gsomigentleman.blogg.se

Dagens inlägg är skrivet i affekt och kommer delvis att handla om politik, är du en läsare som inte är intresserat av detta, eller mina tankar rörande sådana frågor, kan du sluta läsa här (så lovar jag att återkomma med ett inlägg om stil eller dylikt nästa gång.)

Vad hände med driftigheten och det sunda förnuftet? Vad hände med ansvarstagandet för sitt eget liv? Vad ger samhället egentligen för signaler till sina medborgare och vilka beteenden finns det incitament till?

En tendens jag tycker blir alltmer utbredd i samhället är att människor kort och gott inte lyckas ta hand om sig själva och sedan klagar över den usla situation de försatt sig i. Ofta tycker de också att de har en underliggande rättighet att ha det minst lika bra som någon som faktiskt har kämpat hela livet och kommit någonstans. Längs vägen har vi hamnat i en situation där det plötsligt nästan har blivit mer ok att inte kunna sköta sig själv och sitt liv än att göra det bra (här kan hänvisas till den större mängd inlägg jag skrivit om ekonomi och jante tidigare). Hur kommer det sig att det blivit mer legitimt att bränna alla pengar man kommer över än att över tid ansamla viss rikedom? Ska man verkligen behöva skämmas för att man har pengar skapat sin förmögenhet själv, medan andra utan eftertanke omsatt sina pengar i skräp?

Varför jag själv blivit till den mildra grad medveten om detta beteende (så att jag till och med känner mig manad att skriva detta inlägg), är för att det inte längre går att ignorera hur en del människor i min direkta närhet väljer att leva sina liv. Det är skuldsättning hit, leva över sina tillgångar dit, och i slutändan likväl ett oförstående inför det faktum att man inte långsiktigt kan leva på detta sätt. Till råga på allt hyser dessa människor en mentalitet som i korthet går ut på att det är en mänsklig rättighet att leva sitt liv med en högre standard än man har råd med.

De personer (i min omgivning) som uppvisar denna mentalitet är sådana som oftast inte jobbar alls, eller jobbar i mindre utsträckning, tänk ströjobb och/eller svartjobb. De har i princip aldrig lyckats behålla några fasta jobb på grund av problem med att följa regler och normer, samt är personer som med ofelbar säkerhet lyckas spendera alla monetära medel de kommer över, för att sedan gnälla om hur lite de har och hur mycket de egentligen förtjänar. Kort och gott, människor som vill ha allt, men som inte är redo att prestera något för att få det.

I Sverige, ett land där varje medborgare har all världens chans att lyckas, finns det väldigt många som inte lägger manken till och som sedan klagar när resultaten uteblir. Personligen är jag uppväxt i en förort och som många andra platser i Stockholmsområdet var detta kanske inte alltid världens bästa plats att växa upp på, men jag gjorde det bästa av min möjlighet och är nu utbildad jurist (tack till det svenska utbildningssystemet). Vem som helst kan göra samma resa med lite dedikation till sina studier! Sen kvarstår det faktum att finns en massa andra saker man kan bli/göra om man nu inte råkar känna passionen för lagboken. Det finns tusen och åter tusen typer av jobb och jag lägger ingen värdering i vilken typ av jobb man utför, bara man gör ett gott dagsverke.

Vem som helst, och jag menar verkligen vem som helst, har i Sverige möjligheten att bli vad som helst. Alla har såklart inte potentialen eller motivationen, men möjligheten finns där för alla. Därför blir jag rosenrasande när folk står och skyller sin usla livssituation på någon annan än sig själv, oftast den rika minoriteten eller staten. Ett klassiskt exempel är ungdomarna ute i Husby som för inte alltför länge sidan fick för sig att bränna bilar för att ”samhället inte bryr sig om dem”. Hade de studerat eller skaffat sig andra kvalifikationer för att utföra ett ärligt arbete hade de förmodligen inte varit arbetslösa och bränt bilar.  

Det har infunnit sig en ”jag har rätt till”-mentalitet i samhället och man anser sig överlag ha väldigt många rättigheter (men väldigt få skyldigheter) gentemot staten. Personligen anser jag att var och en ska ha lön efter prestation, men att alla ska ha rätt till en miniminivå baserat på behov. Sedan kan det såklart diskuteras vad som är en lämplig miniminivå. Det vill säga, pengar åt den som arbetar och presterar, men också ett värdigt liv till den som av olika anledningar inte kan.

Bidragssystemet har på den sista tiden blivit något av en käpphäst för min del eftersom jag tycker att det till viss del undergräver företagsamheten och lusten till strävan bland medborgarna. Jag tycker jag att det är tämligen galet att staten portionerar ut pengar till människor utan att kräva någon form av direkt motprestation, det undergräver tanken med samhället där alla är med och bidrar. Själv är jag av den uppfattningen att de som är arbetsföra, men likväl får bidrag av staten av olika anledningar, borde kunna krävas på motprestation av något slag. Varför inte till exempel kalla ut dem för snöskottning varje år när våra järnvägar i princip snöar in. För mig är det helt verklighetsfrämmande att ge någon lön utan motprestation och sedan får ni häcklande kalla mig Ayn Rand om ni vill.

I Sverige har vi en väl tilltagen skatt, enligt tidningen Privata affärer bidrar en löntagare med en månadslön på 25 000 kronor med hela 17 200 kronor skatt i månaden till stadskassan (om man räknar med de dolda skatter som finns utöver den tydliga inkomstskatten, det vill säga bland annat moms och sociala avgifter). Avrundat till närmsta heltal blir detta i runda slängar 70 % skatt. Av de åtta timmar du förmodligen arbetar per veckodag kan man i realiteten säga att fem och en halv timma utförs till förmån för staten (och i slutändan dina medmänniskor). Ännu mer blir det om man kommer över gränserna för progressiv skatt, då går betydligt fler procent rakt in i statens skattkista. Frågan blir, är detta rimligt?

