Klubbscenen i Stockholm
En gång i tiden var jag riktigt exalterad över att få gå ut på krogen, året var 2007, jag hade nyligen fyllt arton år och min upphöjda sinnesstämning varade ungefär tjugo minuter in i min första krogkväll. Besviken? Jo tack, så pass att jag aldrig riktigt hämtat mig.
Jag har varit ute en del i krogsvängen, men jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med att gå på ”klubb”. Ärligt talat så föredrar jag en stillsam whisky på någon trevlig pub tolv kvällar av tio. Detta av många olika anledningar.
Att gå på klubb har sina ritualer och för mig börjar ofta störningsmomenten hopa sig redan i dörren där någon testosteronstinn dörrvakt vill titta en djupt i ögonen för att utröna hur många (för många?) öl man har innanför bältet. Detta sker alldeles oavsett om man de facto druckit något, eller är kvällens självutnämnde nykterist och förare. Skulle man, gud förbjude, ha haft roligt i kön och skrattat eller så är risken även uppenbar för dryga följdfrågor.
När denna kontroll skett lotsas man vidare till ett bord där man krävs på betalning (av varierande valör, men i häraden av 100-300 kronor) för att få komma in. Jag vill passa på att jämföra detta svenska fenomen med krogscenen utomlands där det på största allvar anställs personal som ska locka in kunder i lokalen. Utomlands är det även ofta kutym att bjuda på något litet för att man tagit sig besväret och släpat sig dit. Vad lockar egentligen Stockholms uteliv med som är så fantastiskt att det skulle vara värt att betala för? Eventuellt kan man fixa in sig på någon lista och komma in gratis, vilket normalt innebär att man lämnar ut sitt mobilnummer till allehanda reklam för (i princip) all framtid.
Väl inne på klubben försvinner det en tjuga (ibland drygt) till garderob och sedan går man raskt vidare för att bli rånad i baren. Den öl som några timmar tidigare införskaffades för 15 kronor på systemet kostar nu 54:- (en dryg tredubbling av priset) och en prisvärd drink kan man se sig i stjärnorna efter. 6 cl sprit går väl loss på ca 110 kr, motsvarande den nätta summan av 1283 kr för en sjuttis som på systemet kostar 245 kr, ett påslag på över tusen kronor. Då ska man även ha i tanken att alkohol överlag redan är dyrt i Sverige.
Man sväljer i alla fall stoltheten, tömmer plånboken och får efter en stunds knuffande vid den knökfulla baren (där både en och fem lättklädda tjejer får gå före på bartenderns initiativ) slutligen tag i en öl. Oftast är detta en blaskig stor stark (norrlands guld) som man beställt i uppgivenhet efter det att bartenden på fyra försök inte hört vad man egentligen vill ha, på grund av den pulserande ljudmatta som råder i lokalen. Sedan återstår bara att lyckas hitta en sittplats där man ändå inte kan prata med någon i vanlig samtalston eftersom musiken, som ovan påpekats, är i paritet med när en jetmotor startar. Har man riktig tur kan man, om man är singel och lagd åt det hållet, kanske även hitta någon trevlig donna man kan få skrika i örat resten av kvällen vid detta bord.
Att folk går ut för att ragga är knappast någon hemlighet, men det bidrar till att göra kvällen mer olidlig, i alla fall för oss hyggliga killar. Det är i princip omöjligt att föra ett vettigt samtal med någon av motsatt kön, som man inte känner sedan tidigare, utan att man ser hur kugghjulen i damens hjärna går igång i vild undran angående om man faktiskt är en vanlig och schysst kille eller enbart försöker komma in i hennes byxor. Denna mentalitet är tröttsam, men knappast tjejernas fel. Jag beskyller alla mindre gentlemanna-aktiga män för detta fenomen eftersom de sätter ribban med sitt beteende, inte minst på dansgolvet.
Dansgolvet är ett kapitel för sig själv: Fem halvdant snygga tjejer som tror att de ser ut som supermodeller/filmstjärnor står i mitten och dansar porrigt i en ring, omgärdade av några dussin brunstiga hanar som turas om att försöka locka en av dessa damer ut ur ringen genom att glida upp och gnida sig mot hennes någorlunda välsvarvade baksida. För oss som tar med våra tjejkompisar ut för att dansa innebär dansgolvet en kväll av uppsyn och beskyddarverksamhet där vi ständigt försöker avgöra vilka killar våra kompisar faktiskt vill dansa med och vilka de vill bli räddade ifrån. Jag vet inte hur många gånger jag har fått gå in och leka "pojkvän" när någon riktigt slemmig lirare har fått tag i en av tjejkompisarna och vägrar låta henne vara.
När man sedan återvänder från dansgolvet är oftast sittplatserna man hade upptagna av andra och man förblir stående resten av kvällen, ständigt på jakt efter något att luta sig mot eller att sitta på. Ju längre kvällen går desto fullare blir sedan omgivningen och tillslut går det i princip inte att konversera vettigt med någon och det är dags att, via den knappt befintliga kommunaltrafiken i stockholm klockan halv tre på morgonen, pallra sig hem. Man kommer hem vid halv fem, efter att ha åkt vägen via valfritt McDonalds, och ramlar i säng.
Jag säger absolut inte att det är omöjligt att ha kul på en av Stockholms många klubbar, men jag anser spontant att det inte direkt gör uppgiften lättare att man befinner sig där istället för någon annanstans. Detta är några saker som jag skulle vilja få fixade i klubbsverige:
1. Hövligt bemötande. Jag är en kund som ämnar bevista er inrättning och spendera mina surt förvärvade slantar, jag förväntar mig att bemötas som just en kund, och inte som en misstänkt rysk spion.
1. Inträde/garderob. I don’t think so. (Funkar t.ex. superbra på Underbara Bar, varför inte överallt annars med?)
2. Sänk volymen. Era kunder behöver inte få tinnitus blott av att vistas i lokalen och det är faktiskt trevligt att kunna växla några ord med sina bordsgrannar. (Måhända är den höga ljudvolymen dock ett snällt försök från klubbens sida att hjälpa det flertal av gäster som ändå inte har något intelligent att säga.)
3. Vettiga priser för vettig kvalité. Låt mig slippa Norrlands på tapp! Jag kan tänka mig att betala det dubbla jämfört med systemet, inga problem, men jag vill inte känna mig rånad. Till exempel en Newcastle Brown Ale eller en Baron Von Trenck till överkomligt pris, säg 30-35 kronor skulle glädja mig något otroligt, men återfinns tyvärr sällan.
Dessa få pointers löser verkligen inte alla klubbens problem, kvar finns såklart alltid problemet med hur folk uppför sig när de fått en och annan öl i sig. Jag vill dock hävda att man på detta sätt i alla fall kan minimera störningsmomemten. Det borde egentligen vara ganska enkelt att skapa en plats för oss som tycker att det är kul att gå ut och dansa med våra flickvänner/tjejkompisar/killkompisar/etc, men inte är beredda att göra det till vilket lidande som helst.
Then again så är klubbarna fulla varje helg, så jag gissar på att folk överlag kanske är nöjda med hur det är. Själv får jag väl sitta och sura på min pub och dricka min whisky tills jag en dag ändå är på tok för gammal för klubbscenen.
/G
