj, av dessa hade sedan ungefär 20% kombinerat kavajen med matchande byxor så att helheten bildade en kostym. Jag kunde även konstatera att den svarta kavajen var klart dominant i det närvarande utbudet, även om en och annan grå eller blå variant kunde skymtas i mängden. Endast en av de närvarande bar dock slips och det var tyvärr inte jag (i och med att jag konformt hade vikt ner mig för att minska det mentala avståndet mellan mig och de närvarande). Två av de närvarande bar dock näsduk i bröstfickan på sin respektive kavaj (och här får jag i alla fall ta igen lite av äran jag förlorade med min slipslöshet).

En liten rolig grej som jag också lade märke till var att det kontinentala skomodet med bruna skor även i semi-formella sammanhang inte alls verkar ha hittat till Sverige. Av de 25 närvarande personerma bar endast fyra personer skor av en kulör som inte var svart. Ordföranden själv bar dock ett par bruna cowboyinspirerade Chelseas, som till råga på allt matchade hans skitiga svarta kostymbyxor med sina lerfläckar (huj vilket modemisstag), vilket mer än nog vägde upp övriga närvarandes subtila klass i skovalet. Något som gladde mig var att både en och annan hade riktigt vackra, randsydda, skor och en herre hade till och med på sig ett par double monstraps i brun mocka, vilket fick min arma själ att mysa lite.

Så vad kan man då lära sig av allt detta? Förvisso är min bransch inte världens mest uppklädda, men kavajen reigns supreme! Oavsett om det är till ett par uddabyxor, ett par jeans eller i konform samstämmighet med de för syftet anpassade kostymbyxorna, är kavajen ett säkert kort för det semi- till hel-formella mötet i Sverige. Vill man sticka ut från mängden kan man med fördel använda slips, näsduk i kavajfickan, eller en färg på skodonen som drar åt det mer kulörta hållet.

/G

Finns det något mer frustrerande än att ha den perfekta outfiten i huvudet bara för att sedan konstatera att man inte äger medlen för att få den att uppstå i verkligheten. Jag sitter för tillfället och förbereder mig smått inför morgondagens Fancy Friday och operabesök genom att putsa mina svarta ”finskor” och förbereda morgondagens klädnad.

Dock insåg jag tämligen snart att jag inte äger någon diskret näsduk till min blå kavajficka, vilket skulle vara perfekt då jag ämnar bära en slips som är nog mönstermässigt i själv (vilket skulle få en för extravagant näsduk att bli för mycket). Nöden är dock uppfinningens moder och efter att ha gett mig på ett gammalt lakan med saxen har jag nu en vit näsduk som i alla fall duger för morgondagens event (den ser faktiskt klart bättre ut än jag någonsin kunnat förvänta mig och med rätt vikning syns inte de frasiga kanter som är effekten av att jag inte hunnit fålla den.) Dock håller detta såklart inte i längden.

Näsdukar är, för att använda animaliska termer, svindyrt. De billigare varianterna brukar kosta kring hundralappen och märkesvarianterna kostar flertalet hundra kronor. Detta tycker jag är väl i överkant för vad det egentligen är, en tyglapp med design. Särskilt de enfärgade är ju rena rama rånet, 30 gånger 30 cm vit linnenäsduk för 200 kr? Jag tror inte det.

Således har jag gått genom min kära moders gamla lager av förkastade örngott, handdukar och tyger , för att så småningom kunna sätta mig och slöjda en uppsättning egna näsdukar. Det borde egentligen inte vara så svårt, bara att klippa till passande bitar och se till att fålla dem på ett schysst sätt. Vi får dock se när jag har tid för detta. Förr eller senare måste det dock ske eftersom jag samlat på mig material för en mindre kollektion. Tiden får utvisa när jag startar mitt slöjdande på allvar, nu är jag i alla fall redo för morgondagens äventyr.

Ps: Läste slutligen ut "Borta med Vinden" idag, jag tyckte att det var riktigt uppfriskande med en bok som porträtterade det amerikanska inbördeskriget ur söderns perspektiv, men kärlekshistorierna kändes en aning verkligshetsfrämmande för mig. Den var dock helt klart läsvärd, nu återstår bara att se vad jag ska påbörja för nytt ikväll.

/G

Att klä sig väl handlar självfallet till stor del om hur ens självbild och självförtroende påverkas av att man känner sig välklädd. Å andra sidan finns det obestridligt en andra del i det hela: hur andra uppfattar en påverkar hur de behandlar en. Detta har självfallet en del att göra med kläder, men idag ämnar jag lyfta en fråga om kroppsspråk och hur detta påverkar utstrålningen.

