gsomigentleman.blogg.se

Dagens i-landsproblem: För första gången sedan jag kom på idén har Fancy Friday visat sig vara en börda snarare än något roligt. Imorse stod jag och botaniserade i garderoben och tänkte välja någon slapp piké eller dylikt, i alla fall innan jag insåg att det var fredag. Jag fick hänga tillbaka mitt enkla klädval och försöka ruska fram något nytt, vilket inte var det enklaste med tanke på den knappa tiden tills bussar skulle påstigas, etc.

Klockan tickade obönhörligt medan jag kunde konstatera att de flesta säkra kort befann sig i tvätten, alternativt var ostrukna, och att jag således skulle behöva kreera en outfit på någorlunda fri hand. Det började bli bråttom när jag tillslut krängde på mig något som i rummets dämpade belysning såg rätt trevligt ut, en skjorta med breda grå och vita ränder, en mörkblå kofta och en mörkblå slips med blommotiv. Glad i hågen tågade jag till bussen i rasande takt och kände mig nöjd med att leva upp till stilnivån under ännu en fredag, detta var dock innan jag anlände till jobbet.

I lokaltrafiken hade som vanligt min slips dolts av en halsduk och det var inte förrän väl på jobbet som jag insåg att slipsen och koftan hade två olika blå nyanser som inte riktigt matchade varandra, något som inte syntes i det relativa dunklet vid min garderob. (Bara för att två föremål bär samma färg behöver det alltså inte betyda att de matchar varandra, eftersom det kan föreligga kulörskillnader som gör att kombinationen ser skev ut.) Hurusom kan detta såklart låta som en väldigt trivial sak, men det störde mig till den mildra grad att slipsen fick förpassas till skrivbordslådan så fort jag fick möjlighet därtill. (Skjortan är tyvärr så starkt mönstrad att den inte gärna kan bäras utan en kofta och därför var det slipsen som fick vika.)

För att parafrasera ett känt svenskt ordspråk: så kan det gå, när inte lampan är på. Kontrollera alltid att matchningarna du gör faktiskt ser bra ut i ett någorlunda naturligt ljus också.

/G

Jag tror att väldigt många av oss går runt med tanken på att man borde skriva något ordentligt förr eller senare. Det finns ju trots allt ett talesätt som går ut på att var och en av oss har minst en roman i sig, och personligen är jag inget undantag från denna dröm. Det har dock ofta känts som att det är svårt att hitta tiden och inspirationen att skriva, eller jag trodde det i alla fall tills nu. Idag satt jag nämligen och säkerhetskopierade mina bloggtexter och började att sammanställa och räkna hur mycket text det egentligen rörde sig om.

42 984 (!) ord har jag lyckats producera och publicera sedan den första oktober, ett snitt på 741 ord om dagen ungefär.

 Normalt är jag inte särskilt skrytsam av mig, men den här gången tänker jag förtränga jante och erkänna att jag är lite imponerad av denna bedrift. Omräknat till pocketsidor skulle detta motsvara ungefär 100 sidor, kanske är den där boken inte en omöjlighet på sikt.

/G

Det här med ett korrekt språkbruk… imorse tappade jag en aning av det lilla hopp jag faktiskt har om den yngre generationen när jag hörde en uppskattningsvis 17-18årig herre som använde ordet ”swaglig”. För er som inte ens i er vildaste fantasi kan förstå vad det ska betyda så är det min välgrundade hypotes att det är en form av ”trevlig” eller ”bra”, fast baserat på ordet ”swag” (som de yngre generationerna förövrigt verkar vara tämligen besatta av). Den yngre herren använde termen om en utsikt som tydligen var ”mycket swaglig”, och ungefär då kräktes jag nästan lite i min mun.

Egentligen vet jag inte varför jag reagerade så starkt, slang har ju funnits i alla tider och är i ständig förändring. Studerar man sitt eget språkbruk inser man även snabbt att man själv använder ord som en gång varit slangord och som idag har blivit upptagna i det alldagliga språkbruket av gemene man. Slang kan över tid definitivt berika språket, i alla fall om de ord som föds har en viss "höjd", det är alltså inte detta jag vänder mig emot.

Varför just ordet ”swaglig” kändes så klandervärt kan jag faktiskt inte svara på, men upprörd blev jag. Undertecknad förmodar dock att det har att göra med att dagens ungdomar har kidnappat två fullgoda ord ”swag” och ”swagger” (som har haft helt vanliga användningsområden och en plats i språket sedan länge i engelskspråkiga länder) och gjort dem representativa för ett beteende och en stil som i mina ögon är helt förkastliga.

Ungdomarna har helt enkelt förstört ordet ”swag” för den översebara framtiden, och detta är inte det enda de har för sig som upprör mig. Kalla mig pensionär och obstinat, men hur vettigt är det egentligen att ständigt vråla Yolo ( = you only live once), en fras som används av enfaldiga människor överallt för att ratificera att de gör saker de egentligen inte borde göra. Yolo gör mig dessutom extra arg eftersom frasen egentligen är väldigt snarlik Carpe Diem, fast används i huvudsak av folk som inte är bildade nog att veta att det finns en latinsk fras.

Hurusom, tillbaka till mitt möte med ungdomskulturen på bussen: Jag övervägde smått att där och då prygla lite korrekt språkbruk i honom genom att börja svinga min portfölj, men med tanke på en gentleman inte brukar våld (och eftersom jag inte ville repa portföljen) så avföll jag från att genomdriva impulsen. Jag klev av och gick vidare med mitt liv, dock nog indignerad för att skriva detta bitska blogginlägg. Ynglingen fick leva i fred, jag fick material till min blogg, all well that ends well.

Förövrigt vill jag passa på att länka urban dictionary som har en fantastisk och humoristisk definition av swag: http://www.urbandictionary.com/define.php?term=swag

/G

Med tanke på de minst sagt kyliga tider som nu är över oss har jag en längre tid tänkt skriva något om halsdukar. Jag vet inte till vilken grad ni läsare använder denna värmande halsprydnad, men jag har nästan nått den gräns där jag, under i alla fall åtta av årets tolv månader, inte går ut utan att bära en halsduk (självfallet varierar tjockleken beroende på väderlek och temperatur).

Halsdukar kommer i en rad färg-, form- och fabrikatkombinationer och är ett lysande sätt att både hålla sig varm och att lägga en liten personlig touch på sin outfit. Det behöver inte innebära att man offrar sin värme och fryser ihjäl bara för att man vill se stilig ut på vintern. En bra halsduk hjälper även din, förmodligen rätt tråkiga, vinterjacka/rock att lyfta sig flera steg stilmässigt!

Precis som en slips innebär halsduken en god möjlighet att sticka ut lite med en färg eller ett mönster som, om det bars som ett större plagg, lätt skulle ta över hela utstyrseln (men som i en mindre variant enbart adderar textur och personlighet). På tal om slips så kan även halsduken vara ett gott komplement till nämnda plagg och ytterligare accentuera slipsen, se exemplet nedan. (Ignorera den i min mening opassande färgen på näsduken.)

Personligen är jag ett stort fan av enfärgade halsdukar i klara färger, t.ex. rött eller mörkgult. Jag vet dock att åsikterna om vad som är en passande halsduk går isär och på senare år har särskilt olika rutmönster gjort stora landvinningar bland vårt lands population, se till exempel bilden högst upp som är ett typexempel. Vi kanske dock kan enas om att ingen välklädd man dyker upp i palestinasjal (eller?).

Det som är lite extra roligt med halsduken, likväl som med slipsen, är att man, genom hur man knyter den, kan påverka hur plagget framstår för åskådaren. Olika typer av knutar för osökt tanken till olika stilar och även, för den lite mer insatte, olika tidsepoker eftersom det går mode även i knutar. Häromdagen såg jag en ganska trevlig sammanställning på humorsidan 9gag (som förmodligen är stulen någon annanstans ifrån) som jag ändock tänker delge er: http://9gag.com/gag/azbeK8Z

Själv brukar jag bära vad som enligt sammanställningen kallas för en parisisk knut (som dock kräver en tämligen tilltagen halsdukslängd). Det är däremot inte omöjligt att jag någon av dagarna provar någon något mer elaborant knut nu när jag har denna trevliga guide till hjälp.

Jag uppmanar er alla, upp till bevis framför spegeln. Lycka till!

/G

Jag har tidigare skrivit ett och annat inlägg om min något ansträngda relation till mitt eget hår. Jag vet att det är en skam att klaga på överflöd, men mitt hår är både yvigt och snabbväxande, vilket innebär att jag allt som oftast har uppenbara problem med att tygla det. Av någon anledning verkar mitt hår bara ha två lägen, kort (det står rakt ut åt alla håll) och långt (det lägger sig som en enorm oformlig massa ovanpå mitt huvud). Mellan dessa två lägen brukar jag ha ungefär en vecka då håret faktiskt ser rätt ok ut, i övrigt är det en ständig kamp mot oddsen. Detta var i alla fall den verklighet jag levde i tills för bara ett litet tag sen.

