gsomigentleman.blogg.se

Det är viktigt att komma ihåg att koppla av i vardagen även om man känner att man har mycket som man vill hinna med att göra. Jag själv kan ibland bli stressad över allt jag vill göra på en dag och 24 timmar räcker sällan till på ett vettigt sätt när man har ett sådant stort sömnbehov som jag. För att koppla av spelar jag gitarr och jag brukar säga att det är min bästa meditation. Ge mig tio minuter med en gitarr när jag kommer hem sur och tvär efter att ha suttit i kollektivtrafiken på vägen hem från jobbet och alla spänningar har släppt. Efteråt är jag som en ny människa och kan ta tag i resten av dagens uppgifter.

/G

Människor köper saker på kredit för att de helt enkelt inte kan vänta tills de har sparat ihop till (och faktiskt har råd med) den där tv:n (och företagen jublar som kan tjäna pengar inte bara på att sälja produkter, utan även på ränta och förseningsavgifter). Folk slänger boken och ser filmen istället eftersom historien huvudsakligen är densamma (och Hollywood jublar eftersom de kan tjäna ytterligare någon miljard på ännu en urdum ”blockbuster”). Dieten ska göra dig smal på sex veckor, inte lägga om ditt liv så att du lever nyttigare för alltid (för då behöver du ju inte banta igen och det tjänar industrin inget på). Till och med politikerna tänker överlag max framåt till nästa valår för att lyckas bli omvalda... Exemplen på ovan berörda fenomen är i princip oändliga.

Som aktieintresserad ser jag exakt samma fenomen på börsen: pengarna ska in, aktien ska stiga och stiger den inte (eller sjunker) så tappar man tron på företaget och säljer sina aktier med förlust. Vad hände med att våga tro långsiktigt på en idé och därför vara villig att hålla fast i sitt projekt i nöd och lust, för att sedan efter ett, fem, eller kanske tio år, slutligen få lön för mödan? Samtidigt ska man vara medveten om att stora aktörer ofta sitter och pressar ner kurserna för att skrämma småsparare att sälja billigt, något som genererar otroliga pengar till de stora drakarna.

I vår tid vill människor ha resultatet utan att lägga ner tiden och mödan och samhället står alltför ofta och hejar på.  Jag vill vara rik, men jag vill inte arbeta 50 timmar i veckan; jag vill vara snygg men orkar inte gå till gymmet; jag vill vara bildad men läser inte en enda bok, etc. Vad hände egentligen med den livslånga strävan mot ett högt uppsatt mål?

En liten tanke med att jag driver den här bloggen om min strävan mot gentlemannaidealet är att jag önskar inspirera er läsare. Er dröm kanske skiljer sig från min, men det är av mindre vikt i sammanhanget. Jag tror att det är nyttigt att ha någon form av långsiktig tanke om vad man vill uppnå. Således vill jag uppmana er att göra tvärtom mot vad hela samhället för tillfället gör, ta er tid, fundera vart ni vill och sätt sedan upp små delmål mot hur ni ska ta er dit. Jag lovar, livet kommer att kännas mer meningsfullt med ett mål att sträva efter och ni kommer att bygga upp ert självförtroende medan ni uppfyller delmålen på vägen dit. Att man någonsin når målet är sedan kanske inte det viktiga, utan den personliga strävan och utveckling som är vägen kan duga fullt lika gott.

/G

Gentlemannaidealet innebär att man alltid ska kunna finna sig i alla typer av situationer och helst aldrig stå handfallen inför ett problem. Detta innebär att man behöver ha ett ganska långtgående praktiskt kunnande, något som inte särskilt ofta förknippas med välklädda och välverserade människor. Ibland måste gentlemannen helt enkelt hänga av sig kavajen, ta ur manschettknapparna, kavla upp ärmarna och jobba med sina händer.

Själv måste jag erkänna att jag långt ifrån är någon händig man, men det gäller ändå att ha en och annan grundkunskap i bakfickan när livet ställer till problem. Till exempel har jag för tillfället ingen bil, men det faktum att jag har ett körkort gör att jag riskerar att komma i situationer där jag måste byta ett trasigt däck. De flesta av er tänker förhoppningsvis att detta är en ganska självklar kunskap att inneha som förare, men jag vågar påstå att det finns både en och annan person därute som skulle stå mer eller mindre handfallen om punkteringen plötsligt var ett faktum.

Allt jag kan om bilar, vilket inte är mycket, har jag lärt mig av min morfar (som var den som övningskörde med mig när det begav sig). Som en liten ynnest mot honom brukar jag hjälpa till och byta däck på hans bil de två gånger per år det behövs, vinterdäck till sommardäck och vice versa. Detta är något vi båda tjänar på, han i och med att han får däcken på plats och jag, i och med att jag får hålla mina kunskaper à jour.

