gsomigentleman.blogg.se

Det är en sorgens dag, jag har beslutat mig för att skicka tillbaka slipsarna från tieroom. Ett beslut som självfallet inte var det lättaste att fatta med tanke på hur underbart vackra de är även i verkligheten (så att säga), men jag känner ändå att de inte riktigt lever upp till det jag önskar mig.

Utseendet är det verkligen inget fel på, de är helt fantastiska i sina färgkombinationer överlag (alla utom den till synes gul/blå slipsen som visade sig vara guld/blå). Problemet ligger snarare i konstruktionen i övrigt: produkten känns stabbig och uppträder, enligt min mening, inte bra när man formar en knut med den. Dessutom är den ”smala” änden så pass tilltagen i bredd att det är svårt att få till en smal och trevlig knut med begagnade av min favorit Full Windsor

Jag tror att jag stirrade mig något blind på att det stod 100% siden på hemsidan och måhända fick detta upp mina förväntningar något för mycket. Det är självklart så att det ändå är skillnad på siden och siden. Slipsarna verkade dessutom redan ha tagit en del stryk i frakten och jag vill inte ens veta hur de skulle ha sett ut efter upprepat användande. Siden ska i min mening inte bli buktigt på det sätt dessa slipsar redan har tendenser till. Således kommer de att förpassas tillbaka till sitt ursprung och jag kommer att få fortsätta min jakt på vettiga halsbeklädnader; förbannat synd med tanke på hur fina de var.

Jag tröstar mig med att jag trots allt har en ganska ansenlig kollektion innehållande både Bläck (min personliga favorit såhär långt) och Atlas Tie Design (fina, men inte lika trevliga att knyta som Bläck.)

Senast jag talade med Mr. Shamaran var han dock fullt nöjd med sin laddning slipsar, så jag kan blott konstatera att smaken som så många gånger tidigare är som baken. Nu vet ni i alla fall hur jag tyvärr känner för slipsarna från Tieroom, tur att de har öppet köp en längre tid.

/G

Nu när vintern närmar sig med stormsteg, närmar sig även ett av de årliga problem vi män måste tampas med. När kylan blir påträngande och öronen ömmar vore det förfärligt skönt att ha något varmt på huvudet, frågan är bara vad. Jag vill redan från början förkasta alla typer av stickade mössor/toppluvor/andra dylika lösningar, det finns ingen så säker stilförstörare som en opassande huvudbonad.

Ponera följande situation: En man i nyputsade kängor, grå kostymbyxor, en mörkblå rock som matchas med en lättare halsduk och sedan… en mössa i skrikig färg på huvudet (se exemplet ovan). Usch! Problemet stannar inte vid att det är fult, alla har vi någon gång tagit av oss en mössa enbart för att inse att håret under ser ut som om det blivit slickat av en katt. Mössan förstör alltså inte enbart stilen under den tid du bär den, utan kommer att ha effekter under resten av dagen.

Så vad gör man som man? En sanning är den eviga ”vill man vara fin får man lida pin”, men jag kan tycka att det inte är särskilt klädsamt med illröda öron heller.

 Jag såg faktiskt en man imorse som av ren desperation (jag hoppas det var det och inte att han på riktigt trodde att det var stiligt) hade hänfallit till att bära tantmössa, det vill säga fem kilo dött djur, på huvudet. Det faktum att han dessutom bar på en skinjacka som var minst 20 cm för stor i axlarna tillsammans med ett par hudnära jeans och ett par converse motsäger dock desperationsteorin och får mig att frukta att han snarare var någon form av hipster.

Jag önskar att jag varmt kunde rekommendera en fodrad hatt av till exempel fedora-modell som lösning på problemet, men även här finns det vissa tveksamheter. Visserligen är hatten en självklar attiralj i den inbitne gentlemannens garderob, problemet är bara att hatten, år 2013, uthärdat många och långa år i händerna på tölpar och hipsters. Tänk igenom vilka ni sett hattar på de senaste åren, förmodligen enbart på:

1. Hipsters (pälsmössa, toppluva som närmast leviterar ovanför håret och den anskrämliga upprullade mössan).

2. Turisten (beppemössa på semestern för att skona skalpen eller den där halmhatten inköpt på Kuba).

4. Partyprissen (douchebag som bär sin HM-inköpta hatt för att han tror att den gör honom oemotståndlig för tjejer).

1. Äldre herrar (någonstans mellan 70 och graven, de enda av de uppräknade som bär hatten med värdighet).