Jag har alltid tittat på folk med något självlockigt hår och varit avundsjuk över den textur deras frisyrer på något sätt alltid har. Mitt hår är tyvärr helt enkelt så rakt att det lätt blir tråkigt och händelselöst oavsett längd. Stundtals har jag hänfalllit till att begagna mig av hårprodukter såsom vax eller gele, men detta har sällan varit någon succé. Klart att man kan piffa lite extra när man ska iväg på något viktigt, men vardagligt bruk av dylika produkter har tyvärr ofta känts som bortslösade pengar.

Jag har varit smått uppgiven, det kan jag medge, men en diskussion med en tjejkompis kom dock att leda in mig på ett spår som förändrat mitt hårliv.

Tjejkompisen, vi kan kalla henne Pennylane, är min diametrala motsats när det kommer till det mesta, inklusive stil. Hon är tjejen som väljer haremsbyxorna när jag kränger på mig kostymen! (På något sätt är det smått fantastiskt att vi kommer så väl överens trots allt.) Hurusom, denna Pennylane hade ett tag dille på att inte använda schampo för att tvätta sitt hår, utan naturprodukter, tänk bikarbonat. Jag brukade skratta åt detta och sedan, för att se henne förfasas, stolt berätta att jag dagligen använde schampo. Pennylane brukade banna mig för att jag på detta sätt förstörde mitt hår och hon hävdade med hård beslutsamhet att man visst inte behöver tvätta håret varje dag.

Jag vet inte riktigt när det var som jag insåg att fröken Pennylane faktiskt hade rätt, men jag har något vagt minne av att det var en dag efter ett partaj. Normalt tvättade jag vid tiden håret varje dag, men denna dagen var annorlunda. I och med att vi hade varit ute på galej direkt efter jobbet på fredagen hade min fredagsdusch uteblivit och således vaknade jag på lördagen och kunde konstatera att håret såg klart bättre ut än vanligt. Märkligt, inte sant? Över tid började jag observera detta fenomen alla de dagar då jag hoppade över att tvätta mitt hår och tillslut provade jag att låta det gå flera dagar utan schamponering. Effekten var ett klart mindre bångstyrigt hår, som dessutom uppvisade något av den textur jag alltid eftertraktat. Bingo!

Observera dock att det absolut inte handlar om att tumma på sin personliga hygien, själv föredrar jag fortfarande att duscha varje dag. Kontentan är helt enkelt att håret mår bättre utan att utsättas för schampo vareviga dag. Personligen har jag nu provat att gå så länge som 5 dagar, utan att tvätta håret med annat än varmvatten, utan att ha upplevt några problem (flickvännen konsulterades för att överse att ingen störande doft kunde uppfattas). Fem dagar känns dock i överkant, tre känns som ett hyfsat snitt (antalet dagar lär dock variera beroende på hårtyp, typ av jobb, rörelsegrad på fritiden, etc).

Så glöm bort alla reklamer om att schamponera mera och gör det motsatta! Så, för er som redan har perfekt hår: grattis! Ni andra kanske kan prova detta lilla tips!

 /G

Sedan då jag på daglig basis (i princip) började skriva i denna blogg märker jag själv att jag har blivit lite skadad. Jag kommer på mig själv med att sitta och observera människorna i min omgivning, studera vad de har på sig och observera både trender och säregenheter. Igår besökte jag Hilton Slussen i jobbet, närmaste bestämt var jag där på trerätters-lunch och möte med representanter från något tjugotal av Sveriges största företag inom den sväng där jag jobbar. Jag kunde då självfallet inte låta bli att titta lite på vad dessa herrar hade på sig.

Av de 25 närvarande personerna bar 80% minst kavaj, av dessa hade sedan ungefär 20% kombinerat kavajen med matchande byxor så att helheten bildade en kostym. Jag kunde även konstatera att den svarta kavajen var klart dominant i det närvarande utbudet, även om en och annan grå eller blå variant kunde skymtas i mängden. Endast en av de närvarande bar dock slips och det var tyvärr inte jag (i och med att jag konformt hade vikt ner mig för att minska det mentala avståndet mellan mig och de närvarande). Två av de närvarande bar dock näsduk i bröstfickan på sin respektive kavaj (och här får jag i alla fall ta igen lite av äran jag förlorade med min slipslöshet).

En liten rolig grej som jag också lade märke till var att det kontinentala skomodet med bruna skor även i semi-formella sammanhang inte alls verkar ha hittat till Sverige. Av de 25 närvarande personerma bar endast fyra personer skor av en kulör som inte var svart. Ordföranden själv bar dock ett par bruna cowboyinspirerade Chelseas, som till råga på allt matchade hans skitiga svarta kostymbyxor med sina lerfläckar (huj vilket modemisstag), vilket mer än nog vägde upp övriga närvarandes subtila klass i skovalet. Något som gladde mig var att både en och annan hade riktigt vackra, randsydda, skor och en herre hade till och med på sig ett par double monstraps i brun mocka, vilket fick min arma själ att mysa lite.

Så vad kan man då lära sig av allt detta? Förvisso är min bransch inte världens mest uppklädda, men kavajen reigns supreme! Oavsett om det är till ett par uddabyxor, ett par jeans eller i konform samstämmighet med de för syftet anpassade kostymbyxorna, är kavajen ett säkert kort för det semi- till hel-formella mötet i Sverige. Vill man sticka ut från mängden kan man med fördel använda slips, näsduk i kavajfickan, eller en färg på skodonen som drar åt det mer kulörta hållet.

/G

A night at the opera, en kväll på operan, är förutom titeln på en väldigt bra skiva utav mitt favoritband Queen, även vad jag ägnade mig åt i fredags. Tillsammans med min förtjusande flickvän och hennes moder bevistade jag en uppsättning av Svansjön på Kungliga operan och nu sitter jag här och försöker sätta ord på vad jag känner för denna typ av underhållning.

Jag vill börja med att kommentera hela fenomenet balett, för det känns som att fler saker bidrar till upplevelsen än normalt är fallet när man är ute på galej.  Kvällen börjar självfallet inte när man anländer till själva operan, utan först ska man helst dinera på någon trevlig restaurang. Sedan, väl på operan, är själva showen uppdelad i många mindre akter, vilket innebär att man har god tid att njuta av både lokalerna och varandras sällskap i de väl tilltagna pauserna.

Jämför detta med en rockkonsert (en sak som jag förövrigt älskar), där man i princip går dit, lyssnar i två-tre timmar, och sedan går man hem. På operan går man dit, tittar i trettio minuter, går ut och tar en glass champagne, tittar i fyrtio minuter, tar en promenad i operans lokaler, tittar i trettio minuter, tar en fika i källarvalven, tittar i tjugofem minuter till och sedan far man hem. Det ligger alltså något bakom uttrycket ”en kväll på operan”, hela upplevelsen är så mycket mer än bara själva dansandet och musiken.

Personligen är jag av sådan karaktär att jag uppskattar alla dessa smådetaljer, jag gillar att sitta i en sal klädd i bladguld och avnjuta ett glas champagne, titta på välklädda människor som tagit fram sina finaste smycken, och för min del bidrar dessa och andra liknande detaljer till att förhöja kvällen i sin helhet. Dessutom älskar jag, som nog ingen som läser denna blogg har missat, att klä upp mig och denna kväll kunde jag väl få utlopp för detta. Det var sannerligen en glädje att se alla välklädda människor som dväljdes i operans lokaler och jag tror spontant att de män som lämnat slipsen hemma kände sig något underklädda. Detta är en sanning som inte gäller på särskilt många platser år 2013 och därför kände jag mig direkt minst sagt hemmastadd.  

/G

Efter att över helgen ha unnat mig själv lite hjärndöd avslappningsläsning (Conn Igguldens bok ”Stäppens krigare”, som är den första i en serie av fem om Genghis Kahn) satte jag igår igång med att läsa en bok av Joseph Heller. För er som är någorlunda litterärt bevandrade kanske det ringer en liten klocka vid namnet Heller, han är ju trots allt skapare av det kultförklarade komiska mästerverket Moment 22 (en bok som jag förövrigt varmt rekommenderar och som tillhör mina personliga favoriter).

Hurusom, den nya boken är ”God som guld”, engelsk titel ”Good as Gold” (den är lite mer tvetydig på engelska, eftersom huvudkaraktären heter Bruce Gold). Normalt strävar jag efter att läsa böcker på deras originalspråk om jag behärskar detta, men i och med att jag fyndade ovan nämnda bok på Myrorna för en tia kunde jag inte gärna ha några direkta krav på detta. Efter att ha kommit ungefär 50 sidor in kan jag konstatera att den, precis som Moment 22, är fylld av de abrovinklar och motsägande absurbismer som är Hellners kännetecken, och jag finner den hittills rätt förtjusande, även om historien inte riktigt kommit igång än.

Att Heller är upphovsmannen höjer självfallet förväntningarna något, dock har jag svårt att se att denna bok ska lyckas överträffa smått magiska Moment 22. Således försöker jag att läsa den med ett öppet sinne och är den bra kanske det resulterar i fler Heller-köp så småningom.

/G

Något de allra flesta människor förr eller senare kommer att behöva gå igenom är det fruktade bankmötet. Oftast är det så att man har kommit till den punkt i livet där man vill, eller behöver, köpa en bostad och då är de dags att med mössan i handen komma på besök hos stora stygga banken och tigga om pengar. Eller?

