gsomigentleman.blogg.se

I helgen var jag och flickvännen ute på lite kulturella äventyr, närmare bestämt Necronomicon (skräckmusikalen som går på unga dramaten). Flickvännen hade faktiskt ingen aning om att vi skulle på Necronomicon, utan jag tog med henne som en tidig julklapp (eftersom musikalen snart slutar gå), som en trevlig överraskning. Överraskande för mig själv var också hur fantastisk jag tyckte att upplevelsen var. Jag kan lova att stämningen stundtals var riktigt obehaglig i salongen och det var flera gånger jag hoppade till riktigt ordentligt.

För er som spontant börjar tänka på H. P. Lovecraft när ni hör namnet vill jag gärna förtydliga att musikalen är skapad fritt, fast med en stadig fot i Lovecrafts mytologi. Man kan snarast kalla musikalen ett slags potpurri, eller medley, där en del idéer kan kännas igen från olika Lovecraft-verk.

*SPOILERS NEDAN*
Necronomicon utspelar sig i den lilla byn Svartvadet där Edward, en lokal kompositör, har fått i uppdrag att lotsa en känd arkeolog och hennes dotter (som råkar vara en barndomsvän till Edward) till den gruva hans far äger. När de väl kommer dit visar det sig dock att Edwards far är borta och att gruvarbetarna har massakrerats. När Edward och co sedan gör det enda vettiga och försöker fly därifrån havererar hissen upp. De är alltså ensamma i mörkret med vad som än dödade arbetarna…

Obehagligt? Jotack, dessutom arbetades det fantastiskt bra med mörker och ljus. Ständigt bländades publiken avsiktligt, så att mörkerseendet förstördes, och sedan släcktes alla lampor. Tacka katten för att det var svettigt att sitta där i mörkret medan man hörde att något rörde sig kring lokalen och skrik ekade ut i mörkret.   

Särskilt bra var också att man själv drabbades av tvivel på vad som var ”verkligt” och vad som enbart var en del av huvudpersonens vanföreställningar. Precis som honom upplevde man alltså en hel del förvirring när man försökte reda ut vad som egentligen hänt och inte hänt. Ständigt skiftades nämligen fokus mellan två miljöer, gruvan där huvudpersonen var instängd och ett mentalsjukhus. Frågan var sålunda: hade sakerna hänt, var de vanföreställningar, befann sig personen på sjukhuset på grund av det hemska han gjort, eller befann sig personen i gruvan och hallucinerade om sjukhuset? En extra twist på slutet var dessutom att en av vårdarna (som alla bar någon form av skräckmasker) frågade Edward, huvudpersonen, ”tror du verkligen att du lyckades ta dig till ett sjukhus?”.
*SLUT PÅ SPOILERS*


Undertecknad tyckte att upplevelsen var fantastisk och jag har faktiskt ägnat både en och annan tanke till att bena ut pjäsens egentliga innebörd. (Det var även ett väl-debatterat ämne på vägen hem mellan mig och flickvännen.)

Så fanns det dåliga saker? Självfallet, inget är perfekt. Till exempel tyckte jag att det var onödigt med en paus mitt i som förstörde både intensiteten och bröt ner något av den obehagliga stämning som hade byggts upp. Vidare var andra halvan betydligt mindre skrämmande än den första halvan, eftersom fokus låg mer på story än på skräck i denna del. Summa summarum: det fanns saker att förbättra, men Necronomicon förblir en upplevelse jag varmt rekommenderar. Dock vet jag inte om det fortfarande finns möjlighet att få tag i biljetter, eftersom Necronomicon tyvärr slutar gå alldeles snart.

Hur som haver var flickvännen nöjd, och personligen utökade jag min bildning på teaterns/musikalernas område, en lyckad kväll helt enkelt!

/G

Jag vet inte hur tydlig jag har varit med det tidigare, men jag är en man som älskar musik. Sedan barnsben har jag varit fascinerad av de sånger och musikstilar jag kommit i kontakt med, och hur mina känslor har påverkats av musiken jag lyssnat på. Jag är en allätare när det kommer till musik och beroende på sinnesstämning kan jag uppskatta det allra mesta i musikväg.

Ibland funderar jag dock över min relation till musiken och hur denna har förändrats över tid, för det har den faktiskt. Man får komma ihåg att det var en något annan tid när jag växte upp: hade man en cd-skiva kunde man lyssna på den hundra gånger och det fanns inte riktigt samma musikkonsumtion som nu. Spotify är bra på många sätt, men jag vill ändå hävda att den tekniska utvecklingen tyvärr har lämnat sin tydliga påverkan på vår relation till musiken.

(Förmodligen var redan CD-skivans inträde på marknaden en stor påverkan, på 60-talet var det till exempel stort att äga en amerikansk rocklåt som singel, och man satt då och spelade denna dag ut och dag in utan att tröttna.)

På något sätt har dock fokus skiftats, vi (ja, tyvärr är jag också påverkad) blir mer och mer kortsiktiga i våra relationer till låtar: vi upptäcker något som är fantastiskt, lyssnar på det ett tag, och går sedan vidare till något annat. Saker är helt enkelt inte som förr.

Jag minns när jag var femton-sexton och för precis hade börjat upptäcka bandet Queen. En polare till mig hade lyckats skaffa fram ett bränt exemplar av deras första skiva (som bar det självbetitlade namnet Queen), och under två veckor gjorde jag knappt något annat än lyssna på den där skivan. På detta sätt tar man tyvärr aldrig till sig musik längre, man har helt enkelt inte tid.

