gsomigentleman.blogg.se

Jag tänkte bara passa på att säga att jag ämnar sluta med mitt bloggande, i alla fall tills vidare. Under de senaste dagarna har jag gjort en liten översyn över mina måsten och vad jag faktiskt vill och resultatet var ganska entydigt: jag har tagit på mig en massa måsten vilket gör mig mer stressad än de bidrar positivt till mitt liv. Till exempel har jag nog lagt i genomsnitt 30 minuter om dagen på att driva denna blogg, tid som jag nog egentligen borde ha lagt på att hitta balans i mitt i övrigt späckade liv.

Att jag slutar skriva här är såklart inte slutet på min strävan mot att bli en sann gentleman, det handlar snarare om att jag omprioriterar min tid så att jag inte har ännu ett måste i att behöva producera och publicera material.

Bloggen blev tyvärr inte något långvarigt projekt, men jag vill tacka alla er som läst. Det har glatt mig att ni har velat vara med på min resa.

/G

Jag är medveten om att jag tjatar om vikten av bildning och därför ska jag hålla detta inlägg tämligen kort. Sedan jag avslutade ”I am legend” har jag hunnit ta mig igenom Mario Puzos ”Gudfadern”. I och med att jag sett filmen före det att jag läste boken har jag ständigt haft Marlon Brando och Al Pacino på näthinnan under mina läsupplevelser.

Gudfadern, boken det vill säga, är både en sämre och en bättre upplevelse än filmerna med samma namn. I filmerna har allting spetsats till extra och allt överflöd är borttaget, något som gör upplevelsen kraftigare. Å andra sidan är det fantastiskt att få veta vad karaktärerna tänker, något som sällan förekommer lika fullödigt i en film. Hurusom var det en trevlig upplevelse och jag har nu blivit sugen på att avsätta lite tid att se om filmerna för att se om de är lika fantastiska som jag minns dem

Slutligen då, vad läser jag nu när ”Gudfadern” är avpolletterad? Näst på tur står en Geishas memoarer (jag tjuvstartade lite igår). Att jag valt att läsa denna bok beror ungefär till lika delar på en rekommendation från en god vän och på min fascination för Japan.

I och med att året snart är slut lär en Geishas memoarer förmodligen bli den sista eller näst sista bok jag läser ut 2013, en kort summering görs därför nedan av årets läsupplevelser.

Jens Lapidus - Snabba Cash
Jens Lapidus - Aldrig fucka upp
Roberto Saviano - Gomorrah
Guillermo del Toro - The Strain
David s. Landes - Dynasties: Fortunes and Misfortunes of the World's Great Family Businesses
Joseph Conrad - Heart of darkness
Joseph Conrad - Outpost of progress
Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden
Takami Koushun - Battle Royale
August Strindberg - Hemsöborna
John Kennedy Toole - Dumskallarnas sammansvärjning
Isac Aasimov - Stiftelsetriologin (stiftelsen I, II och III).
J. D. Salinger - Räddaren i nöden
Stieg Larsson- Luftslottet som sprängdes
August Strindberg - Röda rummet
Henri Charierre - Papillon
Stephen King - Carrie
John Steinbeck - Vredens druvor
Vladimir Nabokov - Lolita
Margaret Mitchell - Borta med vinden
Conn Iggulden - Stäppens krigare
Joseph Heller - God som guld
Richard Matheson - I am legend
Mario Puzo - Gudfadern

Exakt hur många sidor det rör sig om har jag för stunden tyvärr inte tid att räkna ut, då min lunchrast snart tar slut! Som ni kan se har jag läst både tämligen seriösa och oseriösa böcker detta år., med en tyngdpunkt på det oseriösa under första halvan och det seriösa under andra halvan. Personligen får jag ändå säga att de "seriösa" böckerna givit något mer, även om till exempel Stieg Larssons Milleniumtriologi varit väldigt underhållande (om än inte särskilt givande).

/G

Tidigare har jag tjatat en del om basgarderoben och att varje man borde inneha en rad säkra kombinationer. Plagg som är versatila är oftast både de mest uppskattade och mest använda, därför har jag varit en varm förespråkare av till exempel ljusa skjortor och blå kostymer. Igår bröt jag dock mot mina egna regler genom att köpa ett klart udda plagg till samlingen, en blå sammetskavaj.