Jag kan ju säga att jag hoppas att min personlige bankman har förberett sig, för jag har rustat mig för krig. Idag ska jag bärga en ränta lägre än de flesta Svenssons kan drömma om.

Banken är ett företag och försöker således att med alla medel gå med vinst (vilket de allt som oftast gör). De kommer alltså på alla möjliga vis försöka sälja sina egna produkter och maximera den nytta de har utav dig som kund. Detta gäller självfallet även lån och ränta, de bedriver ingen välgörenhet och du kan sluta förvänta dig allmosor. Den första regeln är alltså att inte lita på något de säger, banken är inte din vän. Banken kommer att lura dig om du tillåter den.

Så banken är ute efter din plånbok och dess innehåll, vad finns det för motmedel? Det gäller att vara påläst, taggad och medveten! Tvinga banken att ta dig på allvar och inse att du inte är någon Svensson som de lätt kan förvilla och sätta sig på.

Jag har aldrig besökt min personlige bankman utan slips och kavajen på. Jag är ung och medveten om att jag på grund av detta kan uppfattas som oerfaren, och därför tar jag till varenda knep i boken för att få dem att inse att jag inte är någon de kan lura. När min bankman lade upp ett sparandepaket till mig med enbart bankens egna (tämligen underpresterande) fonder kollade jag upp dem på www.morningstar.se och ifrågasatte sedan varför han inte hade rekommenderat de fonder i samma kategorier som genererade bättre avkastning över tid till lägre risk. Man kan säga att han fick skämmas en hel del! Det är min åsikt att man inte får låta dem komma undan med dåliga råd och man ska alltid räkna, dubbelkolla och ifrågasätta innan man accepterar något.

Så vilka frågor ska jag lyfta med min bankman idag när vi ska prata bolån?  

1. Ränta på lånet – Det vill säga bankens standardränta, den som ses i tidningarna.

2. Ränterabatt – Det vill säga den betydligt lägre ränta som de behöver erbjuda för att jag ska vara intresserad. Medelsvensson får 0,40% i ränterabatt i snitt, jag ska ner betydligt mer än så.

3. Hur länge denna ränterabatt gäller – Viktigt så att banken inte ensidigt kan säga upp ränterabatten så att man blir stående kvar med svarte Petter.

4. Om det finns möjlighet till ökad ränterabatt om den rörliga räntan stiger – Vid högre ränta bör ränterabatten kunna öka eftersom bankens fasta kostnader, som motiverar en del av räntan, bör vara desamma.

5. Möjlighet till ytterligare ränterabatt vid ökad amorteringstakt/sparande – Ibland kan det vara ekonomiskt logiskt att amortera på lånet eller öppna ett sparande hos banken. Observera dock att det är viktigt att jämföra vad man tjänar på räntesänkningen mot det man (troligen) förlorar på att behöva spara hos dem.

6. Fria amorteringar – Det var nyligen på tapeten att vissa personer inte fick amortera som de ville, således är detta en dubbelkoll på att denna möjlighet finns.

7. Fasträntekonto med en ränta överstigande 2,45% – Som bolånekund kan man förvänta sig vissa andra fördelar, personligen vill jag ha tillgång till ett fasträntekonto med en riktigt bra ränta.

Om jag får svar på frågorna ovan som är acceptabla kommer jag att vara nöjd och intresserad av bankens tjänster. Det återstår att se vad bankmannen säger.

Övriga tips:
1. Kolla med ditt fackförbund om de har någon deal med bankerna, personligen är jag med i JUSEK och har därför rätt att låna till en ränta på max 0,90 punkter över nuvarande inlåningsränta.

2. Våga vägra bunden ränta! Bunden ränta gör att du inte smidigt kan byta bank ifall din börjar missköta sig. Dessutom är det, i min mening, ekonomiskt logiskt att inte binda räntan och detta har även visat sig vara så över tid. Är du rädd för att räntan ska segla iväg kan du ju alltid ha ett buffertsparande vid sidan av, på detta sätt har du samma säkerhet och får behålla pengarna om räntan inte sticker istället för att ge bort dessa till banken. (Se bland annat http://www.svd.se/naringsliv/branscher/bank-och-fastighet/pa-tok-for-spekulativt-att-binda-rantan_8425846.svd om du vill läsa mer).

3. Ha koll på läget. Det räcker inte med kavaj och välkammat hår för att göra ett vettigt intryck. Se till att du har koll på din egen ekonomi och ekonomisk terminologi i allmänhet. Det är en fördel om du på kronan vet hur stora dina tillgångar och skulder är, om du vet hur mycket du sparar i snitt en vanlig månad och hur din ekonomi ser ut framåt om man prognosticeras. Personligen har jag i förväg förberett en sammanställning över hela min ekonomi och dess utveckling tillsammans med en framtidsprognos. Du ska vara mannen med planen! Ha koll på läget och du blir så mycket svårare att både ignorera och skrämma.

4. Våga prata ränta! På något sätt är det lite tabu kring till vilken ränta man lånar. Frågar du inte folk i din närhet vet du inte vilka möjligheter till räntesänkningar du har, kanske har grannen, vännen, moster eller arbetskamraten ett liknande lån till en betydligt lägre ränta. Du förtjänar samma fördelar, men ingen kommer att ge dig dem gratis. Rusta dig till strid och bege dig till ditt lokala bankkontor idag!

5. Våga säga nej. Kommer inte banken med ett vettigt erbjudande som du kan känna dig nöjd med, gå därifrån. Det finns alltid andra banker.

Förberedelserna är klara, nu återstår bara att se hur många av mina krav jag kan lyckas driva igenom. Taggad till tusen är jag i alla fall!  

/G

 

Ibland räcker dygnets 24 timmar inte riktigt till. Just nu skulle jag vilja spamma er med inlägg om helgens erfarenheter från den "finkulturella" sfären och dessutom skriva något om de bästa tipsen inför räntemötet med banken. Eftersom jag ska träffa min personliga bankman imorgon och prata lån inför lägenhetsköpet har jag dock inte tid just nu eftersom jag måste slipa mina knivar, så att säga.

Återkommer imorgon om jag hinner, se till att vara gentlemannalika tills dess!

/G

Idag ska jag skriva om ett av mina stora irritationsmoment här i livet, nämligen gångtrafikanters brist på logik och hyfs. Var gång jag är ute och rör mig bland folk kan jag inte undgå att bli aningen irriterad över att en del människor inte verkar förstå att det är ett samspel med andra människor att ta sig fram i den här staden. Det är folk som står på fel sida i rulltrappan, mammor som går i bredd på smala trottoarer med sina barnvagnar och söndagsdrömmare som stannar mitt i dörröppningar utan att förstå att de är i vägen. Många är syndarna och nu ska de få sig en känga.

Att ta sig från plats A till plats B till fots i Stockholm kan vara något av en utmaning. Inte bara måste man akta sig för taxichaufförer som tolkar stopplikter och rödlysen som de vill, cyklister som rusar fram i hundratjugo knyck, medan de frenetiskt pumpar pedalerna och bryter mot trafikreglerna, men man måste även hålla koll på sina medgångtrafikanter. Alltför många verkar inte riktigt förstå att det skulle bli bättre för alla om lite vett och etikett blev allrådande angående hur man bör gå.

Några passande regler för allas trevnad:
1. Håll till höger för att undvika konfrontationer och låta människor ”köra om” på vänster sida. (Förutom om du går på en väg som trafikeras av bilar, då ska du självfallet gå på vänstersidan.)
2. Om du ska stanna, gör detta ur vägen och inte precis efter dörrar, tunnelbanespärrar eller i trappor.
3. Stå till höger i rulltrappan, se regel 1 ovan.
4. Om möjligt, anpassa din fart till dina medgångtrafikanter, gör det annars möjligt för dem att passera.
5. Det är ingen mänsklig rättighet att få gå tre i bredd med dina vänner, eller att rulla barnvagnarna bredvid varandra, lämna utrymme!
6. Råkar du stöta in i någon eller kliva på dem, be för bövelen om ursäkt!

Människor som går långsamt och utan tanke irriterar mig nog mest av alla. Inte sällan har jag bråttom när jag är på väg och överlag önskar jag inte att slösa mer tid än nödvändigt på att färdas till fot. Ofta står då någon tölp mitt i vägen. (Observera att jag inte vänder mig mot människor som av olika anledning inte kan hålla en hög fart, tillexempel åldringar, eller halta och lytta.) De långsamtgående är dessutom samma människor som alltid går mitt på trottoaren, till synes för att effektivt förhindra att andra kan passera bakifrån, och som närsomhelst kan stanna abrupt för att titta på något. Samma kategori människor tillhör dem som kan stå mitt i trappen på Slussens tunnelbanestation, för att vänta på sin kompis, utan att förstå att de dämmer upp flödet av människor och orsakar både köer och irritation (exempel tagit ur verkligheten).

