Necronomicon
(Bara postern är ju nog för att ge en mardrömmar)
I helgen var jag och flickvännen ute på lite kulturella äventyr, närmare bestämt Necronomicon (skräckmusikalen som går på unga dramaten). Flickvännen hade faktiskt ingen aning om att vi skulle på Necronomicon, utan jag tog med henne som en tidig julklapp (eftersom musikalen snart slutar gå), som en trevlig överraskning. Överraskande för mig själv var också hur fantastisk jag tyckte att upplevelsen var. Jag kan lova att stämningen stundtals var riktigt obehaglig i salongen och det var flera gånger jag hoppade till riktigt ordentligt.
För er som spontant börjar tänka på H. P. Lovecraft när ni hör namnet vill jag gärna förtydliga att musikalen är skapad fritt, fast med en stadig fot i Lovecrafts mytologi. Man kan snarast kalla musikalen ett slags potpurri, eller medley, där en del idéer kan kännas igen från olika Lovecraft-verk.
*SPOILERS NEDAN*
Necronomicon utspelar sig i den lilla byn Svartvadet där Edward, en lokal kompositör, har fått i uppdrag att lotsa en känd arkeolog och hennes dotter (som råkar vara en barndomsvän till Edward) till den gruva hans far äger. När de väl kommer dit visar det sig dock att Edwards far är borta och att gruvarbetarna har massakrerats. När Edward och co sedan gör det enda vettiga och försöker fly därifrån havererar hissen upp. De är alltså ensamma i mörkret med vad som än dödade arbetarna…
Obehagligt? Jotack, dessutom arbetades det fantastiskt bra med mörker och ljus. Ständigt bländades publiken avsiktligt, så att mörkerseendet förstördes, och sedan släcktes alla lampor. Tacka katten för att det var svettigt att sitta där i mörkret medan man hörde att något rörde sig kring lokalen och skrik ekade ut i mörkret.
Särskilt bra var också att man själv drabbades av tvivel på vad som var ”verkligt” och vad som enbart var en del av huvudpersonens vanföreställningar. Precis som honom upplevde man alltså en hel del förvirring när man försökte reda ut vad som egentligen hänt och inte hänt. Ständigt skiftades nämligen fokus mellan två miljöer, gruvan där huvudpersonen var instängd och ett mentalsjukhus. Frågan var sålunda: hade sakerna hänt, var de vanföreställningar, befann sig personen på sjukhuset på grund av det hemska han gjort, eller befann sig personen i gruvan och hallucinerade om sjukhuset? En extra twist på slutet var dessutom att en av vårdarna (som alla bar någon form av skräckmasker) frågade Edward, huvudpersonen, ”tror du verkligen att du lyckades ta dig till ett sjukhus?”.
*SLUT PÅ SPOILERS*
(En av scenerna från sjukhusmiljön där vårdarna plågar Edward)
Undertecknad tyckte att upplevelsen var fantastisk och jag har faktiskt ägnat både en och annan tanke till att bena ut pjäsens egentliga innebörd. (Det var även ett väl-debatterat ämne på vägen hem mellan mig och flickvännen.)
Så fanns det dåliga saker? Självfallet, inget är perfekt. Till exempel tyckte jag att det var onödigt med en paus mitt i som förstörde både intensiteten och bröt ner något av den obehagliga stämning som hade byggts upp. Vidare var andra halvan betydligt mindre skrämmande än den första halvan, eftersom fokus låg mer på story än på skräck i denna del. Summa summarum: det fanns saker att förbättra, men Necronomicon förblir en upplevelse jag varmt rekommenderar. Dock vet jag inte om det fortfarande finns möjlighet att få tag i biljetter, eftersom Necronomicon tyvärr slutar gå alldeles snart.
Hur som haver var flickvännen nöjd, och personligen utökade jag min bildning på teaterns/musikalernas område, en lyckad kväll helt enkelt!
/G