Således arbetar man från början något i motvind när man beslutar sig för att göra hatten till sin huvudbonad. Det är svårt att bära hatten seriöst och många tolkar hattbärandet som ett exentriskt särdrag eller en ironisk poäng.

Eftersträvansvärt är såklart den klassiska hatt-look som exemplifieras så lysande i till exempel Mad Men (som förövrigt är både en bra serie och ett smörgåsbord av stilighet), men det är inte helt lätt att slå ann denna sträng år 2013. Dessutom går hatten inte att bära till vad som helst utan att bäraren riskerar att se utklädd ut, således fordras tillexempel enligt min åsikt någon form av längre och mer dressad rock för att komplettera hatten.

Mina slutliga tankar blir således något diffusa. Jag skulle väldigt gärna rekommendera hatten som den självklara huvudbonaden för alla stilmässigt medvetna män, men här kämpar gentlemännen i uppförsbacke mot alla som släpat hattens rykte i smutsen. Det vore dock synd att ge upp hatten av denna anledning, kanske är det dags för en revival? Kanske är det dags att ta tillbaka hatten från alla som bär den av fel anledningar och på fel sätt? Dock vet jag inte om jag ännu har mod nog, kanske blir det ännu en vinter med röda öron.

/G

Ibland kan det vara frestande att lägga en stor summa pengar på att köpa den ”perfekta garderoben”, fylld med fantastiska kläder. Troligen uppstår denna tanke i början av strävandet mot att bli en gentleman, måhända har man lite pengar sparade, kanske har man precis fått skatteåterbäringen, eller så drar man helt enkelt in nog med pengar för att unna sig detta. Hurusom faller lusten att handla på med infernalisk styrka och man känner att ”nu jävlar ska här spenderas så att jag får den där klädmässiga bredden någon gång!”. Det är då du ska tänka efter och dra lite i handbromsen. Att köpa allt man vill ha på ett bräde är inte alltid det mest fördelaktiga och detta är varför:

1. Sprida kostnaderna över tid
Den första och kanske mest basala delen i varför det är nyttigt att sprida sina inköp är såklart att det finns en poäng i att sprida sina kostnader över tid. För varje krona du inte spenderar idag kan du få mervärde imorgon om du investerar den vettigt. Genom att sprida dina inköp över tid får du möjlighet till andra saker, till exempel resande (vad är mer utvecklande än att se världen?) eller att bygga buffert och spara. Dessutom kan du ju alltid köpa kläder för pengarna sen, det vill säga en skjorta idag eller fler i framtiden med lite ränta på pengarna?

2. Glädjen i att jaga, leta, hitta, fynda och köpa
Jämför dig själv med en jägare, hur kul är det egentligen att hoppa rakt in i ett rum fullt med vad du nu vill jaga och gå bananas med ditt automatvapen, alltså spray and pray? Är inte jakten en väldigt stor del av själva upplevelsen? Bättre då att i goda vänners lag göra det till ett intresse att leta efter det perfekta plagget och när du väl hittar något värt att köpa så hugg till.  

3. Risken för misslyckanden och felbedömningar
Denna punkt hänger lite ihop med punkten ovan där jag förklarade att själva jakten på kläder blir något av en njutningsfull process. Problemet med att köpa mycket kläder vid samma tillfälle är det klassiska problemet ”tänk om jag hittar något bättre”. Säg att du precis har köpt två dussin skjortor och känner dig ganska nöjd med dig själv för att sedan upptäcka att det fanns bättre alternativ… Plötsligt blir dina två dussin skjortor inte lika roliga längre och du kommer förmodligen att ha ångest över att du måste dras med dem. Risken för felbedömningar och misslyckanden är överhängande, särskilt i början innan man hinner ta till sig all den kunskap som krävs. Jag är själv mitt i lärandefasen, det är till exempel inte särskilt länge sedan jag fick lära mig vad randsydda skor var - Tänk om jag hade lagt alla mina pengar på skor med limmade sulor på grund av denna kunskapslucka? Genom att köpa över tid hinner kunskapen utvecklas och köpen anpassas därefter.