Dessa ovan nämnda beteenden uppvisas ständigt över hela vår stad, men värst är det troligen i tunneln mellan pendeltåget och tunnelbanan på T-centralen. Där kan vem som helst beskåda den totala gånganarkin närapå dagens alla timmar. Inte finns där bara människor som både går långsamt, i bredd och vägrar låta folk passera, men det finns även motsatsen: folk som har så bråttom att de tror att det kommer gå snabbare att ”köra mot trafiken”. Det vill säga, folk som kommer sicksackande mot strömmen på ”fel” sida, drivna av desperationen efter att ha suttit fast bakom någon långsamtgående.

Varför finns det inte en grundtanke med att alla gående håller så långt till höger det går, vilket skulle ge möjlighet till ”omkörning” till vänster? Precis som på motorvägen helt enkelt! Detta skulle leda till att de långsamma kan få gå hur långsamt de vill, utan att orsaka irritation eller bli påsprungna av de som skyndar på, och de snabbgående kan få blåsa förbi i vilket tempo de vill. Dessutom slipper de som vill förbi sicksacka vilket troligen gör hela gångupplevelsen bättre för alla inblandade.

/G

Idag har varit en lyckad dag och jag har tagit ännu ett steg mot att att ha ett komplett bohag då jag flyttar in i min nya lägenhet. Under dagens tidiga timmar var jag, tillsammans med både mor och mormor, på resande fot, på väg till Gustavsberg och den outlet som finns där. Väl på plats kunde jag semi-bittert konstatera att de för tillfället inte hade allt jag ämnade köpa i lager, men jag kom ändå hem med en stor (om än mindre än planerat) uppsättning föremål. Swedish Grave är vad jag har valt till min servis (jag har tidigare skrivit inlägg där jag dreglar över denna) och nu var det dags att handla! Det blev tio assietter, åtta djupa tallrikar, tre små uppläggningsskålar och en stor potatisskål som fick följa med i bilen hem. (Jag äger sedan tidigare sex kaffekoppar och sex tékoppar i samma servis, vilka dock skulle behöva kompletteras med i alla fall två av varje).

Kvar att köpa, för att ha en någorlunda komplett uppsättning och därigenom möjlighet att utfordra åtta personer åt gången, är åtta stycken förrättstallrikar och åtta stycken varmrättstallrikar. Utöver dessa åtrår jag en gräddkanna, som jag egentligen inte behöver, men som skulle vara perfekt till exempel för vaniljsåsen till äppelpajen. Vi får se hur det blir, på längre sikt känns det dock självklart att utöka kollektionens alla beståndsdelar till att omfatta nog föremål för bjudningar i tolvpersonersklassen.

Jag kom dock inte endast hem med dessa trevliga föremål idag. I shoppingivern plockade jag även på mig några nya, induktionsanpassade, kastruller i en närliggande butik och kom hem med ett långt mer komplett kök än vad jag innehade när dagen begynte. A day well spent, om du frågar mig.

/G

Hela den där bloggen handlar om min strävan mot att bli en sann gentleman på alla plan, och jag hoppas att ni inser att det pågår en hel del jobb bakom kulisserna utöver det som redovisas här. Vissa aspekter är ganska lätta att förmedla, men är inte tidsmässigt särskilt prioriterade, t.ex. kan jag skriva stilinlägg på löpande band men jakten på kläder upptar en väldigt liten del av min vardag. Andra saker är något svårare att fånga, till exempel kampen för att bilda sig, och detta är en större del av projektet som egentligen pågår i skymundan. (Detta helt enkelt därför att det tar en hel del tid att tugga igenom alla de böcker jag har som målsättning att sluka.)

 Varje dag är på sitt sätt utformad för att ta mig vidare mot mitt mål och därför tänkte jag att jag skulle kunna posta en liten snabbgenomgång av hur en vanlig vardag ser ut för mig:

06.00-06.50                                   – Läser DN medan jag äter frukost och kollar aktier/fonder.
06.50-07.50                                   - Lämnar hemmet för att resa in till arbetet i staden (läser på vägen in)
07.50-08.00                                   - Anländer till arbetsplatsen och kollar nyhetsuppdateringarna.
08.00-12.00                                   - Arbete
12.00-13.00                                   - Lunch, inklusive halvtimmespromenad vid gott väder, annars läsning.
13.00-16.30                                   - Arbete
16.30-17.20                                   - Lämnar jobbet för att resa hem (läser på vägen hem)
17.20-18.30                                   - Middag och ev. disk
18.30-19.30                                   - Träning
19.30-20.30                                   - ”fritid” (aktier, bloggande, gitarr)
20.30-22.00                                   - Läser
22.00                                               - Släcker lampan

Repetera.

Självfallet ser inte exakt varje dag ut sådär, roliga saker händer ofta i veckorna som gör att man avvarar en dag till exempelvis afterwork, träffa vänner, spendera tid med flickvännen, etc. Dock skulle jag vilja påstå att i alla fall 80% av mina vardagar ser ut exakt såhär. Ledorden är tidsoptimerat och effektivt för att maximera nyttan. Dessutom är jag en sådan vanemänniska att jag mår bra av mina rutiner, det känns inte jobbigt att följa dem, snarare ger de stadga och trygghet till min vardag.  

Som ni ser får vissa saker klart mer utrymme än annat och så måste det vara, prioriteringar är viktiga. Det essentiella är dock att det finns en tanke bakom det man gör. Dock ska man inte underskatta nyttan av att bara slappna av ibland också och jag är medveten om att den livsstil jag har inte är för alla och att många troligen skulle bli olyckliga av den. Personligen låter jag mina helger vara mycket friare än de strikta veckorna, på något sätt känns veckodagarna ändå förlorade och då kan jag lika gärna utnyttja dem till max. Helgen å andra sidan får stå för betydligt större frihet. På detta sätt uppnår jag någon form av livsbalans som i alla fall fungerar ypperligt för mig.  

/G

Finns det något mer frustrerande än att ha den perfekta outfiten i huvudet bara för att sedan konstatera att man inte äger medlen för att få den att uppstå i verkligheten. Jag sitter för tillfället och förbereder mig smått inför morgondagens Fancy Friday och operabesök genom att putsa mina svarta ”finskor” och förbereda morgondagens klädnad.

Dock insåg jag tämligen snart att jag inte äger någon diskret näsduk till min blå kavajficka, vilket skulle vara perfekt då jag ämnar bära en slips som är nog mönstermässigt i själv (vilket skulle få en för extravagant näsduk att bli för mycket). Nöden är dock uppfinningens moder och efter att ha gett mig på ett gammalt lakan med saxen har jag nu en vit näsduk som i alla fall duger för morgondagens event (den ser faktiskt klart bättre ut än jag någonsin kunnat förvänta mig och med rätt vikning syns inte de frasiga kanter som är effekten av att jag inte hunnit fålla den.) Dock håller detta såklart inte i längden.

Näsdukar är, för att använda animaliska termer, svindyrt. De billigare varianterna brukar kosta kring hundralappen och märkesvarianterna kostar flertalet hundra kronor. Detta tycker jag är väl i överkant för vad det egentligen är, en tyglapp med design. Särskilt de enfärgade är ju rena rama rånet, 30 gånger 30 cm vit linnenäsduk för 200 kr? Jag tror inte det.

Således har jag gått genom min kära moders gamla lager av förkastade örngott, handdukar och tyger , för att så småningom kunna sätta mig och slöjda en uppsättning egna näsdukar. Det borde egentligen inte vara så svårt, bara att klippa till passande bitar och se till att fålla dem på ett schysst sätt. Vi får dock se när jag har tid för detta. Förr eller senare måste det dock ske eftersom jag samlat på mig material för en mindre kollektion. Tiden får utvisa när jag startar mitt slöjdande på allvar, nu är jag i alla fall redo för morgondagens äventyr.

Ps: Läste slutligen ut "Borta med Vinden" idag, jag tyckte att det var riktigt uppfriskande med en bok som porträtterade det amerikanska inbördeskriget ur söderns perspektiv, men kärlekshistorierna kändes en aning verkligshetsfrämmande för mig. Den var dock helt klart läsvärd, nu återstår bara att se vad jag ska påbörja för nytt ikväll.

/G

Att klä sig väl handlar självfallet till stor del om hur ens självbild och självförtroende påverkas av att man känner sig välklädd. Å andra sidan finns det obestridligt en andra del i det hela: hur andra uppfattar en påverkar hur de behandlar en. Detta har självfallet en del att göra med kläder, men idag ämnar jag lyfta en fråga om kroppsspråk och hur detta påverkar utstrålningen.

Dagens ämne: hållning.

De flesta av oss har säkerligen någon gång blivit tillsagda av våra mödrar något i stil med ”sträck på dig, du ser ut som en hösäck”, och nu kommer jag och påstår att mamma hade rätt. Alltför många av oss män har usel hållning och jag erkänner med skam att jag tillhör ovan nämnda skara. Mitt försonande drag är att jag i alla fall försöker göra något åt det.

”Så varför ska man stå rak i ryggen egentligen? Detta är väl inte armén?”, tänker ni. Hållningen säger nämligen mer än du tror om hur du är som person, det är i alla fall denna information som dina medmänniskor plockar upp, även om den är sann eller falsk. Genom att ha en god hållning kommunicerar du till omgivningen att du är någon att räkna med, du skickar ut förtroendeingivande signaler. Det är svårt att utstråla självförtroende om det i grund och botten ser ut som att man står och gömmer sig genom att knyckla ihop sin kropp. Dessutom blir du längre och större om du sträcker på dig, något som biologiskt påverkar hur andra ser dig.

