A night at the opera
A night at the opera, en kväll på operan, är förutom titeln på en väldigt bra skiva utav mitt favoritband Queen, även vad jag ägnade mig åt i fredags. Tillsammans med min förtjusande flickvän och hennes moder bevistade jag en uppsättning av Svansjön på Kungliga operan och nu sitter jag här och försöker sätta ord på vad jag känner för denna typ av underhållning.
Jag vill börja med att kommentera hela fenomenet balett, för det känns som att fler saker bidrar till upplevelsen än normalt är fallet när man är ute på galej. Kvällen börjar självfallet inte när man anländer till själva operan, utan först ska man helst dinera på någon trevlig restaurang. Sedan, väl på operan, är själva showen uppdelad i många mindre akter, vilket innebär att man har god tid att njuta av både lokalerna och varandras sällskap i de väl tilltagna pauserna.
Jämför detta med en rockkonsert (en sak som jag förövrigt älskar), där man i princip går dit, lyssnar i två-tre timmar, och sedan går man hem. På operan går man dit, tittar i trettio minuter, går ut och tar en glass champagne, tittar i fyrtio minuter, tar en promenad i operans lokaler, tittar i trettio minuter, tar en fika i källarvalven, tittar i tjugofem minuter till och sedan far man hem. Det ligger alltså något bakom uttrycket ”en kväll på operan”, hela upplevelsen är så mycket mer än bara själva dansandet och musiken.
Personligen är jag av sådan karaktär att jag uppskattar alla dessa smådetaljer, jag gillar att sitta i en sal klädd i bladguld och avnjuta ett glas champagne, titta på välklädda människor som tagit fram sina finaste smycken, och för min del bidrar dessa och andra liknande detaljer till att förhöja kvällen i sin helhet. Dessutom älskar jag, som nog ingen som läser denna blogg har missat, att klä upp mig och denna kväll kunde jag väl få utlopp för detta. Det var sannerligen en glädje att se alla välklädda människor som dväljdes i operans lokaler och jag tror spontant att de män som lämnat slipsen hemma kände sig något underklädda. Detta är en sanning som inte gäller på särskilt många platser år 2013 och därför kände jag mig direkt minst sagt hemmastadd.
Det fanns såklart både en och två saker om opera-etikett jag inte hade en aning om, men jag tittade på hur andra gjorde och lärde mig. (Och jag tror spontant inte att jag begick några större övertramp under kvällen.)
Något som också slog mig var hur välorganiserat och tilltaget allt var, det fanns ingen trängsel (vad jag kunde märka) och ingen jäkt. Alla som varit på Cirkus (konsertlokalen, inte tältet med elefanter i) vet att det verkligen inte är så överallt. Dessutom verkade alla människor synnerligen välartade och hövliga; till exempel kunde glas med champagne stå fritt på ett serveringsbord, utan övervakning, utan att någon som inte skulle ha därutav tog. Jag har faktiskt svårt att se detta fungera i andra miljöer och med andra människor.
Rörande balett som konstform har jag inte så mycket att säga. Personligen tycker jag att självkontrollen och den fysiska kapaciteten hos utövarna är värd att beundra och stundtals var både showen och scenerierna väldigt vackra. Jag blev dock inte lika berörd som jag annars blivit på liknande event. Jag känner faktiskt mer känslor till exempel på en konsert där jag får stå och sjunga med i en låt jag älskar tillsammans med 30’000 andra, men det handlar troligen om att jag har en annan anknytning till detta fenomen än till ”finkultur”.
Slutligen vill jag ändå påstå att det, på det hela taget, var en minst sagt trevlig upplevelse och att jag förmodligen kommer att återkomma till operan även i framtiden. Vem vet, kanske blir jag så småningom kultiverad på kuppen.
/G
