En språknazists bekännelser
Kunskapen om hur man skriver på ett korrekt sätt är något som i vårt samhälle allt mer försvinner och detta gör mig väldigt upprörd. Till upprörd kanske jag även bör tillfoga ordet sorgsen, eftersom det verkar som att den moderna människan har väldigt lite till övers för att lära sig den ädla dygden att uttrycka sig korrekt i skrift. Även bland fullvuxna människor är det ovanligt att kunna stava, bygga meningar, sätta punkter och komman, etc. Bland ungdomar ska vi inte ens tala om hur långt förfallet har gått. Samhället är helt klart fullt av människor som särskriver, använder talspråk i text och stavar ord lite som de själva önskar. (Jag tänker inte ens gå in på hur många som på ett uppenbart felaktigt, och minst sagt pinsamt, sätt använder de och dem.)
Faktum är att inget kan få mig att ifrågasätta någons intelligenskvot mer än om personen stavar mig som ”mej”, eller ”sär skriver” ord. Om jag någonsin får makt över vilka personer som ska anställas vid ett företag kan jag lova att särskrivarna kommer att få sina cv:n brända oavsett övriga kvalifikationer.
Jag erkänner: Jag är en språknazist (eller grammar nazi för er som är lite mer bevandrade i engelsk terminologi). Denna titel har inget att göra med nazismen och dess hemskheter, utan handlar helt sonika om att jag som person ohjälpligt avskyr inkorrekt språkbruk.
Det är faktiskt upp till var och en om de vill lära sig skriva! Genom tolv år skolgång, först nio år i grundskolan och sedan tre år i gymnasiet, fick jag aldrig lära mig hur man bygger en mening, hur olika satser fungerar, eller hur man sätter komman korrekt. Jag fick å andra sidan skriva många historier och läsa en och annan bok, vilket i alla fall delvis har hjälpt mig. För min del kom vattendelaren när jag började studera och fick tillbaka mitt första pm helt rödmålat, det var då jag insåg att jag var tvungen att ta tag i mitt eget skrivande och vårda mitt språkbruk. Förhoppningsvis har jag kommit en bit på vägen sedan dess.
Jag mår psykiskt dåligt av människor som inte kan använda det svenska språket på ett korrekt sätt. Är jag själv perfekt i mitt språkbruk? Nej såklart inte, jag är inte felfri. Dessutom finns det oerhört mycket att lära sig och jag är långt ifrån fullärd på denna punkt. Personligen gör jag dock mitt bästa för att skriva korrekt och bruka en viss språkrikedom för att tillse att jag i alla fall inte bidrar till det pågående förfallet.
Således, några få pointers:
1. Särskrivning är ovanligt i svenskan, men tyvärr vanligt hos svenskarna. Det heter inte ”jätte glad”, det heter jätteglad, det heter inte ”hjärn död”, det heter särskrivare (fyndigt, jag vet).
2. De och dem, här finns det en bra utväg eftersom man trots allt ser mindre dum ut om man skriver dom än felanvänder de och dem. Vill man ändå propsa på att skriva de/dem är ett tankeknep att byta ut orden mot they/them som vägledning.
3. Jag och mig, faktum är att det heter ”Kalle är bättre än jag”, inte ”Kalle är bättre än mig”. På daglig basis kan man även se att tidningsjournalisterna gör fel på detta vis genom att skriva till exempel ”under hans karriär har zlatan”, istället för ”under sin karriär har zlatan”.
4. Vårt/Vårat, ert/erat, det finns inget som heter vårat eller erat, det heter vårt och ert.
Självfallet finns det oändligt mycket mer att diskutera rörande denna frågeställning, men detta känns som en lagom ambition för en lunchrast. Nu kan ni ju roa er med att hitta alla de fel jag gjort i denna korta text och skratta åt min okunnighet kontra er överlägsenhet. Happy hunting!
/G