Dagens ämne: hållning.

De flesta av oss har säkerligen någon gång blivit tillsagda av våra mödrar något i stil med ”sträck på dig, du ser ut som en hösäck”, och nu kommer jag och påstår att mamma hade rätt. Alltför många av oss män har usel hållning och jag erkänner med skam att jag tillhör ovan nämnda skara. Mitt försonande drag är att jag i alla fall försöker göra något åt det.

”Så varför ska man stå rak i ryggen egentligen? Detta är väl inte armén?”, tänker ni. Hållningen säger nämligen mer än du tror om hur du är som person, det är i alla fall denna information som dina medmänniskor plockar upp, även om den är sann eller falsk. Genom att ha en god hållning kommunicerar du till omgivningen att du är någon att räkna med, du skickar ut förtroendeingivande signaler. Det är svårt att utstråla självförtroende om det i grund och botten ser ut som att man står och gömmer sig genom att knyckla ihop sin kropp. Dessutom blir du längre och större om du sträcker på dig, något som biologiskt påverkar hur andra ser dig.

Så vad gör den som plötsligt inser att han suttit framför datorn de sista tio åren och lagt sig till med en klassisk gamnacke? Det lättaste sättet att förbättra sin hållning är självfallet att helt enkelt att sträcka på sig, men detta är inte så lätt att alltid komma ihåg och det är lätt att man faller tillbaka i slentrianen. Min lösning på problemet är att jag försöker att så ofta jag bara kan bära plagg som tvingar mig till att skärpa mig. Jag har märkt att till exempel kavajer gör att jag naturligt rätar på ryggen och även när jag sitter ned märker jag hur jag undermedvetet sträcker på mig bättre iklädd detta plagg. Detsamma gäller skor med en liten klack, det vill säga de flesta dressade skor, även dessa får mig att skärpa mig lite extra.  

I slutändan handlar det om att bygga de nödvändiga musklerna och om man gör detta genom bål/rygg-träning, eller genom att helt enkelt kämpa med hållningen i alla situationer tills den kommer naturligt, det är upp till individen. Tänk dock på det väsentliga: vem ger bäst intryck, en man som sträcker upp sig i sin fulla längd, tillsynes full av självförtroende, eller en man som står som en hösäck och är rädd för att ta plats?

/G

Det här med stilmässig inspiration för oss män som försöker klä oss väl är inte alltid det lättaste. Det är lätt att man helt fastnar i mallen för urpuritansk stil och alltid bär samma uppsättning tämligen livlösa plagg. Visst, det är verkligen inget fel med att alltid ha en vit skjorta till den mörkblå kavajen och svarta oxfords därtill, men hur roligt är det egentligen? När man tagit steget in i stilens förlovade land vill man gärna uppnå något litet mer än de standardiserade utstyrslarna, till exempel genom begagnade av lager, färger och mönster, som kan kombineras på sätt som lyfter en outfit långt över det ordinära.  

Frågan är dock, hur ska man som en man som stilmässigt befinner sig i stadiet av trygga baskombinationer ta detta steg och våga sig ut på obeprövat vatten? Det enklaste sättet är självfallet att försöka få till nya och spännande kombinationer av de plagg man de facto redan har i sin ägo. Prova en slips till en skjorta du aldrig burit den till förut, prova färg-, material- och mönsterkombinationer som du tidigare inte testat. Oftast ser du direkt om resultat blir klädsamt, fruktansvärt, eller mittemellan.

Problemet med ovan nämnda metod är att den tar tid, kräver en viss mån av inspiration samt kreativitet i sig och dessutom inte alltid resulterar i så särdeles mycket nytt. En man med en garderob helt i blå färgskala kommer till exempel sällan lyckas få till någon rafflande och revolutionerande blandning, oavsett hur mycket han kastar om sina blå plagg. Så vad ska den rådville göra?

Stjäl andra personers blandningar! Det är mitt råd till er. Rör man sig i en någorlunda stimulerande miljö kommer man dagligen stöta på män som är bättre klädda än en själv (och i många fall betydligt mer utsvävande). Ibland ser de utklädda ut och ibland ser de uppklädda ut, det finns verkligen alla typer. Genom att se hur de kombinerar sina klädstilar kan man få fantastiska uppslag till saker man själv skulle kunna testa (och man kan också dra erfarenhet av vad som definitivt inte funkar). Ett litet tips är dock att ni är diskreta med ert spanande eftersom det har en tendens att bli något märklig stämning om en personer upptäcker att ni står och synar dem från topp till tå och dreglar över deras perfekt senapsgula chinos eller blåfärgade monkstraps i mocka.