Så vad gör den som plötsligt inser att han suttit framför datorn de sista tio åren och lagt sig till med en klassisk gamnacke? Det lättaste sättet att förbättra sin hållning är självfallet att helt enkelt att sträcka på sig, men detta är inte så lätt att alltid komma ihåg och det är lätt att man faller tillbaka i slentrianen. Min lösning på problemet är att jag försöker att så ofta jag bara kan bära plagg som tvingar mig till att skärpa mig. Jag har märkt att till exempel kavajer gör att jag naturligt rätar på ryggen och även när jag sitter ned märker jag hur jag undermedvetet sträcker på mig bättre iklädd detta plagg. Detsamma gäller skor med en liten klack, det vill säga de flesta dressade skor, även dessa får mig att skärpa mig lite extra.  

I slutändan handlar det om att bygga de nödvändiga musklerna och om man gör detta genom bål/rygg-träning, eller genom att helt enkelt kämpa med hållningen i alla situationer tills den kommer naturligt, det är upp till individen. Tänk dock på det väsentliga: vem ger bäst intryck, en man som sträcker upp sig i sin fulla längd, tillsynes full av självförtroende, eller en man som står som en hösäck och är rädd för att ta plats?

/G

Idag har varit en lång dag och jag har varit iväg på kurs och rådbråkat min hjärna med en massa juridiska frågeställningar. Det har varit utvecklande, men också uttröttande kan jag lova. Detsamma kommer även att gälla för morgondagen och därför blir det lite inläggsbrist för tillfället, eventuellt kanske jag tar mig samman och skriva något till senare ikväll.

En sak som jag förövrigt själv ämnar sysselsätta mig med ikväll, och som jag vill påminna er om, är att ta hand om mina skinnprodukter. Skor är tämligen naturligt att man både tvättar och putsar, men det är lätt att glömma bort att till exempel handskar och väskor också mår bra av lite kärlek mellan varven. Personligen sitter jag och ger min portfölj ett extra lager smörj inför den planerade debuten på fredag.

Varför just på fredag tänker ni? Jag ska faktiskt iväg en sväng till operan och se Svansjön tillsammans med min förtjusande flickvän och hennes minst lika förtjusande moder. Detta är något jag sett fram emot en hel del och upplevelsen ska förhoppningsvis hjälpa till att fylla den gapande lucka i min bildning opera och balett är.

Något som förmodligen inte undgått någon av de av er som läser denna blogg är att jag läser en hel del och anser att detta är ett bra sätt att bilda sig. Detta är dock såklart inte det enda och det finns många områden som är värda att utforska, däribland en hel del former av kultur. Således är jag smått extatisk över att äntligen få detta gjort! Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men jag försöker att gå in fördomsfritt i dett hela och så får vi se om det är något som kan uppskattas. Redan nu är jag dock exalterad över möjligheten att klä upp mig lite extra. Fancy Friday is coming to get you!

/G

Det är viktigt att komma ihåg att koppla av i vardagen även om man känner att man har mycket som man vill hinna med att göra. Jag själv kan ibland bli stressad över allt jag vill göra på en dag och 24 timmar räcker sällan till på ett vettigt sätt när man har ett sådant stort sömnbehov som jag. För att koppla av spelar jag gitarr och jag brukar säga att det är min bästa meditation. Ge mig tio minuter med en gitarr när jag kommer hem sur och tvär efter att ha suttit i kollektivtrafiken på vägen hem från jobbet och alla spänningar har släppt. Efteråt är jag som en ny människa och kan ta tag i resten av dagens uppgifter.

/G

Det här med stilmässig inspiration för oss män som försöker klä oss väl är inte alltid det lättaste. Det är lätt att man helt fastnar i mallen för urpuritansk stil och alltid bär samma uppsättning tämligen livlösa plagg. Visst, det är verkligen inget fel med att alltid ha en vit skjorta till den mörkblå kavajen och svarta oxfords därtill, men hur roligt är det egentligen? När man tagit steget in i stilens förlovade land vill man gärna uppnå något litet mer än de standardiserade utstyrslarna, till exempel genom begagnade av lager, färger och mönster, som kan kombineras på sätt som lyfter en outfit långt över det ordinära.  

Frågan är dock, hur ska man som en man som stilmässigt befinner sig i stadiet av trygga baskombinationer ta detta steg och våga sig ut på obeprövat vatten? Det enklaste sättet är självfallet att försöka få till nya och spännande kombinationer av de plagg man de facto redan har i sin ägo. Prova en slips till en skjorta du aldrig burit den till förut, prova färg-, material- och mönsterkombinationer som du tidigare inte testat. Oftast ser du direkt om resultat blir klädsamt, fruktansvärt, eller mittemellan.

Problemet med ovan nämnda metod är att den tar tid, kräver en viss mån av inspiration samt kreativitet i sig och dessutom inte alltid resulterar i så särdeles mycket nytt. En man med en garderob helt i blå färgskala kommer till exempel sällan lyckas få till någon rafflande och revolutionerande blandning, oavsett hur mycket han kastar om sina blå plagg. Så vad ska den rådville göra?

Stjäl andra personers blandningar! Det är mitt råd till er. Rör man sig i en någorlunda stimulerande miljö kommer man dagligen stöta på män som är bättre klädda än en själv (och i många fall betydligt mer utsvävande). Ibland ser de utklädda ut och ibland ser de uppklädda ut, det finns verkligen alla typer. Genom att se hur de kombinerar sina klädstilar kan man få fantastiska uppslag till saker man själv skulle kunna testa (och man kan också dra erfarenhet av vad som definitivt inte funkar). Ett litet tips är dock att ni är diskreta med ert spanande eftersom det har en tendens att bli något märklig stämning om en personer upptäcker att ni står och synar dem från topp till tå och dreglar över deras perfekt senapsgula chinos eller blåfärgade monkstraps i mocka.

Ett annat ställe, förutom ”stan”, som är fylld med stilmässigt material är självfallet internet. På internet finns också fördelen att man slipper den ovan nämnda pinsamma situationen och kan stirra bäst man vill. Ett problem är dock att många av de bilder som finns är professionella. Inte för att ett proffs inte kan få till en grym stil bättre än en amatör i många fall, men man får betänka att bilderna i grund och botten finns till för att sälja kläderna till en. Bilderna porträtterar alltså inte någon absolut sanning och många kombinationer är usla även om de framställs i vacker dager i dessa bilder.

Själv arbetar jag så att jag sparar ner de bilder som jag tycker bidrar med något nytt. Det finns såklart tusentals schyssta bilder därute, men vad bidrar ännu en svart kostym och vit skjorta med? Således samlar jag på lite udda färgkombinationer som funkar, mönster, användningsområden för plagg, kombinationer, etc.

Att leta inspirationsbilder innebär att gå igenom mycket skit för att hitta några få guldkorn, men det kan ändå vara värt det för att då det där nya uppslaget som gör att man tänker om lite och lyckas kombinera ihop en utstyrsel som är det där lilla extra.

/G 

Innan man börjar läsa ska man dock vara medveten om att han befinner sig på en skomässig nivå som är skyhögt över i alla fall alla människor jag känner. Han billigare randsydda skor, däribland mina nyinförskaffade 1880 Loakeskor, som rena rama budgetvarianten av de skodon han normalt ikläder sig. Således är de flesta skor som visas utanför prisklassen för oss vanliga dödliga, men det hindrar en ju inte från att titta, dregla och ta inspiration till att leta liknande designer i mer moderata prisklasser. Måhända är det bland made-to-order-skorna man tillslut hamnar eftersom saker har en tendens att eskalera över tid.

Hurusom, håll till godo!

/G

Dagens inlägg är skrivet i affekt och kommer delvis att handla om politik, är du en läsare som inte är intresserat av detta, eller mina tankar rörande sådana frågor, kan du sluta läsa här (så lovar jag att återkomma med ett inlägg om stil eller dylikt nästa gång.)

Vad hände med driftigheten och det sunda förnuftet? Vad hände med ansvarstagandet för sitt eget liv? Vad ger samhället egentligen för signaler till sina medborgare och vilka beteenden finns det incitament till?

En tendens jag tycker blir alltmer utbredd i samhället är att människor kort och gott inte lyckas ta hand om sig själva och sedan klagar över den usla situation de försatt sig i. Ofta tycker de också att de har en underliggande rättighet att ha det minst lika bra som någon som faktiskt har kämpat hela livet och kommit någonstans. Längs vägen har vi hamnat i en situation där det plötsligt nästan har blivit mer ok att inte kunna sköta sig själv och sitt liv än att göra det bra (här kan hänvisas till den större mängd inlägg jag skrivit om ekonomi och jante tidigare). Hur kommer det sig att det blivit mer legitimt att bränna alla pengar man kommer över än att över tid ansamla viss rikedom? Ska man verkligen behöva skämmas för att man har pengar skapat sin förmögenhet själv, medan andra utan eftertanke omsatt sina pengar i skräp?