4. Att hitta sin stil
Denna punkt hänger något ihop med punkten ovan, precis som att kunskapen utvecklas utvecklas också stilen över tid. Hade jag köpt mig en hel kostymgarderob när jag var 15 och precis hade sett Reservoir dogs skulle den ha innehållit ett dussin svarta kostymer och lika många svarta slipsar. Stilmässiga preferenser förändras över tid! Genom att inte köpa hela garderoben vid samma tillfälle får man möjlighet att tänka över, inspireras och påverkas i sina val. Genom att inhandla plaggen över tid kan detta tänk få utvecklas, frodas och man slipper känna sig fastfrusen i exakt det sinnelag som rådde i den sekund man bestämde sig för att köpa allt man behövde.

5. Det finns oftast ett billigare tillfälle
Problemet med de flesta av oss är att vi är tämligen usla på att planera när det kommer till shopping. Varje vinter överraskas vi av att vi behöver vinterkängor och varje sommar inser vi plötsligt att det inte hänger ett enda par hela shorts i garderoben. Sagt och gjort, vi far ut i butiken och handlar till ordinarie priser. Har du tålamod och möjlighet att vänta är detta bra både för garderoben och för plånboken! Säsongsreor, högtider, mellandagsrea, specialerbjudanden, möjligheterna att fynda är många om man är lite kring sig. Detta är vad du riskerar att gå miste om ifall du införskaffar allt vid ett och samma tillfälle. (Att det ofta är förra årets kläder som reas ut är för dig inget problem eftersom du inte är någon modeslav utan tryggt satsar på klassisk och tidlös stil.)

6. Trender som kommer och går
Ponera följande: året är 1994 och du bestämmer dig för att köpa en helt ny garderob. Sagt och gjort, 20 skjortor inhandlas och alla är såklart i pastellfärger med tanke på att det är det som är inne just då… Några år går, året är 2000, hur heta känns de där skjortorna nu egentligen? Genom att handla över tid finns det möjlighet att låta utbudet förändras och på detta sätt ges utrymme för bättre produkter och andra stilmässiga lösningar att ersätta de gamla och högst modebetonade.

/G  

Jag erkänner, jag är beroende… men jag lovar, jag kan sluta när jag vill! Eller kan jag verkligen det? Idag har jag beställs sex stycken nya slipsar och kan blott konstatera att jag sedan länge är inne på min andra slipshängare. Svårligen kan jag sätta fingret på vad som egentligen fascinerar mig så mycket med slipsar, jag tycker nog helt enkelt väldigt mycket om att sticka ut från den hord av män som dagligen tar på sig enbart skjorta och går till jobbet. Slipsen tar skjortan det där steget längre och är en fantastiskt accessoar att kombinera med koftor, pullovers, västar, kavajer, etc.

Sex slipsar kan kännas något i överkant för en som redan har fler än 25, men det är svårt att säga nej när en bra deal presenterar sig. Jag har länge dreglat över innehållet på Tieroom.se och när Mr. Shamaran (en god vän till mig som fått sitt smeknamn eftersom han introducerade mig till Shamaran Petroleum, ett oljebolag som opererar i Kurdistan) på förslag sade att vi borde förena våra krafter insåg jag genast potentialen. Genom att gå ihop och handla gemensamt kom vi upp i en sådan kvantitet att Tieroom gick med på att ge oss ytterligare rabatt utöver de 50 kr som redan dras ifrån priset på varje slips vid ett köp av tre eller fler. Således, vackra slipsar till väl rabatterade priser, vad mer kan man begära?

Det lustiga var dock att jag och Mr. Shamaran, trots att vi har väldigt lika tankar om stil i stort (han är nog den vän som har haft störst påverkan på mitt beslut att utvecklas stilmässigt och jag hoppas att han kommer att skriva ett eller annat gästinlägg här framöver), endast beställde en enda slips som var likadan, Rabbe. Angående resterande slipsar visade det sig att vi hade helt olika smak, jag önskade något mer preppy och han suktade efter något aningen mer nedtonat. Detta visar hur en bra slips sätter en klart personlig touch på en outfit som annars riskerar att bli tämligen konform för oss män. Således presenterar jag här bilder på våra respektive slipsköp.

Och på den tredje dagen bloggade han igen, ifrån de döda... (nåja, jag har i alla fall återvänt från mina strapatser i tjänsten.)

Gårdagens event på Jupiter var verkligen på gränsen till en praktskandal. Måhända hade jag sedan tidigare något höga förväntningar eftersom det utlovades Loake-erbjudanden, men jag blev till den grad besviken att det är tveksamt om jag någonsin kommer att handla via Jupiter igen.