Ett annat ställe, förutom ”stan”, som är fylld med stilmässigt material är självfallet internet. På internet finns också fördelen att man slipper den ovan nämnda pinsamma situationen och kan stirra bäst man vill. Ett problem är dock att många av de bilder som finns är professionella. Inte för att ett proffs inte kan få till en grym stil bättre än en amatör i många fall, men man får betänka att bilderna i grund och botten finns till för att sälja kläderna till en. Bilderna porträtterar alltså inte någon absolut sanning och många kombinationer är usla även om de framställs i vacker dager i dessa bilder.

Själv arbetar jag så att jag sparar ner de bilder som jag tycker bidrar med något nytt. Det finns såklart tusentals schyssta bilder därute, men vad bidrar ännu en svart kostym och vit skjorta med? Således samlar jag på lite udda färgkombinationer som funkar, mönster, användningsområden för plagg, kombinationer, etc.

Att leta inspirationsbilder innebär att gå igenom mycket skit för att hitta några få guldkorn, men det kan ändå vara värt det för att då det där nya uppslaget som gör att man tänker om lite och lyckas kombinera ihop en utstyrsel som är det där lilla extra.

/G 

Innan man börjar läsa ska man dock vara medveten om att han befinner sig på en skomässig nivå som är skyhögt över i alla fall alla människor jag känner. Han billigare randsydda skor, däribland mina nyinförskaffade 1880 Loakeskor, som rena rama budgetvarianten av de skodon han normalt ikläder sig. Således är de flesta skor som visas utanför prisklassen för oss vanliga dödliga, men det hindrar en ju inte från att titta, dregla och ta inspiration till att leta liknande designer i mer moderata prisklasser. Måhända är det bland made-to-order-skorna man tillslut hamnar eftersom saker har en tendens att eskalera över tid.

Hurusom, håll till godo!

/G

 Full brogue. Här är ett exempel på en full brogue, mönster överallt, i Amerika kallad wingtip (observera spetsen som löper upp).

 Half brogue. Här är ett exempel på en half brogue (observera att spetsen från exemplet ovan saknas).

 Quarter brogue. Här är ett exempel på quarter brogue (observera att det endast finns en kort brogue-rand som avdelar tåspetsen från resten av skon).

Så, nog med förklaring om fenomenet i sig, nu till själva förkastandet. Brogues anses av många stilintresserade män vara höjden av stil och bärandet av brogues förespråkas i många och skiftande sammanhang. En överväldigande majoritet hyllar helt enkelt brogues som guds gåva till den stilintresserade mannen, jag å andra sidan är inte lika imponerad.

Det första som kommer till tanken när jag tittar på skor förstörda med brougemönster är att de skulle passa utmärkt i någon dammig spagettivästern. Jag brukar kalla brogues för cowboyskor när Mr. Shamaran visar mig modeller som han tycker är vackra, och detta summerar tämligen bra hur jag känner för denna typ av mönster. I min mening är broguemönster lika oklädsamma i dagens samhälle som cowboystövlar eller cowboyshatt.

Det finns en klassisk devis inom stil som lyder ”less is more”, och i detta fall anser jag att den är minst sagt träffande. Indiskreta brogugemönster på en sko ger, i mina ögon, ett rörigt intryck som tar fokus från skons naturligt vackra linjer. Dessutom finns det en risk för att ett par röriga skor stjäl blickfånget från en i övrigt välkomponerad klädsel. Slutligen får man inte förglömma att brogues i många situationer ger ett tämligen informellt intryck, som inte alltid passar sig.

Det är helt enkelt synd att ett osmakligt mönster ska förstöra så många vackra skor. Allra värst tycker jag det är när broguen gör sitt inträde på skor som redan har en touch av informalitet, till exempel ett par monk-skor. Genom att sätta extra mönster på en sko som får sin skönhet genom de få och välavvägda detaljerna uppnås något som närmst kan liknas vid kitsch.

 Nu vet ni var jag står, frågan är dock bara om jag lyckas omvända resterande 99%.

 

Fancy Friday idag, jag hoppas att du är vackert klädd! Själv bär jag dagen till ära vit skjorta med täta ljusblå ränder, röd slips och blå kavaj. Dagens inlägg ska faktiskt handla om just kavajer och kostymer.