Sammetskavajen, som jag i mitt fall fyndade på HM, är ett tämligen opraktiskt plagg. Det finns många situationer där sammetskavajen alls inte lämpar sig, den attraherar lätt smuts och damm, och dessutom har den en tendens att vara svårkombinerad med andra plagg, i och med att den har en tendens att vara "för mycket". Varför kunde jag ändå inte låta bli att öppna plånboken? Ett ord: nyårsfest! Eller ja, fest överhuvudtaget. I rätt miljö kan nämligen sammetskavajen vara en stilistisk fullträff om den bara kombineras med en i övrigt nedtonad stil. (Man vill ju inte se ut som att man kommit med den sista bussen rakt från 70-talets diskomode.) Nyårsfesten är ett perfekt tillfälle att rocka ett sådant lite annorlunda plagg!

Med tanke på att jag ovan förespråkar en något nedtonad stil som komplement till detta plagg, vill jag även passa på att understryka att jag tycker att sammetskavajen passar bäst som just en kavaj. En sammetskostym, eller en tredelsuppsättning med väst i samma material, har i mina ögon en tendens att se ut som en pyjamas i kostymform. Det vill säga något den stilmedvetne mannen bör undvika att visa sig i.

Precis som många andra plagg existerar sammetskavajen i en rad olika färger och kulörer, men i min mening är det den mörkblå varianten som lämpar sig bäst för bruk utanför maskeradvärlden. (Den svarta varianten är också acceptabel, men är enligt undertecknad klart tråkigare än den blå.)

Så vad gör sammetskavajen så vacker? Genom att materialet reflekterar ljus på skiftande vis när man rör sig kan en blå sammetskavaj i princip röra sig i ett spektrum från mörkblått till svart. Skiftningarna ger i min mening plagget både mer karaktär och gör det mer levande än en vanlig kavaj. Dessutom är det alltid roligt att sticka ut, och en sammetskavaj är inget som hänger i var mans garderob 2013.

För den facila summan 400 kr var det inte mycket att orda om, och jag passade dessutom på att plocka upp två sidennäsdukar i princip gratis (det var 100 kr rabatt vid köp över 500 kr). Detta, plus att jag fick en rabattkupong med 20% på ett valfritt köp, gjorde att det hela kändes som en smärre succé.

Så summa summarum: ett köp utöver basgarderobens necessiteter, men ändå ett både roligt och lockande plagg att äga. Dessutom är sammetskavajen för min del ett plagg som förmodligen kommer att komma till nytta vid många festliga tillfällen framöver.

/G

I helgen var jag och flickvännen ute på lite kulturella äventyr, närmare bestämt Necronomicon (skräckmusikalen som går på unga dramaten). Flickvännen hade faktiskt ingen aning om att vi skulle på Necronomicon, utan jag tog med henne som en tidig julklapp (eftersom musikalen snart slutar gå), som en trevlig överraskning. Överraskande för mig själv var också hur fantastisk jag tyckte att upplevelsen var. Jag kan lova att stämningen stundtals var riktigt obehaglig i salongen och det var flera gånger jag hoppade till riktigt ordentligt.

För er som spontant börjar tänka på H. P. Lovecraft när ni hör namnet vill jag gärna förtydliga att musikalen är skapad fritt, fast med en stadig fot i Lovecrafts mytologi. Man kan snarast kalla musikalen ett slags potpurri, eller medley, där en del idéer kan kännas igen från olika Lovecraft-verk.

*SPOILERS NEDAN*
Necronomicon utspelar sig i den lilla byn Svartvadet där Edward, en lokal kompositör, har fått i uppdrag att lotsa en känd arkeolog och hennes dotter (som råkar vara en barndomsvän till Edward) till den gruva hans far äger. När de väl kommer dit visar det sig dock att Edwards far är borta och att gruvarbetarna har massakrerats. När Edward och co sedan gör det enda vettiga och försöker fly därifrån havererar hissen upp. De är alltså ensamma i mörkret med vad som än dödade arbetarna…

Obehagligt? Jotack, dessutom arbetades det fantastiskt bra med mörker och ljus. Ständigt bländades publiken avsiktligt, så att mörkerseendet förstördes, och sedan släcktes alla lampor. Tacka katten för att det var svettigt att sitta där i mörkret medan man hörde att något rörde sig kring lokalen och skrik ekade ut i mörkret.   