Varför jag själv blivit till den mildra grad medveten om detta beteende (så att jag till och med känner mig manad att skriva detta inlägg), är för att det inte längre går att ignorera hur en del människor i min direkta närhet väljer att leva sina liv. Det är skuldsättning hit, leva över sina tillgångar dit, och i slutändan likväl ett oförstående inför det faktum att man inte långsiktigt kan leva på detta sätt. Till råga på allt hyser dessa människor en mentalitet som i korthet går ut på att det är en mänsklig rättighet att leva sitt liv med en högre standard än man har råd med.

De personer (i min omgivning) som uppvisar denna mentalitet är sådana som oftast inte jobbar alls, eller jobbar i mindre utsträckning, tänk ströjobb och/eller svartjobb. De har i princip aldrig lyckats behålla några fasta jobb på grund av problem med att följa regler och normer, samt är personer som med ofelbar säkerhet lyckas spendera alla monetära medel de kommer över, för att sedan gnälla om hur lite de har och hur mycket de egentligen förtjänar. Kort och gott, människor som vill ha allt, men som inte är redo att prestera något för att få det.

I Sverige, ett land där varje medborgare har all världens chans att lyckas, finns det väldigt många som inte lägger manken till och som sedan klagar när resultaten uteblir. Personligen är jag uppväxt i en förort och som många andra platser i Stockholmsområdet var detta kanske inte alltid världens bästa plats att växa upp på, men jag gjorde det bästa av min möjlighet och är nu utbildad jurist (tack till det svenska utbildningssystemet). Vem som helst kan göra samma resa med lite dedikation till sina studier! Sen kvarstår det faktum att finns en massa andra saker man kan bli/göra om man nu inte råkar känna passionen för lagboken. Det finns tusen och åter tusen typer av jobb och jag lägger ingen värdering i vilken typ av jobb man utför, bara man gör ett gott dagsverke.

Vem som helst, och jag menar verkligen vem som helst, har i Sverige möjligheten att bli vad som helst. Alla har såklart inte potentialen eller motivationen, men möjligheten finns där för alla. Därför blir jag rosenrasande när folk står och skyller sin usla livssituation på någon annan än sig själv, oftast den rika minoriteten eller staten. Ett klassiskt exempel är ungdomarna ute i Husby som för inte alltför länge sidan fick för sig att bränna bilar för att ”samhället inte bryr sig om dem”. Hade de studerat eller skaffat sig andra kvalifikationer för att utföra ett ärligt arbete hade de förmodligen inte varit arbetslösa och bränt bilar.  

Det har infunnit sig en ”jag har rätt till”-mentalitet i samhället och man anser sig överlag ha väldigt många rättigheter (men väldigt få skyldigheter) gentemot staten. Personligen anser jag att var och en ska ha lön efter prestation, men att alla ska ha rätt till en miniminivå baserat på behov. Sedan kan det såklart diskuteras vad som är en lämplig miniminivå. Det vill säga, pengar åt den som arbetar och presterar, men också ett värdigt liv till den som av olika anledningar inte kan.

Bidragssystemet har på den sista tiden blivit något av en käpphäst för min del eftersom jag tycker att det till viss del undergräver företagsamheten och lusten till strävan bland medborgarna. Jag tycker jag att det är tämligen galet att staten portionerar ut pengar till människor utan att kräva någon form av direkt motprestation, det undergräver tanken med samhället där alla är med och bidrar. Själv är jag av den uppfattningen att de som är arbetsföra, men likväl får bidrag av staten av olika anledningar, borde kunna krävas på motprestation av något slag. Varför inte till exempel kalla ut dem för snöskottning varje år när våra järnvägar i princip snöar in. För mig är det helt verklighetsfrämmande att ge någon lön utan motprestation och sedan får ni häcklande kalla mig Ayn Rand om ni vill.

I Sverige har vi en väl tilltagen skatt, enligt tidningen Privata affärer bidrar en löntagare med en månadslön på 25 000 kronor med hela 17 200 kronor skatt i månaden till stadskassan (om man räknar med de dolda skatter som finns utöver den tydliga inkomstskatten, det vill säga bland annat moms och sociala avgifter). Avrundat till närmsta heltal blir detta i runda slängar 70 % skatt. Av de åtta timmar du förmodligen arbetar per veckodag kan man i realiteten säga att fem och en halv timma utförs till förmån för staten (och i slutändan dina medmänniskor). Ännu mer blir det om man kommer över gränserna för progressiv skatt, då går betydligt fler procent rakt in i statens skattkista. Frågan blir, är detta rimligt?

Själv har jag ingenting emot en hög skatt, om jag får ett samhälle som jag känner lever upp till de pengar jag blir tvungen att inbetala (skatt är ju som vi alla är högst medvetna om inte frivilligt). Som det är nu, med nedmontering av vården, bostadskris, havererad äldrevård och en lång rad andra sociala problem känner jag personligen att skatten är oproportionerligt hög jämfört med det samhälle den finansierar. 

Samtidigt verkar många av de personer som drar förmån av samhällets välfärdssystem vara rätt otacksamma för de fem och en halv timmarna jag jobbar varje dag för deras räkning och skulle helst vilja ha mer. (Jag vet att jag också har möjlighet att nyttja samhällets resurser, och till viss mån har gjort det till exempel genom utbildning, men ändå känns 70% av arbetsdagen till staten klart i överkant). Tidningarna berättar om att inkomstklyftorna ökar som att detta vore en dålig sak, låt de som arbetar tjäna pengar säger jag! Vad finns det annars för incitament för att generera skatt till staten? Det är klart att det ska löna sig att arbeta!

Medan jag sitter och skriver detta kommer smärtsamt vetskapen om att många kommer att kritisera mig för detta över mig. ”Du vet inte hur det är…”, är väl typiskt det argument som kommer att flyta upp till ytan gissar jag. Som vanligt är det relativt svårt att angripa så kallade känsloargument, men jag ska göra ett försök:  

Existensminimum är i Sverige 3’880 kr per månad och detta kan kombineras med att man får hyran betald, om man inte har tillgångar i övrigt att göra detta med. 3880 kr för i princip ingen motprestation (förutom att man vagt förbinder sig till att söka jobb, vad detta nu innebär i Sverige år 2013 där arbetsförmedlingen är det mest havererade vi har). Varför drar jag upp denna siffra? Jo! Människor som lever på existensminimum har, enligt min erfarenhet, i många fall, mage att klaga på att de pengar, de utan motprestation får av staten, inte räcker till ordentlig.

Personligen har jag spenderat betydligt mindre pengar per månad än existensminimum sedan jag började universitetet. Det är alltså en period på sex år som jag varje månad spenderat mindre än 3880 kr i snitt och till råga på allt har jag lyckats samla på mig en inte oansenlig summa sparkapital. Jag spenderar fortfarande mindre pengar än så, trots att jag jobbar och tjänar bra, eftersom jag sparar till min lägenhet och tar ansvar för mitt liv. Det går alltså att leva tämligen smärtfritt på relativt ringa medel, utan att förtvina vare sig ekonomiskt eller själsligt. Det hela handlar om hur man väljer att spendera och investera de tillgångar man har. 

Är jag någon form av supermänniska som lever på vatten och bröd? Nej, verkligen inte! Jag har inte ens levt särskilt snålt under dessa år, det handlar bara om sunt förnuft. Man kanske inte ska röka om man inte har pengar, man kanske inte ska bränna 500 kr på krogen per helg och det är ingen mänsklig rättighet att åka på en utlandssemester per år (även om jag lyckats ta mig till London både en och två gånger på mina existensminimum-pengar). Vidare kanske inte husdjur eller ungar är det bästa projektet att ägna sig åt om man knappt har pengar till att gå runt själv.

Under hela min universitetstidtid levde jag på 2 720 kr i bidrag per månad och både överlevde och frodades (förvisso betalade jag inte hyra, men detta kan jämföras med att få hyran betalad av soc). Jag förstår alltså inte vad problemet är! Tvärtom tycker jag att det är skamligt att folk gnäller över en situation där de ofta satt sig själva. Var och en har ett ansvar att införskaffa en kompetens som kan nyttjas av samhället, misslyckas man med detta är det inte konstigt att man blir arbetslös. Sedan finns det såklart många andra orsaker till varför en människa kan bli arbetslös, men i slutändan kan man inte ignorera att många av dem som är långtidsarbetslösa saknar till exempel en utbildning som är efterfrågad av marknaden. Här har självfallet staten ett stort ansvar genom att, i min mening felaktigt, ge studiestöd även för utbildningar som inte leder till jobb eller där det redan finns ett överskott av utexaminerade. Hur är det möjligt att man kan få lika mycket csn-pengar för att läsa Harrypotter-kunskap, som för att studera till läkare?

Sedan kan såklart vem som helst bli arbetslös, det handlar inte om att det skulle vara någon skam i det. Tvärtom förmodar jag att de allra flesta som har blivit arbetslösa aktivt söker nya jobb och vill arbeta. Men alla de som inte vill arbeta, utbilda sig, eller flytta dit jobben finns, utan är nöjda med att slå dank och leva på systemet, de borde skämmas!

Det finns dessutom en daltande mentalitet i samhället för denna typ av människor. Botkyrka kommun håller till exempel på att bedriva ungdomsgård för vad de kallar unga vuxna (åldrar 17-25) och jag förfasas totalt över denna förkastliga idé. Vuxna människor ska inte roa sig på någon ungdomsgård, de ska jobba och göra nytta som duktiga samhällsmedborgare!