I det casualklädda Sverige kan det ibland ta emot att kränga på sig kavajen, eller ännu värre kostymen, och kila iväg till jobbet/utekvällen/etc. Man står där framför spegeln, vänder och vrider på klädvalet och fegar sedan ur och tar ett par udda byxor istället för kostymbyxor, kofta istället för kavaj, eller hänger tillbaka slipsen man valt i garderoben. Jag vet, jag har också varit där, ibland orkar man helt enkelt inte sticka ut med sin stil genom att vara mer välklädd än alla andra närvarande.  

Jag vill dock påstå att det finns en väldigt stor nytta med att gå i dessa något uppklädda kläder även vid mindre formella tillfällen, allt för att bygga ”kostymvana”. Att göra något tillräckligt mycket gör att man undermedvetet vet hur det ska gå till och att man hanterar det med snarast slentrianmässig säkerhet även i ett skarpt läge. Nu tänker ni, ”vad yrar han om? Skarpt läge för kostym, när skulle det vara?”. Tänk er följande situation. Ni har letat efter ett passande jobb ett tag och plötsligt öppnar sig drömchansen, den där once in a lifetime-möjligheten som bara inte kommer att komma igen. Ert livs viktigaste arbetsintervju väntar, på ett företag där det gäller att göra ett korrekt intryck och ni vet att det förväntas av er att ni kommer dit välklädd.

Plötsligt står ni där på morgonen innan intervjun ska gå av stapeln, ni tömmer hela er garderob för att hitta den perfekta kombinationen och landar tillslut i en kostym som ni sällan, eller närapå aldrig, har använt tidigare. Du dyker upp till arbetsintervjun klädd i ett plagg som du inte riktigt har gjort till ditt eget, troligen har du bara använt det vid studenter, konfirmationer och begravningar. Hur ska du kunna imponera under arbetsintervjun och med självförtroende visa att du är rätt man för jobbet när allt du känner dig är utklädd?

Således finns det en poäng i att ta på sig kostymen, eller i alla fall kavajen, närapå dagligdags för att bygga den vana som ger den där självklarheten i att bära kostym som bara finns hos en försvinnande minoritet män i Sverige. För att låna några bevingade ord, ”A man should look as if he has bought his clothes with intelligence, put them on with care and then forgotten all about them.” Detta är omöjligt att uppnå så länge du inte når den nivå att du är helt bekväm med att bära plagget, så ut och öva med er!

/G

För ett tag sedan skrev jag om mina duster med en lokal skomakare som jag kände försökte blåsa mig angående ett skoköp. Idag fick jag ett samtal från nämnda skomakare (jag hade helt glömt bort att jag givit dem mitt nummer i syfte att bli informerad om när en viss chukka (skotyp) åter skulle finnas i lager). Mest ville jag egentligen prova lästen för att vidga mina kunskaper inför framtida beställningar). Efter detta samtal släpade jag mig dit på lunchrasten för att prova kängan och den satt riktigt bra må jag lova. Dock kunde inte jag inte riktigt bestämma mig för om den var ful, snygg, eller helt enkelt ingetdera. Hurusom skulle jag aldrig köpa ett par Loake-skor till fullpris i Sverige när www.Pediwear.com finns så jag tackade artigt för hjälpen och lämnade butiken.

Innan jag avlägsnade mig hade jag dock gjort en något rolig upptäckt: Aldwych skon som i princip redan var såld tio gånger om enligt skomakaren förra gången jag var inne stod fortfarande kvar på Rea-hyllan. Jag skrattade lite inombords och frågade vad den nu gick på. Priset hade krupit ner till rätt skapliga 1500 kr (som jag först utlovades förra gången med) och jag blev faktiskt lite sugen på att köpa den igen. Dock ska jag låta skomakaren marinera något ytterligare i sina tankar på att han aldrig kommer att bli av med dem och sedan komma med ett skambud, säg 1300 kr, eller 1500 kr  om skyddssula i gummi ingår).

(Undersköna Aldwych för er som har glömt hur den ser ut)

Mellandagsrean väntar ju också, förr eller senare ska den där skon bli min, antingen genom dem eller genom en beställning. Det roliga är att skomakaren själv var ganska uppgiven över detta sista par som vägrade bli sålda, ”vem köper sådana här skor nu när både höst och vinter är här” beklagade han sig. I dessa ord gömmer sig lite livsvisdom, man handlar ju trots allt inte för säsongen, utan för livet. Således, köp när det är billigt, det vill säga när ingen annan köper. Tillgång och efterfrågan i effektivt spel.