Särskilt bra var också att man själv drabbades av tvivel på vad som var ”verkligt” och vad som enbart var en del av huvudpersonens vanföreställningar. Precis som honom upplevde man alltså en hel del förvirring när man försökte reda ut vad som egentligen hänt och inte hänt. Ständigt skiftades nämligen fokus mellan två miljöer, gruvan där huvudpersonen var instängd och ett mentalsjukhus. Frågan var sålunda: hade sakerna hänt, var de vanföreställningar, befann sig personen på sjukhuset på grund av det hemska han gjort, eller befann sig personen i gruvan och hallucinerade om sjukhuset? En extra twist på slutet var dessutom att en av vårdarna (som alla bar någon form av skräckmasker) frågade Edward, huvudpersonen, ”tror du verkligen att du lyckades ta dig till ett sjukhus?”.
*SLUT PÅ SPOILERS*


Undertecknad tyckte att upplevelsen var fantastisk och jag har faktiskt ägnat både en och annan tanke till att bena ut pjäsens egentliga innebörd. (Det var även ett väl-debatterat ämne på vägen hem mellan mig och flickvännen.)

Så fanns det dåliga saker? Självfallet, inget är perfekt. Till exempel tyckte jag att det var onödigt med en paus mitt i som förstörde både intensiteten och bröt ner något av den obehagliga stämning som hade byggts upp. Vidare var andra halvan betydligt mindre skrämmande än den första halvan, eftersom fokus låg mer på story än på skräck i denna del. Summa summarum: det fanns saker att förbättra, men Necronomicon förblir en upplevelse jag varmt rekommenderar. Dock vet jag inte om det fortfarande finns möjlighet att få tag i biljetter, eftersom Necronomicon tyvärr slutar gå alldeles snart.

Hur som haver var flickvännen nöjd, och personligen utökade jag min bildning på teaterns/musikalernas område, en lyckad kväll helt enkelt!

/G

Ibland gör man både märkliga och glädjande observationer ute i den så kallade verkligheten. Denna morgon såg jag, på tunnelbanan, bland annat två män med bruna doublemonstrap-skor. Jag kan faktiskt inte erinra mig när jag senast såg en man som alls bar så vackra skor och det gjorde mig minst sagt glad.

Utöver detta såg jag faktiskt häromdagen en blind man (med glasögon, käpp och hela paketet) som var långt mer välklädd än jag själv ens kan hoppas att vara om jag maximerar en enda outfit med mina nuvarande medel. Troligen har han någon som klär honom, men kontrasten var ändå riktigt skön mot de svarta glasögonen i höstmörkret och blindkäppen som vaggade fram och tillbaka.

Man får helt enkelt försöka att fokusera på det vackra i vardagen när allt annat är så tråkigt och grått runt omkring oss. En liten känga måste jag dock få ge en yngre herre som hade så mycket vax i håret att hans huvud var klart blankare än mina nyputsade skor. Måtta är ofta ett honnörsord.

/G

Jag har tidigare skrivit en del om hur jag avskyr ute-mat i form av påtvingat pengaslöseri, till exempel som arbetslunch, men idag ska jag istället skriva några ord om en typ av ute-mat jag uppskattar: trerättersmiddagen.

Att gå ut i gott sällskap och avnjuta en smakupplevelse är något som de allra flesta av oss uppskattar, ändå är det kanske inte något vi tar oss för särskilt ofta. Personligen hamnar jag och mina vänner ofta hemma hos någon av oss, där vi lagar mat gemensamt istället för att gå ut och äta. Måhända är detta bra för plånboken, men ibland kan det ju vara skönt att bara få sätta sig ner och få in det man önskar från köket.

En trerättersmiddag har på sitt sätt betydligt mycket mer potential än en vanlig middag. Med tre rätter som fond har man möjlighet till fler kombinationer och smakupplevelser. I en rätt sammansatt meny kan dessutom de olika rätterna komplettera varandra och lyfta helheten till en högre nivå.