De ”fina erbjudanden”, som i förväg hade utlovats, visade sig vara att man kunde få den tvivelaktiga glädjen i att beställa skor från hela Loakes 1880-sortiment (som sedan kunde hämtas ut i butiken) till den nätta summan 2500 kr för ett par lågskor. Logiken i att jag skulle beställ via Jupiter till detta pris är obefintlig då jag kan få likadana skor, inklusive skoblock från England och betala ca 400 kr mindre. Jag undrar faktiskt lite hur de tänkte när de aviserade denna ”deal” som ett bra erbjudande.

Det enda som var glädjande med kvällen var att jag sällan skådat så många välklädda män på ett och samma ställe i Stockholm, samt att det, som alltid, var kul att klämma och känna på Loake-skor.

Det var tur att det var rea på Åhléns så att jag kunde tröstköpa några matchande näsdukar till min nya blå kavaj. Näsdukar är verkligen hutlöst prissatta överlag i Sverige och ofta överstiger priset 200 kr för en enda. Samtidigt är en näsduk i kavajfickan ett perfekt sätt att få in lite mer färg och personlighet i outfiten. Hurusom så kom jag över två st Tigernäsdukar till den nätta summan av 98 kr, det vill säga, jag sparade nästan 400 riksdaler jämfört med ordinarie (betydligt mer skräckinjagande) pris. Det fanns ett gäng kvar när jag gick därifrån så är ni intresserade kan Åhléns vara värt ett besök idag.

Idag blir det nya tag och jag far iväg på äventyr till staden på jakt efter konst tillsammans med en god vän inte vill vandra ensam genom stadens gallerier. Skjorta och slips är som vanligt mina bundsförvanter när det kommer till att kräva uppmärksamhet och respekt från stadens (i många fall) inte särskilt serviceminded galleriägare.

/G

I dagens konsumtionssamhälle är det mer eller mindre omöjligt att inte bli överöst av goda råd (reklam) om vilket märke som är det rätta. Mycket har sagts om det dåliga i fenomenet märkeskläder och det faktum att man betalar en minde förmögenhet för dessa (ofta enbart på grund av märket). Idag vill jag dock försöka ge ett delvis annat perspektiv.

Det finns en uppsjö av företag som lever på att se till att just deras märken ständigt är ”inne”, så att de kan se till att sälja på oss konsumenter kläder av halvdan kvalité till ett högt pris. Utan att nämna några namn tänker jag t.ex. på de tillverkare som gör t-shirtar så tunna att man i princip kan se igenom dem och som sedan kränger dessa för närmare tusen kronor bara för att det råkar vara rätt logga på dem. (Av just denna anledning är jag lite allergisk mot produkter med stora och väl synliga märken.)  Denna typ av produkter är såklart en bluff om du letar efter kvalité. Är du däremot ute efter att visa hur inne och rik du är, eftersom du uppenbarligen kan lägga tusen kronor på en t-shirt, är detta rätt väg att gå. Dock både hoppas jag och tror att ni som läser denna blogg är långt vettigare än så.

Att märken finns är inte av ondo, det hjälper trots allt oss konsumenter att särskilja företag från varandra och underlättar således processen att hitta företag som levererar bra kvalitet och bra passform. En renommé avseende god kvalité är inget som byggs upp i en handvändning och de företag som står för god kvalité vårdar ofta denna del av sitt varumärke på ett föredömligt sätt. Genom detta har en rad märken blivit synonymt med vackra och hållbara produkter och konsumenten kan, oavsett var eller när köpet görs, lita på att kvalitetsnivån är densamma över tid.

Låt mig berätta en liten historia om Lacoste, ett märke jag personligen är rätt förtjust i. Detta är ett märke som med sin särpräglade krokodil av många ses som ett ”stekarmärke” och vars pikéer både är kända och ökända av just denna anledning. Min relation till Lacoste baserar sig dock på något helt annat. I början av gymnasiet fick jag ärva en pikétröja av min far som då hade haft den i över femton år, det var en Lacostetröja och den var färgmässigt precis som den dag den kommit ur fabriken. 15 år och fortfarande i perfekt kvalité! Detta fick mig att själv införskaffa ett gäng pikétröjor från Lacoste och såhär 6-7 år senare kan jag konstatera att dessa hittills har hållit sig riktigt bra.  