Själv har jag ingenting emot en hög skatt, om jag får ett samhälle som jag känner lever upp till de pengar jag blir tvungen att inbetala (skatt är ju som vi alla är högst medvetna om inte frivilligt). Som det är nu, med nedmontering av vården, bostadskris, havererad äldrevård och en lång rad andra sociala problem känner jag personligen att skatten är oproportionerligt hög jämfört med det samhälle den finansierar. 

Samtidigt verkar många av de personer som drar förmån av samhällets välfärdssystem vara rätt otacksamma för de fem och en halv timmarna jag jobbar varje dag för deras räkning och skulle helst vilja ha mer. (Jag vet att jag också har möjlighet att nyttja samhällets resurser, och till viss mån har gjort det till exempel genom utbildning, men ändå känns 70% av arbetsdagen till staten klart i överkant). Tidningarna berättar om att inkomstklyftorna ökar som att detta vore en dålig sak, låt de som arbetar tjäna pengar säger jag! Vad finns det annars för incitament för att generera skatt till staten? Det är klart att det ska löna sig att arbeta!

Medan jag sitter och skriver detta kommer smärtsamt vetskapen om att många kommer att kritisera mig för detta över mig. ”Du vet inte hur det är…”, är väl typiskt det argument som kommer att flyta upp till ytan gissar jag. Som vanligt är det relativt svårt att angripa så kallade känsloargument, men jag ska göra ett försök:  

Existensminimum är i Sverige 3’880 kr per månad och detta kan kombineras med att man får hyran betald, om man inte har tillgångar i övrigt att göra detta med. 3880 kr för i princip ingen motprestation (förutom att man vagt förbinder sig till att söka jobb, vad detta nu innebär i Sverige år 2013 där arbetsförmedlingen är det mest havererade vi har). Varför drar jag upp denna siffra? Jo! Människor som lever på existensminimum har, enligt min erfarenhet, i många fall, mage att klaga på att de pengar, de utan motprestation får av staten, inte räcker till ordentlig.

Personligen har jag spenderat betydligt mindre pengar per månad än existensminimum sedan jag började universitetet. Det är alltså en period på sex år som jag varje månad spenderat mindre än 3880 kr i snitt och till råga på allt har jag lyckats samla på mig en inte oansenlig summa sparkapital. Jag spenderar fortfarande mindre pengar än så, trots att jag jobbar och tjänar bra, eftersom jag sparar till min lägenhet och tar ansvar för mitt liv. Det går alltså att leva tämligen smärtfritt på relativt ringa medel, utan att förtvina vare sig ekonomiskt eller själsligt. Det hela handlar om hur man väljer att spendera och investera de tillgångar man har. 

Är jag någon form av supermänniska som lever på vatten och bröd? Nej, verkligen inte! Jag har inte ens levt särskilt snålt under dessa år, det handlar bara om sunt förnuft. Man kanske inte ska röka om man inte har pengar, man kanske inte ska bränna 500 kr på krogen per helg och det är ingen mänsklig rättighet att åka på en utlandssemester per år (även om jag lyckats ta mig till London både en och två gånger på mina existensminimum-pengar). Vidare kanske inte husdjur eller ungar är det bästa projektet att ägna sig åt om man knappt har pengar till att gå runt själv.

Under hela min universitetstidtid levde jag på 2 720 kr i bidrag per månad och både överlevde och frodades (förvisso betalade jag inte hyra, men detta kan jämföras med att få hyran betalad av soc). Jag förstår alltså inte vad problemet är! Tvärtom tycker jag att det är skamligt att folk gnäller över en situation där de ofta satt sig själva. Var och en har ett ansvar att införskaffa en kompetens som kan nyttjas av samhället, misslyckas man med detta är det inte konstigt att man blir arbetslös. Sedan finns det såklart många andra orsaker till varför en människa kan bli arbetslös, men i slutändan kan man inte ignorera att många av dem som är långtidsarbetslösa saknar till exempel en utbildning som är efterfrågad av marknaden. Här har självfallet staten ett stort ansvar genom att, i min mening felaktigt, ge studiestöd även för utbildningar som inte leder till jobb eller där det redan finns ett överskott av utexaminerade. Hur är det möjligt att man kan få lika mycket csn-pengar för att läsa Harrypotter-kunskap, som för att studera till läkare?

Sedan kan såklart vem som helst bli arbetslös, det handlar inte om att det skulle vara någon skam i det. Tvärtom förmodar jag att de allra flesta som har blivit arbetslösa aktivt söker nya jobb och vill arbeta. Men alla de som inte vill arbeta, utbilda sig, eller flytta dit jobben finns, utan är nöjda med att slå dank och leva på systemet, de borde skämmas!

Det finns dessutom en daltande mentalitet i samhället för denna typ av människor. Botkyrka kommun håller till exempel på att bedriva ungdomsgård för vad de kallar unga vuxna (åldrar 17-25) och jag förfasas totalt över denna förkastliga idé. Vuxna människor ska inte roa sig på någon ungdomsgård, de ska jobba och göra nytta som duktiga samhällsmedborgare!

Jag hyser en enorm respekt är för alla de som strävar mot att göra något av sig och sina liv, lika stor är dock min sorg över ett samhälle som tolererar att andra inte gör det, och i många fall bestraffar de som är strävar genom orimligt stora pålagor på frukten av deras hårda arbete.

/G