För mig kom brytpunkten mellan det intresserade lyssnande som präglade min ungdom och det slentrianmässiga lyssnande som jag tyvärr hamnade i ungefär vid samma tidpunkt då jag började jobba. Plötsligt hade jag inte tid att sätta på en skiva och verkligen lyssna, istället blev musiken bara ännu en del av multitaskandet som krävdes för att få livspusslet att gå ihop. Under säkert ett år hade jag nog inte en enda ledig stund där jag valde att helhjärtat prioritera musikupplevelsen och stänga ute allt annat.

På sistone har jag emellertid börjat att i allt högre grad tänka om, för mig har musiken blivit en sorts lyx, ett livsnjutande. Nu kan jag ta en promenad med mina hörlurar på bara för att få vara ensam med låtarna och mina tankar, eller så lägger jag mig på sängen och krämar på för kung och fosterland och letar efter de där detaljerna som man aldrig riktigt hittar när man slentrianlyssnar. Det är förövrigt därför jag älskar Queen; oavsett hur många gånger man har hört deras låtar kan man åratal senare lyckas hitta nya detaljer i dem.

Dagens livsnjutning är, för att återknyta till den tidigare delen av min text, plattan ”Queen”. Queen – Queen (spotifylänk). Denna skiva är starten på Queens magnifika karriär och en skiva som på många sätt är tämligen annorlunda jämfört med de som komma skulle. Queen har på plattan ännu inte växt ut till det stadiumrockband som de så småningom skulle bli, utan lirar en tämligen progressiv rock.

En av de största behållningarna med plattan, om man bortser från Freddie Mercurys trevande och närmast skira sång i flertalet av låtarna, är Brian Mays karaktäristiska gitarrljud. Även om detta var i ett tidigt skede hade Brian redan börjat slipa på det karaktäristiska ljud som kom att följa honom genom hela sin karriär och som sedan blivit ett signum för Queens musik. (Som kuriosa kan nämnas att det inte förekommer någon synth på skivan, utan alla synthlika ljud som förekommer är skapade via gitarrer. Queen var emellertid rädda att detta skulle missuppfattas på grund av ljudens likhet med varandra, och eftersom synthar var paria på sjuttiotalet sattes en lapp på skivan som proklamerade ”inga synthar”.)

Plattan är dessutom ovanligt helgjuten för att vara en Queenplatta, personligen anser jag att endast den sjunde låten, ”Moderns times Rock'n'roll” inte riktigt lever upp till helheten. Därför vill jag uppmana er, ta er 40 minuter, sätt/lägg er bekvämt, stäng av telefonen, sätt på skivan och slut ögonen. Tro mig, ni kommer vara långt mycket mer harmoniska efteråt och dessutom har ni fått bevittna ett magnifikt stycke musikhistoria för ert inre!

/G

A night at the opera, en kväll på operan, är förutom titeln på en väldigt bra skiva utav mitt favoritband Queen, även vad jag ägnade mig åt i fredags. Tillsammans med min förtjusande flickvän och hennes moder bevistade jag en uppsättning av Svansjön på Kungliga operan och nu sitter jag här och försöker sätta ord på vad jag känner för denna typ av underhållning.

Jag vill börja med att kommentera hela fenomenet balett, för det känns som att fler saker bidrar till upplevelsen än normalt är fallet när man är ute på galej.  Kvällen börjar självfallet inte när man anländer till själva operan, utan först ska man helst dinera på någon trevlig restaurang. Sedan, väl på operan, är själva showen uppdelad i många mindre akter, vilket innebär att man har god tid att njuta av både lokalerna och varandras sällskap i de väl tilltagna pauserna.

Jämför detta med en rockkonsert (en sak som jag förövrigt älskar), där man i princip går dit, lyssnar i två-tre timmar, och sedan går man hem. På operan går man dit, tittar i trettio minuter, går ut och tar en glass champagne, tittar i fyrtio minuter, tar en promenad i operans lokaler, tittar i trettio minuter, tar en fika i källarvalven, tittar i tjugofem minuter till och sedan far man hem. Det ligger alltså något bakom uttrycket ”en kväll på operan”, hela upplevelsen är så mycket mer än bara själva dansandet och musiken.

Personligen är jag av sådan karaktär att jag uppskattar alla dessa smådetaljer, jag gillar att sitta i en sal klädd i bladguld och avnjuta ett glas champagne, titta på välklädda människor som tagit fram sina finaste smycken, och för min del bidrar dessa och andra liknande detaljer till att förhöja kvällen i sin helhet. Dessutom älskar jag, som nog ingen som läser denna blogg har missat, att klä upp mig och denna kväll kunde jag väl få utlopp för detta. Det var sannerligen en glädje att se alla välklädda människor som dväljdes i operans lokaler och jag tror spontant att de män som lämnat slipsen hemma kände sig något underklädda. Detta är en sanning som inte gäller på särskilt många platser år 2013 och därför kände jag mig direkt minst sagt hemmastadd.  

/G

Innan jag lämnar er för idag (och dyker ner i kvällsläsningen) vill jag tipsa om följande fantastiska version av låten Shoreline. Min personliga åsikt är att den slår originalet med hästlängder, men jag vet att en och annan die hard Broder Daniel-fan lär gråta svarta tårar om jag påstår det. Därav upp till var och en att bedöma:

 

http://www.youtube.com/watch?v=46Tn7Ps6N9o

/G