Min poäng: visst är det dyrt att betala 800 kr för en piké, särskilt om man gör det på grund av märket. Att lägga 800 kr på ett plagg som ger god kvalité över en längre period är däremot inte dyrt, i alla fall inte i längden. Hittar man ett märke som står för god kvalité över tid kan det alltså vara värt att lägga ut några extra slantar.

Jag har tidigare pratat en del om användningspris (inköpspris/antal användningar) och kan konstatera att siffran för min vita lacoste-piké är minst sagt imponerande: 800 kr / 312 =  2,56 kr. (beräknat på att jag använt den åtminstone en gång i veckan sedan jag köpte den för sex år sedan.) Det skulle vara intressant att se samma siffror för en budgetpiké, men tyvärr äger jag ingen att jämföra med.

En liten brasklapp vill jag förövrigt lämna såhär på slutet. Lacoste gör, i min ödmjuka mening, fantastiska pikéer som är ett givet val när en skjorta skulle vara alltför formel/varm. Att Lacoste är bra på detta innebär däremot inte att de är bra på allt de gör, till exempel är deras skor notoriska för att vara av dålig kvalité och gå sönder snabbare än du kan säga ”sulsläpp”.

Således blir mitt slutliga råd: stirra dig inte blind på märket, produkten är det som räknas.

/G

För den Boomerangfrälste kan jag annars tipsa om deras egen webshop som har en outletavdelning där de säljer ut föregående säsongers sortiment till långt humanare priser än normalt: http://www.boomerangstore.com/sv/outlet-1/men/outlet-herr.html

Får nog bestämt lugna mig ett tag nu, har sedan tidigare några Lacostetröjor på väg hit från Tyskland.

Happy hunting!

/G

Nu är det faktiskt dags för Sveriges kvinnor att få sig en känga (fyndigt indeed). Jag vet att jag mestadels skriver inlägg om manlig stil, eftersom det är det jag själv kan relatera till, men nu är det i jämställdhetens namn dags att sparka lite även på tjejernas uppenbarelse.

Gummistövlar, senast imorse såg jag en kvinna som hade lämnat sina vanliga skor hemma till fördel för dessa blom-mönstrade schabrak. Jag är inte den som säger att gummistövlar aldrig har en funktion, jag menar somliga av oss sysslar säkert med fiske i någon älv, eller lantbruk på någon lerig åker. Alla andra däremot, vad är ursäkten för att kränga på sig dessa anskrämliga skapelser? Varje gång det finns en tillstymmelse till våt asfalt, särskilt på sensommaren, ser man hur stadens alla kvinnor rusar till sina garderober och plockar fram en uppsjö av gräsligt mönstrade gummistövlar. Jag gissar att de, var och en, lagt ansenliga summor på dessa skor som de sedan använder tre dagar i augusti om de har turen (oturen?) att det regnar.

Jag förstår tanken, svensk sommar/höst kräver vattentäta skor, men snälla, inte vadhöga skodon gjorda i färgglatt och mönstrat gummi. Titta på oss män, vi klarar oss fint med ett par impregnerade, alternativt väl insmorda, boots eller kängor, varför skulle ni behöva något mer ”extremt”?

Således: shape up tjejer. Grabbar, carry on!

/G

Dagen har spenderats i gott sällskap ute på Drottningholm och jag kan lova att jag sett fler färgsprakande kombinationer i lövens färger än man normalt ser i de flesta fyrverkerier. Dock ska dagens inlägg inte handla om höstfärger, utan om att det inte behöver kosta skjortan att ha en hyfsad stil.

Det är lätt att man drabbas av en viss ekonomisk ångest när man inser vad en garderob full med kvalitetskläder kostar. Kvalité brukar sällan vara billigt och det är lätt att fastna i tankevurpan att man behöver lägga tiotusentals kronor på ett bräde för att bygga en garderob värdig den stil man vill ha. Visserligen kommer man inte från att bra kläder kostar, men görs investeringarna allteftersom blir kostnaden i alla fall hanterbar över tid.

Väldigt få av mina egna plagg håller någon nämnvärd klass om man jämför med de ”riktiga” grejerna, men det håller mig inte från att klä mig stiligt. Här är till exempel en bild på min outfit från dagens äventyr på Drottningholm.