I Stockholm är det överlag tämligen kostsamt att gå ut och äta en fullödig måltid, vilket i viss mån kan avskräcka en från att njuta av livet på detta sätt. Vill man komma lite billigare undan men ändock få en trevlig matupplevelse så är det min rekommendation att man använder sidan book a table (http://www.bookatable.com/se/offers/krogerbjudande/sv-SE).

Book a table är en sida där olika restauranger presenterar erbjudanden, typiskt sett ”ät tre rätter, betala X kronor”, eller ”50% rabatt på alla varmrätter”. På så sätt kan man dels ha råd att prova lite nya restauranger (som man annars kanske inte skulle vågat ge sig på grund av prisnivån), eller komma lite billigare undan på sina smultronställen. Erbjudandena växlar ständigt och anmäler man sig för deras nyhetsbrev får man uppdateringar rakt in i mailboxen, supersmidigt.

Själv har jag och flickvännen provat att nyttja ett erbjudande för trerätters på Södra Sällskapet och var då mycket nöjda med upplevelsen. Detta är dock självfallet ingen garanti för att alla ställen som lämnar erbjudanden genom sidan är bra. Ett allmänt tips är att se vad de olika ställen har för betyg på till exempel www.rejta.se för att säkerställa att det man köper är en bra deal.

/G

En liten uppdatering på litteraturfronten: jag läste ut ”God som guld” häromdagen och sedan dess har jag tagit mig ungefär etthundrafemtio sidor in i ”I am legend”.

Så vad kan man då säga om ”God som guld”? Potentialen fanns där och stundtals var den både bitsk i sin satir och underhållande, men överlag kom boken, i min mening, till korta. Det var faktiskt mer eller mindre smärtsamt att läsa den, särskilt i och med att jag hela tiden satt och mentalt jämförde den med den fantastiska ”Moment 22” (som skrivits av samma författare). Sammanfattningsvis kan undertecknad konstatera följande om läsupplevelsen: det är långt emellan de hjärtliga skratten och även de roliga skämten upprepas tills de blir tråkiga, storyn är osammanhängande och hela boken bebos tyvärr av irriterande karaktärer utan försonande drag. Dessvärre fick min stolthet mig att läsa klart boken till slutet fastän jag nog egentligen skulle ha lagt den till handlingarna då den fortfarande inte hade fångat mig ordentligt efter 150 sidor.

Jag är nu glad att kunna gå vidare till vad som förhoppningsvis blir bättre läsupplevelser. Ungefär halvvägs igenom ”I am legend” kan jag till exempel glatt konstatera att denna bok, mer än väl, duger som tröst efter den föregående besvikelsen. Vad piggar upp bättre i höstrusket än en bok om en man ensam i en postapokalyptisk värld full av vampyrer? Måhända låter det hjärndött, men jag garanterar att det finns mer djup i denna bok än vad en sådan summering ger vid handen.

För er som har sett Will Smith möta världen ensam i en biofilm med samma namn som boken vill jag särskilt understryka att boken har väldigt lite gemensamt med filmen, och även påpeka att detta är en bra sak. Istället för hjärndöd Hollywoodaction finns här en historia om en man och hans kamp mot ensamheten. Det är också en bok som får en att filosofera över att de monster man bär på insidan ibland kanske är farligare opponenter än de som finns på utsidan. Hittills har det varit fängslande läsning och jag ser fram emot att fortsätta läsningen ikväll.

Jag vill dock för säkerhets skull passa på att bekänna att jag är något av en älskare av dystopisk/postapokalyptisk litteratur och att jag därför kanske inte är den mest objektive när det kommer till att bedöma bokens innehåll.

/G

Jag vet inte hur tydlig jag har varit med det tidigare, men jag är en man som älskar musik. Sedan barnsben har jag varit fascinerad av de sånger och musikstilar jag kommit i kontakt med, och hur mina känslor har påverkats av musiken jag lyssnat på. Jag är en allätare när det kommer till musik och beroende på sinnesstämning kan jag uppskatta det allra mesta i musikväg.

