gsomigentleman.blogg.se

Jag minns när jag var sjutton år och mitt största stilistiska framsteg på den här sidan millennieskiftet var att införskaffa ett par svarta sneakers med vita ränder från Adidas (de finns förövrigt fortfarande i min ägo som gräsklipparskor lustigt nog). Efter att sedan urminnes tider ha gått runt i gympadojor av okänt fabrikat var detta höjden av stil och jag tyckte verkligen att jag hade kommit långt på vägen mot att bli ”mer välklädd”, dessutom var jag ivrigt påhejad av en tjejkompis som mer eller mindre låg bakom köpet. Dressade skor i gymnasiet? Det var något som inte ens fanns på världskartan.

När jag nu tar på mig samma, eller liknande, skor kan jag inte låta bli att känna mig både naken och underklädd. Det ser, i min mening, ofta slarvigt ut med sneakers och de allra flesta utstyrslar höjs kraftigt av ett par vettiga skodon. Således spatserar jag för tillfället runt i ett par dressade skor, dock inte randsydda. Spontant känner jag att jag snart är på väg att ta det här steget igen, nya skor och känslan av ”usch” inför det man lämnat bakom sig.

Jag tänker snart köpa mig mitt första par randsydda skinnskor, ett enormt steg både kvalitéts och prismässigt för mig som är van att lägga sisådär 500-1000 kronor för ett par skor. Jag kan redan nu föreställa mig hur jag sedan kommer att se på mina nuvarande Eccoskor i goretex och rysa vid tanken på att jag hade dem som ”finskor”.

Jag tänker mig att det finns människor därute som tittar på mig på samma sätt som jag tittar på ungdomarna i för stora huvtröjor och utslitna sneakers. Jag anser att jag klär mig helt okey i alla fall, men jag gissar att de ser på mig o tänker ”svarta skor till blå byxor? Men lilla gubben!”. Eller, ”ska du verkligen ha en guldfärgad klocka till ett silverfärgat bältesspänne?”.

Jag är mitt i förvandlingen, så jag har helt enkelt inte hunnit köpa på mig nog med grejor i rätt färgskalor för att jag kan matcha hela min outfit i alla lägen. (Bruna skor kräver blå/grå jacka, brunt bälte, och brunt armband på klockan t.ex.) Alltså lär de som har tagit konceptet hela vägen se nedlåtande på mina, om än tappra, smått ofullständiga försök till stil.

På något sätt finns det alltid en nivå över ens egen. Förmodligen kommer någon även att titta på mina nya randsydda skor (som jag känner är ett stort stilistiskt steg åt rätt håll) och tycka att jag slösar bort pengar för att jag inte lagt det dubbla pengamässigt på ett par ”riktiga” kvalitetsskor. Utveckling måste få ta sin lilla tid och jag tror att det är viktigt att inte tappa perspektivet. Man får helt enkelt minnas hur man var (och vem man var) när man gled runt i sneakers och acceptera att många andra fortfarande är kvar i det stadiet (och är lyckliga där). Man ska inte döma folk, även om det är svårt att låta bli ibland, utan istället hjälpa dem som vill ha hjälp att ta nästa stilmässiga steg. Resten får fortsätta krama sina sneakers bäst de vill.

/G