Skjorta från Top Man – ca 300 kr.
Kofta från Burton köpt i England – 250 kr (rea).
”Engångskavaj” (skymtar knappt) från HM – 499 kr.
Jeans från Bläck – 300 kr (rea).
Bälte från Saddler – 200 kr (rea)
Rock från Top man – ca 800 kr.
Skor från Ecco – 499

Totalt: 2858 (som ni kan se har jag dock haft tålamod och fyndat en hel del på rea).

Själv tycker jag att det är en outfit som funkar rätt bra och ser betydligt stiligare ut än vad man normalt kan förvänta sig för den totala prislappen. Betänk att till exempel en huvtröja från Peak, en t-shirt från Fred Perry, ett par jeans från Diesel och en random fake-läderjacka, det vill säga Svenssons standardklädsel, skulle landa på något liknande i pris som den kombination jag bär.

Man får nog helt enkelt acceptera att man kanske inte har råd att köpa den perfekta, välsittande och högkvalitativa garderoben direkt, men det behöver inte hindra en från att göra det över tid. Fake it until you make it! Bit för bit byter man ut sin stil/garderob och de sämre delarna byts ut mot bättre. Visst, det tar lite längre tid och det blir något dyrare än om man köper allt direkt (om man inte fyndar det mesta på rea, vilket såklart går om man har tålamod), men man slipper lägga ut 30'000 på ett bräde och av större vikt, man slipper se ut som en slashas under tiden man sparar till utgiften.

/G

Jag minns när jag var sjutton år och mitt största stilistiska framsteg på den här sidan millennieskiftet var att införskaffa ett par svarta sneakers med vita ränder från Adidas (de finns förövrigt fortfarande i min ägo som gräsklipparskor lustigt nog). Efter att sedan urminnes tider ha gått runt i gympadojor av okänt fabrikat var detta höjden av stil och jag tyckte verkligen att jag hade kommit långt på vägen mot att bli ”mer välklädd”, dessutom var jag ivrigt påhejad av en tjejkompis som mer eller mindre låg bakom köpet. Dressade skor i gymnasiet? Det var något som inte ens fanns på världskartan.

När jag nu tar på mig samma, eller liknande, skor kan jag inte låta bli att känna mig både naken och underklädd. Det ser, i min mening, ofta slarvigt ut med sneakers och de allra flesta utstyrslar höjs kraftigt av ett par vettiga skodon. Således spatserar jag för tillfället runt i ett par dressade skor, dock inte randsydda. Spontant känner jag att jag snart är på väg att ta det här steget igen, nya skor och känslan av ”usch” inför det man lämnat bakom sig.

Jag tänker snart köpa mig mitt första par randsydda skinnskor, ett enormt steg både kvalitéts och prismässigt för mig som är van att lägga sisådär 500-1000 kronor för ett par skor. Jag kan redan nu föreställa mig hur jag sedan kommer att se på mina nuvarande Eccoskor i goretex och rysa vid tanken på att jag hade dem som ”finskor”.

Jag tänker mig att det finns människor därute som tittar på mig på samma sätt som jag tittar på ungdomarna i för stora huvtröjor och utslitna sneakers. Jag anser att jag klär mig helt okey i alla fall, men jag gissar att de ser på mig o tänker ”svarta skor till blå byxor? Men lilla gubben!”. Eller, ”ska du verkligen ha en guldfärgad klocka till ett silverfärgat bältesspänne?”.

Jag är mitt i förvandlingen, så jag har helt enkelt inte hunnit köpa på mig nog med grejor i rätt färgskalor för att jag kan matcha hela min outfit i alla lägen. (Bruna skor kräver blå/grå jacka, brunt bälte, och brunt armband på klockan t.ex.) Alltså lär de som har tagit konceptet hela vägen se nedlåtande på mina, om än tappra, smått ofullständiga försök till stil.

På något sätt finns det alltid en nivå över ens egen. Förmodligen kommer någon även att titta på mina nya randsydda skor (som jag känner är ett stort stilistiskt steg åt rätt håll) och tycka att jag slösar bort pengar för att jag inte lagt det dubbla pengamässigt på ett par ”riktiga” kvalitetsskor. Utveckling måste få ta sin lilla tid och jag tror att det är viktigt att inte tappa perspektivet. Man får helt enkelt minnas hur man var (och vem man var) när man gled runt i sneakers och acceptera att många andra fortfarande är kvar i det stadiet (och är lyckliga där). Man ska inte döma folk, även om det är svårt att låta bli ibland, utan istället hjälpa dem som vill ha hjälp att ta nästa stilmässiga steg. Resten får fortsätta krama sina sneakers bäst de vill.