Utöver detta lilla exempel finns det såklart mycket annat praktiskt arbete som pågår bakom scenen i gentlemannens liv. Till exempel är det minst sagt nyttigt att vara händig med symaskinen när det kommer till att lägga upp byxor och fålla näsdukar till kavajfickan. (Där är jag dock inte riktigt än.)

Gentlemannen ska ju helst bemästra allt från matlagning, via styrdans, till att knyta en slips på ett korrekt sätt. Det vill säga en lång rad praktiska moment. Dessa kunskaper är minst lika viktiga för helhetsintrycket som till exempel bildning eller god klädstil. Man kan vara hur påläst man vill och ändå se bortgjord ut om man inte klarar av de praktiska momenten.

Slutligen skadar det ju inte om man har något speciellt litet knep i bakfickan, varför inte lära sig att till exempel sabrering? (Se nedan hur det egentligen ska gå till: http://www.youtube.com/watch?v=jg6et6TnD8g )

/G

Något som sätter våra ramar som människor är att vår tid här på jorden är begränsad. Dessutom är det omöjligt att veta exakt hur mycket tid som har givits just en och därför ligger det i farans riktning att bli något stressad. På detta sätt inskränks våra möjligheter att uppnå allt det vi tänkt oss, eftersom den knappa tiden dessutom är fylld med en himla massa måsten, till exempel en himla massa jobb. Utav denna anledning är jag närmast besatt av att maximera nyttan med mina dagliga timmar och minimera slöseriet.

När jag säger maximera nyttan och minimera slöseriet förstår jag att det är lätt att min åsikt missuppfattas. Jag vänder mig inte mot att ha roligt, eller i allmänhet göra saker som gör en glad, det finns ju trots allt ett ordspråk som säger att ”tid man gillade att slösa var inte slösad”. Det är alltså inte den tid du lägger på sådant som är kul som är i skottgluggen för dagens text, snarare handlar det om den tid som slösas på grund av förutsättningarna i ditt dagliga liv. Nu ska jag visa hur man kan frigöra otroliga tidsresurser på ett lätt sätt.

Statistiska centralbyrån beräknar att medellivslängden under våra liv kommer att öka upp mot 85 år (för oss män, något längre för kvinnorna), med lite tur kanske man även kan hänga i lite längre än så. Detta innebär att du och jag förmodligen kommer att behöva jobba fram till minst 70 och således ha någonstans kring 45-50 år i arbetslivet. Säg 45 för enkelhets skull. Antal arbetsdagar på ett år varierar mellan 224 och 229 beroende på skottår och helgdagar, ett mediantal blir således 226,5. Vart vill jag då komma med detta? Jo, genomsnittsarbetaren på ett kontor har en timma lunch.

Av denna timma sitter nog de flesta av i alla fall halva tiden, få behöver egentligen mer än en halvtimma för att äta och hinna slappna av lite. Kvar är en halvtimma som i princip bara slösas bort varje dag. Jag vill påstå att den där halvtimman rymmer all världens potential och jag tror att det blir extra tydligt om man börjar räkna lite på det: 226,5 (antal arbetsdagar på ett år) multiplicerat med 45 (antalet arbetsföra år) multiplicerat med den där halvtimman = 305 775 minuter, eller om man så vill straxt över 5 096 timmar. Tänk nu efter och ta in potentialen i den enorma summan.

Där har du den tid du känner att du inte har! Sen förstår jag såklart att man kanske inte gärna kan släpa med gitarren till kontoret, eller effektivt hinna träna på den lunchrast som man har, men det räcker gott och väl för att till exempel bilda sig lite (min käpphäst, jag vet). Presumerat en snitthastighet på 30 sidor i timmen, eller 15 sidor per lunchrast, skulle man hinna läsa 152 880 sidor under ett arbetsliv. Omräknat i böcker med en medellängd på 400 sidor blir resultat smått fantastiska: 382,2 st.

Ett smärre bibliotek avverkat bara på lunchrasten!

Med lite målmedvetenhet kan man åstadkomma så mycket mer än man någonsin gör genom att bara äta och sedan sätta sig och dricka kaffe / slösurfa.

Exakt detsamma gäller all tid i kollektivtrafiken, varför bara sitta där och stirra ut genom rutan när du skulle kunna göra något annat? 20 minuter i vardera riktning varje arbetsdag ger 6795 ”bortkastade” timmar under ett helt arbetsliv. Vad sägs om att ta med dig ipaden och börja skriva den där boken du alltid velat skriva?

Möjligheterna är oändliga om tiden maximeras!