/G

Som jag talade om i ett tidigare inlägg idag har alltså äntligen mina saker från www.Pediwear.com kommit (väntan har varit kort men intensiv) och dagens inlägg kommer att bli ett epos i skoporr och kärleksförklaringar till Pediwear och Loake (det vill säga, ungefär det jag brukar syssla med).

Lådan var, som ni kan se på bilden ovan, en tämligen bastant historia och detta var inte särskilt konstigt med tanke på allt jag beställt. Med bultande hjärta började jag packa upp alla mina nya saker och med skräckblandad förtjusning kontrollerade jag om något var skadat. Allt var i perfekt skick och jag glädjen var stor. Således, nedan presenteras mina fynd:

Portföljen var både fantastiskt stilig och betydligt mer gedigen än jag hade förväntat mig, jag blev helt ärligt klart positivt överraskad. Gissningsvis går en portfölj i liknande utförande och kvalité i Sverige på över 3000 kr, men Pediwear försålde mig detta underbara ting för kring tusenlappen. I och med att jag beställde den tillsammans med mina skor slapp jag även att betala frakt, tack för det! 40cm (längd) x 31cm (höjd) x 16cm (bredd) är måtten på den för den som undrar. Jag kan även intyga att det band som genom sina mässingdetaljer går att fästa i portföljen för att omvandla den till axelväska även det är i läder. I Sverige förekommer det ofta band av tyg till läderportföljer, men här har man verkligen inte snålat in! Portföljen var dagens positiva överraskning och jag fullkomligen älskar den! Dessutom fyller den ett stort gapande hål i min garderob, något som såklart gör den ännu mer efterlängtad! (Ärligt talat sitter jag nästan och funderar på att beställa också ett svart exemplar som en tidig julklapp till mig själv.)

Vidare till skorna, den egentliga orsaken till min beställning från www.pediwear.com och dagens huvudnumr. Bruna Loake Cannon från 1880-kollektionen, mina första randsydda skor och en dröm som går i uppfyllelse. Jag visste att de var fantastiskt snygga, satt perfekt på mig och att de har hyllats för sin goda kvalité, hur skulle jag kunna bli överraskad? Vad jag inte visste var exakt hur mycket Pediwear skämmer bort sina kunder. Inte bara fick jag de underbara skorna och den obligatoriska skopåsen från Loake med, utan Pediwear skickade även med ett skohorn, en burk av sitt eget skovax och ett för hand undertecknat brev till ”Mr. G” som utlovade 15% rabatt på mitt nästa Loake-köp hos dem. Måste jag skriva att jag älskar Pediwear eller framgår det med all tydlighet mellan raderna? Det är så små detaljer det handlar om, men jag som kund blir helt fantastiskt glad över dessa saker och jag kan lova att svenska återförsäljare har både ett och annat att lära från sina brittiska kollegor som Pediwear sätter ribban!

Utöver skorna hade jag även beställt en rad prisvärda skovårdsprodukter (dessa hade nog kostat närapå det dubbla om de köptes i Sverige) och ett bra emballage i kartongen hade sett till att allt var helt. Inget att anmärka på här och jag kan gladeligen säga att jag nu lagt den första grunden till mitt eget skovårdskitt.

Jag har nu skrivit en hel del gott om Pediwear... och det tänker jag att fortsätta med! Hylla den som hyllas bör brukar jag säga så here goes: Leveranstiden (8 dagar från beställning till min dörr, från England till Sverige), smått fantastisk och faktiskt bättre än många svenska e-handelsbolag! Dessutom har alla jag pratat med, från kundtjänst till försäljare på Pediwear, varit fantastiskt trevliga och verkligen behandlat mig med en tillbörlig respekt jag i princip aldrig möter bland svenska försäljare! De har verkligen fått mig såld och jag kommer att köpa mina framtida randsydda skor av dem med, det kan jag lova.

Ärligt talat vet jag inte om jag skulle kunna vara gladare just nu. Pengar kan inte köpa lycka, men pengar kan köpa randsydda skor och bruna läderportföljer och det är trots allt nästan samma sak!

/G

Det är paket ankommet (tänk melodi "det är en ros utsprungen" och ni vet vad som surrar i mitt huvud för tillfället). Paketet är äntligen här och ikväll ska jag få tag i det! Jag kan nästan utlova en och annan porrbild för alla skofantaster därute till kvällningen. Håll till godo med "fabriksbilden" till dess!