/G

 

Som en kort uppföljning på gårdagens inlägg (det om att jag blev utsatt för ett försök till lurendrejeri av några skomakare) vill jag bara passa på att berätta att skorna stod kvar även idag. Den mystiske ”spekulanten” som varit sååå(infoga lagom mängd å:n till) såld på skorna hade alltså inte kommit tillbaka för att köpa dessa, alternativt, ens någonsin funnits. Teorierna härom går isär. Jag blev dock till den ringa grad irriterad av försöket att jag inte ens kilade in i butiken ifråga idag utan slängde endast en blick in genom dörren. Således inget Loake-köp därifrån.

Jag har dock andra och betydligt gladare nyheter att skriva om idag!  Imorse inkom ett litet tips från en av mina bästa vapenbröder i stilintressets tjänst: Loake har ett event hos Jupiter i Sturegallerian nästa fredag (den 18:onde).

Vad skulle kunna passa bättre som en afterwork på fredagen än att gå på visning, se Loakes senaste kollektion och dricka ett glas bubbel (vilket förmodligen är det som serveras)? Dessutom utlovas fina erbjudanden, vad som avses därmed kan man blott spekulera i.

Här finns mer information om eventet: http://www.jupiter.se/index.php/articles/entry/vaelkommen_pa_en_kvaell_foer_den_kraesne_skoaelskaren/

Med tanke på att Loake-skor ur 1880-kollektionen säljs för runt 2000 kronor i England borde det finnas bra med utrymme för ”rea-priser” under den svenska prisnivån på 2400-2500 kr i alla fall. Den som lever får se, men den som inte är där missar hela kalaset.

/G

Jag vet att jag allt som oftast predikar om hållbarhet och kvalité i mina inlägg, men idag gjorde jag ett avsteg från min egen policy i rena rama paniken. Då det visat sig att jag ska föreläsa lite i yrket (tydligen inför ett fyrtiotal personer, på fredag) kände jag ett stort behov av en lite mer avslappnad kavaj. Normalt är jag, likväl som många av männen i detta avlånga land, bärare av den tråkiga svarta kostymen. Ska jag föreläsa vill jag dock utstråla allt annat än begravning och dessutom var det osäkert ifall min svarta variant skulle hinna hem igen från kemtvätten.

Utöver denna stress så var förutsättningarna sådana att jag imorgon inte skulle ha tid för shopping alls, detsamma gällde fredag. Idag var alltså sista chansen att hitta en kavaj och jag kände spontant att nattens mardrömmar skulle innehålla element av kavajlöst föreläsande om jag inte hittade något att ha på mig. Jag var som sagt verkligen ute i sista minuten och sprang därför stressat in på närmsta HM för att köpa en ”engångskavaj”.

Jag hade jag inte direkt höga förhoppningar om att hitta något vettigare än just den sista-minuten-lösning jag var ute efter. Turligt nog fyndade jag en variant som både var blå och satt riktigt bra för väldigt överkomliga priset 600 riksdaler. Bortser man från att materialblandningen är ett skämt i kavajsammanhang (nästan 70 % polyester), kändes den som ett stabilt köp som ”engångskavaj”.

Således får den ta mig igenom fredagen och sedan kan den få följa med på äventyr som jag inte skulle ta med en finare kavaj på. Jag skriver just ”engångskavaj”, inte för att jag kommer att använda den endast en gång, utan för att man med en billigare kavaj uppnår en sak som man inte uppnår med en dyrare och bättre variant: en billig kavaj behöver man inte vara rädd om. En engångskavaj kan man ta med på den där blöta krogrundan, släpa med till stranden och det spelar ingen roll om den blir skrynklig, ynklig och sliten. Det gör helt enkelt inget om den förstörs eftersom den ändå (i sammanhanget) var så billig. En filosofiskt ganska avslappnad känsla för oss som normalt är (nästan alltför) rädda om våra kläder.

Att jag kände mig tvingad till att panikhandla något kvalitetsmässigt halvdant känns dock som ett tydligt symptom på min underliggande kavaj/kostymbrist, något jag vid tillfälle definitivt måste kurera permanent.

/G