/ G

Jag minns när jag var sjutton år och mitt största stilistiska framsteg på den här sidan millennieskiftet var att införskaffa ett par svarta sneakers med vita ränder från Adidas (de finns förövrigt fortfarande i min ägo som gräsklipparskor lustigt nog). Efter att sedan urminnes tider ha gått runt i gympadojor av okänt fabrikat var detta höjden av stil och jag tyckte verkligen att jag hade kommit långt på vägen mot att bli ”mer välklädd”, dessutom var jag ivrigt påhejad av en tjejkompis som mer eller mindre låg bakom köpet. Dressade skor i gymnasiet? Det var något som inte ens fanns på världskartan.

När jag nu tar på mig samma, eller liknande, skor kan jag inte låta bli att känna mig både naken och underklädd. Det ser, i min mening, ofta slarvigt ut med sneakers och de allra flesta utstyrslar höjs kraftigt av ett par vettiga skodon. Således spatserar jag för tillfället runt i ett par dressade skor, dock inte randsydda. Spontant känner jag att jag snart är på väg att ta det här steget igen, nya skor och känslan av ”usch” inför det man lämnat bakom sig.

Jag tänker snart köpa mig mitt första par randsydda skinnskor, ett enormt steg både kvalitéts och prismässigt för mig som är van att lägga sisådär 500-1000 kronor för ett par skor. Jag kan redan nu föreställa mig hur jag sedan kommer att se på mina nuvarande Eccoskor i goretex och rysa vid tanken på att jag hade dem som ”finskor”.

Jag tänker mig att det finns människor därute som tittar på mig på samma sätt som jag tittar på ungdomarna i för stora huvtröjor och utslitna sneakers. Jag anser att jag klär mig helt okey i alla fall, men jag gissar att de ser på mig o tänker ”svarta skor till blå byxor? Men lilla gubben!”. Eller, ”ska du verkligen ha en guldfärgad klocka till ett silverfärgat bältesspänne?”.

Jag är mitt i förvandlingen, så jag har helt enkelt inte hunnit köpa på mig nog med grejor i rätt färgskalor för att jag kan matcha hela min outfit i alla lägen. (Bruna skor kräver blå/grå jacka, brunt bälte, och brunt armband på klockan t.ex.) Alltså lär de som har tagit konceptet hela vägen se nedlåtande på mina, om än tappra, smått ofullständiga försök till stil.

På något sätt finns det alltid en nivå över ens egen. Förmodligen kommer någon även att titta på mina nya randsydda skor (som jag känner är ett stort stilistiskt steg åt rätt håll) och tycka att jag slösar bort pengar för att jag inte lagt det dubbla pengamässigt på ett par ”riktiga” kvalitetsskor. Utveckling måste få ta sin lilla tid och jag tror att det är viktigt att inte tappa perspektivet. Man får helt enkelt minnas hur man var (och vem man var) när man gled runt i sneakers och acceptera att många andra fortfarande är kvar i det stadiet (och är lyckliga där). Man ska inte döma folk, även om det är svårt att låta bli ibland, utan istället hjälpa dem som vill ha hjälp att ta nästa stilmässiga steg. Resten får fortsätta krama sina sneakers bäst de vill.

/G

Det här med att hitta sig själv, är inte det lite överreklamerat? Det känns som att halva västerlandet är på väg någon annanstans än där de för tillfället befinner sig för att söka en djupare mening och förstå vem de egentligen borde vara. Borde vara... intressant tanke, varför inte istället tänka ”Vem vill jag vara?”.

Grundtanken med hela den här gentlemannagrejen för mig är att jag en dag tänkte, vem vill jag vara? Jag tror ärligt talat inte på att hitta sig själv, jag tror på att skapa sig själv.

Jag satte mig helt enkelt ned en dag och funderade över hur jag tycker att en idealisk person ska vara och sedan satte jag upp detta som mitt mål. Om jag kommer nå fram till idealet? Aldrig någonsin, men det är heller inte det som är poängen. Genom att ha något att sträva mot blir man motiverad till självförbättring och kommer förmodligen bli en långt mycket bättre person än man annars skulle ha blivit.

Om jag tror att mitt sätt att leva är det bästa? Självfallet, annars skulle jag inte leva såhär. Om jag tror att det passar alla? Nej det tror jag verkligen inte. Dock gör mitt sätt att leva mig lycklig, mer än så kan jag inte begära. Andra får såklart leva precis som de vill för mig, så länge de inte inkräktar på min lycka, det jag strävar efter att väcka i er läsare är en vilja och en längtan efter att vara något mer än ni är. Summa summarum: Vem vill du vara och varför är du då inte den personen?

/G

Ps: Glöm inte bort att det är FANCY FRIDAY imorgon, suit up!