Jag hyser en enorm respekt är för alla de som strävar mot att göra något av sig och sina liv, lika stor är dock min sorg över ett samhälle som tolererar att andra inte gör det, och i många fall bestraffar de som är strävar genom orimligt stora pålagor på frukten av deras hårda arbete.

/G

 

 Full brogue. Här är ett exempel på en full brogue, mönster överallt, i Amerika kallad wingtip (observera spetsen som löper upp).

 Half brogue. Här är ett exempel på en half brogue (observera att spetsen från exemplet ovan saknas).

 Quarter brogue. Här är ett exempel på quarter brogue (observera att det endast finns en kort brogue-rand som avdelar tåspetsen från resten av skon).

Så, nog med förklaring om fenomenet i sig, nu till själva förkastandet. Brogues anses av många stilintresserade män vara höjden av stil och bärandet av brogues förespråkas i många och skiftande sammanhang. En överväldigande majoritet hyllar helt enkelt brogues som guds gåva till den stilintresserade mannen, jag å andra sidan är inte lika imponerad.

Det första som kommer till tanken när jag tittar på skor förstörda med brougemönster är att de skulle passa utmärkt i någon dammig spagettivästern. Jag brukar kalla brogues för cowboyskor när Mr. Shamaran visar mig modeller som han tycker är vackra, och detta summerar tämligen bra hur jag känner för denna typ av mönster. I min mening är broguemönster lika oklädsamma i dagens samhälle som cowboystövlar eller cowboyshatt.

Det finns en klassisk devis inom stil som lyder ”less is more”, och i detta fall anser jag att den är minst sagt träffande. Indiskreta brogugemönster på en sko ger, i mina ögon, ett rörigt intryck som tar fokus från skons naturligt vackra linjer. Dessutom finns det en risk för att ett par röriga skor stjäl blickfånget från en i övrigt välkomponerad klädsel. Slutligen får man inte förglömma att brogues i många situationer ger ett tämligen informellt intryck, som inte alltid passar sig.

Det är helt enkelt synd att ett osmakligt mönster ska förstöra så många vackra skor. Allra värst tycker jag det är när broguen gör sitt inträde på skor som redan har en touch av informalitet, till exempel ett par monk-skor. Genom att sätta extra mönster på en sko som får sin skönhet genom de få och välavvägda detaljerna uppnås något som närmst kan liknas vid kitsch.

 Nu vet ni var jag står, frågan är dock bara om jag lyckas omvända resterande 99%.

 

Fancy Friday idag, jag hoppas att du är vackert klädd! Själv bär jag dagen till ära vit skjorta med täta ljusblå ränder, röd slips och blå kavaj. Dagens inlägg ska faktiskt handla om just kavajer och kostymer.

I det casualklädda Sverige kan det ibland ta emot att kränga på sig kavajen, eller ännu värre kostymen, och kila iväg till jobbet/utekvällen/etc. Man står där framför spegeln, vänder och vrider på klädvalet och fegar sedan ur och tar ett par udda byxor istället för kostymbyxor, kofta istället för kavaj, eller hänger tillbaka slipsen man valt i garderoben. Jag vet, jag har också varit där, ibland orkar man helt enkelt inte sticka ut med sin stil genom att vara mer välklädd än alla andra närvarande.  

Jag vill dock påstå att det finns en väldigt stor nytta med att gå i dessa något uppklädda kläder även vid mindre formella tillfällen, allt för att bygga ”kostymvana”. Att göra något tillräckligt mycket gör att man undermedvetet vet hur det ska gå till och att man hanterar det med snarast slentrianmässig säkerhet även i ett skarpt läge. Nu tänker ni, ”vad yrar han om? Skarpt läge för kostym, när skulle det vara?”. Tänk er följande situation. Ni har letat efter ett passande jobb ett tag och plötsligt öppnar sig drömchansen, den där once in a lifetime-möjligheten som bara inte kommer att komma igen. Ert livs viktigaste arbetsintervju väntar, på ett företag där det gäller att göra ett korrekt intryck och ni vet att det förväntas av er att ni kommer dit välklädd.

Plötsligt står ni där på morgonen innan intervjun ska gå av stapeln, ni tömmer hela er garderob för att hitta den perfekta kombinationen och landar tillslut i en kostym som ni sällan, eller närapå aldrig, har använt tidigare. Du dyker upp till arbetsintervjun klädd i ett plagg som du inte riktigt har gjort till ditt eget, troligen har du bara använt det vid studenter, konfirmationer och begravningar. Hur ska du kunna imponera under arbetsintervjun och med självförtroende visa att du är rätt man för jobbet när allt du känner dig är utklädd?

Således finns det en poäng i att ta på sig kostymen, eller i alla fall kavajen, närapå dagligdags för att bygga den vana som ger den där självklarheten i att bära kostym som bara finns hos en försvinnande minoritet män i Sverige. För att låna några bevingade ord, ”A man should look as if he has bought his clothes with intelligence, put them on with care and then forgotten all about them.” Detta är omöjligt att uppnå så länge du inte når den nivå att du är helt bekväm med att bära plagget, så ut och öva med er!

/G

För ett tag sedan skrev jag om mina duster med en lokal skomakare som jag kände försökte blåsa mig angående ett skoköp. Idag fick jag ett samtal från nämnda skomakare (jag hade helt glömt bort att jag givit dem mitt nummer i syfte att bli informerad om när en viss chukka (skotyp) åter skulle finnas i lager). Mest ville jag egentligen prova lästen för att vidga mina kunskaper inför framtida beställningar). Efter detta samtal släpade jag mig dit på lunchrasten för att prova kängan och den satt riktigt bra må jag lova. Dock kunde inte jag inte riktigt bestämma mig för om den var ful, snygg, eller helt enkelt ingetdera. Hurusom skulle jag aldrig köpa ett par Loake-skor till fullpris i Sverige när www.Pediwear.com finns så jag tackade artigt för hjälpen och lämnade butiken.

Innan jag avlägsnade mig hade jag dock gjort en något rolig upptäckt: Aldwych skon som i princip redan var såld tio gånger om enligt skomakaren förra gången jag var inne stod fortfarande kvar på Rea-hyllan. Jag skrattade lite inombords och frågade vad den nu gick på. Priset hade krupit ner till rätt skapliga 1500 kr (som jag först utlovades förra gången med) och jag blev faktiskt lite sugen på att köpa den igen. Dock ska jag låta skomakaren marinera något ytterligare i sina tankar på att han aldrig kommer att bli av med dem och sedan komma med ett skambud, säg 1300 kr, eller 1500 kr  om skyddssula i gummi ingår).

(Undersköna Aldwych för er som har glömt hur den ser ut)

Mellandagsrean väntar ju också, förr eller senare ska den där skon bli min, antingen genom dem eller genom en beställning. Det roliga är att skomakaren själv var ganska uppgiven över detta sista par som vägrade bli sålda, ”vem köper sådana här skor nu när både höst och vinter är här” beklagade han sig. I dessa ord gömmer sig lite livsvisdom, man handlar ju trots allt inte för säsongen, utan för livet. Således, köp när det är billigt, det vill säga när ingen annan köper. Tillgång och efterfrågan i effektivt spel.

/G

Som jag talade om i ett tidigare inlägg idag har alltså äntligen mina saker från www.Pediwear.com kommit (väntan har varit kort men intensiv) och dagens inlägg kommer att bli ett epos i skoporr och kärleksförklaringar till Pediwear och Loake (det vill säga, ungefär det jag brukar syssla med).

Lådan var, som ni kan se på bilden ovan, en tämligen bastant historia och detta var inte särskilt konstigt med tanke på allt jag beställt. Med bultande hjärta började jag packa upp alla mina nya saker och med skräckblandad förtjusning kontrollerade jag om något var skadat. Allt var i perfekt skick och jag glädjen var stor. Således, nedan presenteras mina fynd:

Portföljen var både fantastiskt stilig och betydligt mer gedigen än jag hade förväntat mig, jag blev helt ärligt klart positivt överraskad. Gissningsvis går en portfölj i liknande utförande och kvalité i Sverige på över 3000 kr, men Pediwear försålde mig detta underbara ting för kring tusenlappen. I och med att jag beställde den tillsammans med mina skor slapp jag även att betala frakt, tack för det! 40cm (längd) x 31cm (höjd) x 16cm (bredd) är måtten på den för den som undrar. Jag kan även intyga att det band som genom sina mässingdetaljer går att fästa i portföljen för att omvandla den till axelväska även det är i läder. I Sverige förekommer det ofta band av tyg till läderportföljer, men här har man verkligen inte snålat in! Portföljen var dagens positiva överraskning och jag fullkomligen älskar den! Dessutom fyller den ett stort gapande hål i min garderob, något som såklart gör den ännu mer efterlängtad! (Ärligt talat sitter jag nästan och funderar på att beställa också ett svart exemplar som en tidig julklapp till mig själv.)