Ibland funderar jag dock över min relation till musiken och hur denna har förändrats över tid, för det har den faktiskt. Man får komma ihåg att det var en något annan tid när jag växte upp: hade man en cd-skiva kunde man lyssna på den hundra gånger och det fanns inte riktigt samma musikkonsumtion som nu. Spotify är bra på många sätt, men jag vill ändå hävda att den tekniska utvecklingen tyvärr har lämnat sin tydliga påverkan på vår relation till musiken.

(Förmodligen var redan CD-skivans inträde på marknaden en stor påverkan, på 60-talet var det till exempel stort att äga en amerikansk rocklåt som singel, och man satt då och spelade denna dag ut och dag in utan att tröttna.)

På något sätt har dock fokus skiftats, vi (ja, tyvärr är jag också påverkad) blir mer och mer kortsiktiga i våra relationer till låtar: vi upptäcker något som är fantastiskt, lyssnar på det ett tag, och går sedan vidare till något annat. Saker är helt enkelt inte som förr.

Jag minns när jag var femton-sexton och för precis hade börjat upptäcka bandet Queen. En polare till mig hade lyckats skaffa fram ett bränt exemplar av deras första skiva (som bar det självbetitlade namnet Queen), och under två veckor gjorde jag knappt något annat än lyssna på den där skivan. På detta sätt tar man tyvärr aldrig till sig musik längre, man har helt enkelt inte tid.

För mig kom brytpunkten mellan det intresserade lyssnande som präglade min ungdom och det slentrianmässiga lyssnande som jag tyvärr hamnade i ungefär vid samma tidpunkt då jag började jobba. Plötsligt hade jag inte tid att sätta på en skiva och verkligen lyssna, istället blev musiken bara ännu en del av multitaskandet som krävdes för att få livspusslet att gå ihop. Under säkert ett år hade jag nog inte en enda ledig stund där jag valde att helhjärtat prioritera musikupplevelsen och stänga ute allt annat.

På sistone har jag emellertid börjat att i allt högre grad tänka om, för mig har musiken blivit en sorts lyx, ett livsnjutande. Nu kan jag ta en promenad med mina hörlurar på bara för att få vara ensam med låtarna och mina tankar, eller så lägger jag mig på sängen och krämar på för kung och fosterland och letar efter de där detaljerna som man aldrig riktigt hittar när man slentrianlyssnar. Det är förövrigt därför jag älskar Queen; oavsett hur många gånger man har hört deras låtar kan man åratal senare lyckas hitta nya detaljer i dem.

Dagens livsnjutning är, för att återknyta till den tidigare delen av min text, plattan ”Queen”. Queen – Queen (spotifylänk). Denna skiva är starten på Queens magnifika karriär och en skiva som på många sätt är tämligen annorlunda jämfört med de som komma skulle. Queen har på plattan ännu inte växt ut till det stadiumrockband som de så småningom skulle bli, utan lirar en tämligen progressiv rock.

En av de största behållningarna med plattan, om man bortser från Freddie Mercurys trevande och närmast skira sång i flertalet av låtarna, är Brian Mays karaktäristiska gitarrljud. Även om detta var i ett tidigt skede hade Brian redan börjat slipa på det karaktäristiska ljud som kom att följa honom genom hela sin karriär och som sedan blivit ett signum för Queens musik. (Som kuriosa kan nämnas att det inte förekommer någon synth på skivan, utan alla synthlika ljud som förekommer är skapade via gitarrer. Queen var emellertid rädda att detta skulle missuppfattas på grund av ljudens likhet med varandra, och eftersom synthar var paria på sjuttiotalet sattes en lapp på skivan som proklamerade ”inga synthar”.)

Plattan är dessutom ovanligt helgjuten för att vara en Queenplatta, personligen anser jag att endast den sjunde låten, ”Moderns times Rock'n'roll” inte riktigt lever upp till helheten. Därför vill jag uppmana er, ta er 40 minuter, sätt/lägg er bekvämt, stäng av telefonen, sätt på skivan och slut ögonen. Tro mig, ni kommer vara långt mycket mer harmoniska efteråt och dessutom har ni fått bevittna ett magnifikt stycke musikhistoria för ert inre!

/G