Söndagslyssning
Jag vet inte hur tydlig jag har varit med det tidigare, men jag är en man som älskar musik. Sedan barnsben har jag varit fascinerad av de sånger och musikstilar jag kommit i kontakt med, och hur mina känslor har påverkats av musiken jag lyssnat på. Jag är en allätare när det kommer till musik och beroende på sinnesstämning kan jag uppskatta det allra mesta i musikväg.
Ibland funderar jag dock över min relation till musiken och hur denna har förändrats över tid, för det har den faktiskt. Man får komma ihåg att det var en något annan tid när jag växte upp: hade man en cd-skiva kunde man lyssna på den hundra gånger och det fanns inte riktigt samma musikkonsumtion som nu. Spotify är bra på många sätt, men jag vill ändå hävda att den tekniska utvecklingen tyvärr har lämnat sin tydliga påverkan på vår relation till musiken.
(Förmodligen var redan CD-skivans inträde på marknaden en stor påverkan, på 60-talet var det till exempel stort att äga en amerikansk rocklåt som singel, och man satt då och spelade denna dag ut och dag in utan att tröttna.)
På något sätt har dock fokus skiftats, vi (ja, tyvärr är jag också påverkad) blir mer och mer kortsiktiga i våra relationer till låtar: vi upptäcker något som är fantastiskt, lyssnar på det ett tag, och går sedan vidare till något annat. Saker är helt enkelt inte som förr.
Jag minns när jag var femton-sexton och för precis hade börjat upptäcka bandet Queen. En polare till mig hade lyckats skaffa fram ett bränt exemplar av deras första skiva (som bar det självbetitlade namnet Queen), och under två veckor gjorde jag knappt något annat än lyssna på den där skivan. På detta sätt tar man tyvärr aldrig till sig musik längre, man har helt enkelt inte tid.
För mig kom brytpunkten mellan det intresserade lyssnande som präglade min ungdom och det slentrianmässiga lyssnande som jag tyvärr hamnade i ungefär vid samma tidpunkt då jag började jobba. Plötsligt hade jag inte tid att sätta på en skiva och verkligen lyssna, istället blev musiken bara ännu en del av multitaskandet som krävdes för att få livspusslet att gå ihop. Under säkert ett år hade jag nog inte en enda ledig stund där jag valde att helhjärtat prioritera musikupplevelsen och stänga ute allt annat.
På sistone har jag emellertid börjat att i allt högre grad tänka om, för mig har musiken blivit en sorts lyx, ett livsnjutande. Nu kan jag ta en promenad med mina hörlurar på bara för att få vara ensam med låtarna och mina tankar, eller så lägger jag mig på sängen och krämar på för kung och fosterland och letar efter de där detaljerna som man aldrig riktigt hittar när man slentrianlyssnar. Det är förövrigt därför jag älskar Queen; oavsett hur många gånger man har hört deras låtar kan man åratal senare lyckas hitta nya detaljer i dem.
Dagens livsnjutning är, för att återknyta till den tidigare delen av min text, plattan ”Queen”. Queen – Queen (spotifylänk). Denna skiva är starten på Queens magnifika karriär och en skiva som på många sätt är tämligen annorlunda jämfört med de som komma skulle. Queen har på plattan ännu inte växt ut till det stadiumrockband som de så småningom skulle bli, utan lirar en tämligen progressiv rock.
En av de största behållningarna med plattan, om man bortser från Freddie Mercurys trevande och närmast skira sång i flertalet av låtarna, är Brian Mays karaktäristiska gitarrljud. Även om detta var i ett tidigt skede hade Brian redan börjat slipa på det karaktäristiska ljud som kom att följa honom genom hela sin karriär och som sedan blivit ett signum för Queens musik. (Som kuriosa kan nämnas att det inte förekommer någon synth på skivan, utan alla synthlika ljud som förekommer är skapade via gitarrer. Queen var emellertid rädda att detta skulle missuppfattas på grund av ljudens likhet med varandra, och eftersom synthar var paria på sjuttiotalet sattes en lapp på skivan som proklamerade ”inga synthar”.)
Plattan är dessutom ovanligt helgjuten för att vara en Queenplatta, personligen anser jag att endast den sjunde låten, ”Moderns times Rock'n'roll” inte riktigt lever upp till helheten. Därför vill jag uppmana er, ta er 40 minuter, sätt/lägg er bekvämt, stäng av telefonen, sätt på skivan och slut ögonen. Tro mig, ni kommer vara långt mycket mer harmoniska efteråt och dessutom har ni fått bevittna ett magnifikt stycke musikhistoria för ert inre!
/G