Vidare till skorna, den egentliga orsaken till min beställning från www.pediwear.com och dagens huvudnumr. Bruna Loake Cannon från 1880-kollektionen, mina första randsydda skor och en dröm som går i uppfyllelse. Jag visste att de var fantastiskt snygga, satt perfekt på mig och att de har hyllats för sin goda kvalité, hur skulle jag kunna bli överraskad? Vad jag inte visste var exakt hur mycket Pediwear skämmer bort sina kunder. Inte bara fick jag de underbara skorna och den obligatoriska skopåsen från Loake med, utan Pediwear skickade även med ett skohorn, en burk av sitt eget skovax och ett för hand undertecknat brev till ”Mr. G” som utlovade 15% rabatt på mitt nästa Loake-köp hos dem. Måste jag skriva att jag älskar Pediwear eller framgår det med all tydlighet mellan raderna? Det är så små detaljer det handlar om, men jag som kund blir helt fantastiskt glad över dessa saker och jag kan lova att svenska återförsäljare har både ett och annat att lära från sina brittiska kollegor som Pediwear sätter ribban!

Utöver skorna hade jag även beställt en rad prisvärda skovårdsprodukter (dessa hade nog kostat närapå det dubbla om de köptes i Sverige) och ett bra emballage i kartongen hade sett till att allt var helt. Inget att anmärka på här och jag kan gladeligen säga att jag nu lagt den första grunden till mitt eget skovårdskitt.

Jag har nu skrivit en hel del gott om Pediwear... och det tänker jag att fortsätta med! Hylla den som hyllas bör brukar jag säga så here goes: Leveranstiden (8 dagar från beställning till min dörr, från England till Sverige), smått fantastisk och faktiskt bättre än många svenska e-handelsbolag! Dessutom har alla jag pratat med, från kundtjänst till försäljare på Pediwear, varit fantastiskt trevliga och verkligen behandlat mig med en tillbörlig respekt jag i princip aldrig möter bland svenska försäljare! De har verkligen fått mig såld och jag kommer att köpa mina framtida randsydda skor av dem med, det kan jag lova.

Ärligt talat vet jag inte om jag skulle kunna vara gladare just nu. Pengar kan inte köpa lycka, men pengar kan köpa randsydda skor och bruna läderportföljer och det är trots allt nästan samma sak!

/G

Det är paket ankommet (tänk melodi "det är en ros utsprungen" och ni vet vad som surrar i mitt huvud för tillfället). Paketet är äntligen här och ikväll ska jag få tag i det! Jag kan nästan utlova en och annan porrbild för alla skofantaster därute till kvällningen. Håll till godo med "fabriksbilden" till dess!

Förvisso har jag väl vetat om att till exempel alligatorskinn används till en rad produkter, men av någon anledning har jag inte riktigt funderat över att i princip varje djurs skinn torde kunna bli ett par skinnskor (självfallet av olika sorters kvalité beroende på materialets egenskaper.)

Detta var vad jag tänkte fram till idag då jag insåg att man potentiellt kan tillverka skor av nästan vad som helst, till exempel stingrocka! (Nedan i brun tappning.)


Så vad kan jag säga om stingrockeskorna? Jag vet ingenting om hur de sitter, eller om de är av det minsta god kvalité. Det enda jag kan konstatera att de skiljer sig från allt annat jag sett tidigare och detta i min mening på ett bra sätt. Vem skulle inte vilja äga ett par skor som sticker ut så mycket? Särskilt tycker jag att den svarta varianten är helt fantastisk med sin textur och färgskiftningar (se nedan). Gissningsvis är de svindyra (över 25’000 kr för ett par enligt google), men det kan ju vara något att drömma om ifall man någonsin skulle råka kamma hem den där lottovinsten.

 

 

(Skulle du kunna tänka dig att rocka (höhö) dessa?)

 

/G

Jag har inte hunnit berätta det för er ännu, men igår fick jag ett minst sagt glädjande besked. Äntligen tillkännagavs vilket datum jag får flytta in i min nya lägenhet och jag kan bekänna att jag verkligen längtar tills i maj då det äntligen beger sig. Kort och gott betyder det faktum att jag nu har ett bestämt datum två saker, för det första får jag dubbla mina ansträngningar för att samla pengar till insats/möbler/buffert/sparande/kort och gott liv, för det andra kan jag på riktigt börja lägga tankemöda på vad jag ska inreda lägenheten med.

Idag har jag påbörjat jakten på den perfekta soffan. Eller ja, jag vet vad jag vill ha, sedan om det är en möjlighet att genomföra denna dröm i realiteten redan, det är en annan fråga. Ända sedan jag gick i gymnasiet har jag älskat Chesterfieldsoffan djupt. Vad passar egentligen en gentleman bättre än att sjunka ner i denna historiska möbel med ett glas whisky i handen och avnjuta en god bok i vintermörkret? Exakt, närapå ingenting. Det är dock inte världens lättaste sak för mig att få tag i en vettig Chesterfieldsoffa.

Problemet, om man bortser från det tämligen digra priset, är att man helst ska importera ifrån England om man vill se till att få vettig kvalité (jag undanbeder mig alla de märkliga kopior som cirkulerar på den svenska marknaden). Detta innebär en del problem i och med att man inte kan få se sin möbel innan man införskaffar den och alltså till viss del köper grisen i säcken. Jag sitter lite vagt och funderar på om man inte borde kunna kombinera en eventuell shoppingresa till London med att gå och provsitta en och annan av de soffor som utgör utbudet på den engelska marknaden.

Alternativet är såklart att köpa begagnat här i Sverige, men även här förekommer problemet med att bedöma äkthet och dessutom riskerar man då att få dras med både lukt och ohyra om man inte gör en väldigt noggrann undersökning av den möbel man införskaffar. (Garanti kan man såklart glömma också.)

Ändock, trots problemen så lever drömmen om en Chesterfieldsoffa med kompletterande fåtöljer i Queen Anne-stuk. Vi får se när den går i uppfyllelse, men förr eller senare blir det.

Jag har dock lite ångest över vilken färg man i sådana fall skulle välja på sin soffgrupp. Rött tycker jag personligen är en fantastiskt trevlig färg på en Chesterfieldgrupp, men jag inser att det vore mer praktiskt att köpa en mörkbrun ur inredningshänseende. Hurusom, den som lever får se!

Vissa dagar har man varken tid eller lust att stå och kombinera ihop en genomtänkt utstyrsel när man tvingas ur den varma och sköna sängen i nattens mörker (nåja, vid sexsnåret på morgonen för min del). Det är därför lätt att man dessa dagar hänfaller till att sätta på sig något väldigt enkelt, vilket har en tendens att dra ner stilnivån något. Samma situation uppstår när man, av skiftande anledningar, får bråttom och helt enkelt inte har tid att tänka efter. För oss som strävar efter att vara välklädda vareviga dag kan ett sådant beteende leda till en minst sagt skiftande stilnivå över tid.

Dagen man orkar engagera sig dyker man upp i skjorta, slips, och bär en schysst v-ringad tröja i merinoull till ett par diskreta chinos; dagen man behövde löpa till bussen dyker man upp i en svart t-shirt med tryck, ett par slafsiga jeans (och spenderar hela dagen med att be tysta böner om att man inte ska överraskas av ett viktigt möte, eller ett besök av någon person man behöver göra ett vettigt intryck på).

Så, hur avhjälper man detta problem? Svaret heter beprövade kombinationer. Sure, de kanske inte är så roliga alla gånger, men det kan vara minst sagt bra att ha några riktigt stabila klädkombinationer man alltid kan falla tillbaka på de dagar då man inte riktigt orkar/hinner.

Så vad är en ”beprövad kombination”? Det kan vara riktiga klassiska historier som är allmänt kända och accepterade, till exempel beige chinos och vit skjorta, eller outfits som du tidigare personligen har kombinerat ihop och vet funkar (vilket gör att du slipper tänka och kan klä dig mer på autopilot). Ju mer stilmedveten du är och ju mer tid du har lagt på att begrunda de olika kombinationsmöjligheter som din garderob rymmer, desto bättre ”beprövade kombinationer” kommer du att kunna producera.

Personligen slår det aldrig fel att jag, dagar då jag inte riktigt orkar, tar på mig en speciell grå tröja (som jag annars sällan använder och som därför i princip alltid finns tillgänglig i nyttvättat skick) som jag kombinerar med en vit pikétröja och mörka jeans. När det är panik och det är tre minuter kvar tills bussen går är det alltid denna kombination som poppar upp i mitt sinne. Sure, det är knappast någon stilrevolution som pågår, men resultatet är långt bättre än ovan nämnda slapp-t-shirt och jeans. Jag gissar att ni har liknande "favoritkläder" som är er räddare i nöden och det är upp till er själva att tänka efter om kombinationen de facto håller den stilmässiga nivå ni önskar ha.

Sedan gäller det såklart att inte hänfalla till detta beteende alltför ofta om man har en, eller ett fåtal, kombinationer, eftersom dessa då riskerar att bli uttjatade. För min del hamnar jag i paniksitsen kanske en gång varannan vecka, men det känns ändå mindre stabilt. Måhända är det dags för mig att själv fila lite på mina kombinationer och hitta några till exempel som är lika simpla, men som ändå lever upp till min stilstandard i stort.  

/G

/G